Idag började jag dagen med att få medicin, bädda sängen och stänga av datorn. Efter det tog jag cykeln till jobbet och mötte ett välkänt ansikte på jobbet. Carola och jag bytte om och tog frukost till mig. Macka med salami och gurka, jordgubbsyoghurt med puffar och musli och kaffe. En riktig brakfrukost med andra ord. Sen var det dags att jobba. Jag började dammsuga receptionen, byte lite med de andra så att jag fick moppa ibland också och vila ibland också. När vi var färdiga med städningen av receptionen skulle vi plocka fimpar vid entrén. Då hör jag någon tuta bakom mig och inser direkt vem det är. Det är min gamla arbetsledare Patrik som kom med en föredetta arbetskamrat Veronika. De kom visst med några papper men jag tror de kom för att se mig också. De verkade i alla fall glada att se mig. Och jag var glad att se dem. Det var ju ett tag sen även om jag såg Veronika i Brandholmen på morgonen innan jag cyklade iväg. Men kanske var de det som hon sa till Patrik sen; att de kunde åka till mitt jobb? De var inte där så länge dock. Och efter det skulle vi äta lunch. Om vi hade någon lunch. Vilket jag inte hade. Jag hade ju varit sjuk och inte haft någon möjlighet att åka till någon affär. Idag hade jag dock det. Och det var inte så mycket mer att göra på jobbet ändå. Så jag tog cykeln och cyklade till Willys. Där jag handlade mjölk, grädde, pajer och Mer lingon- och pärondricka. Efteråt tog jag en korv och dricka. Sen cyklade jag hem och visste väl inte riktigt vad jag skulle göra. Efter ett tag kom mamma och vi åkte till ICA knuten. Handlade kummin, makaroner, passerade och krossade tomater, Yakisoba, apelsiner, spetskål, lök, en kruka persilja, potatis, iskaffe, Mer päron- och svartvinbärs/hallondricka och frusna grönsaker. Efteråt åkte vi hem till mig så att jag kunde packa upp mina varor. Jag hade ju redan satt på radion och datorn, men sen kunde vi ta en promenad längs med hamnen. Jag ville väl få någon slags känsla för den stundande sommaren. Ett sätt att insupa alla intryck. Också var ju hunden Bella med så det blev ju extra roligt! Blev relationen med mamma bättre då? Jag vet inte riktigt. Det känns som det fortfarande ligger och skaver. Är det den där gången när polisen kom och hämtade mig? Vad hände egentligen? Jag önskar jag visste svaret på den frågan. Bara att tänka på det är traumatiskt för mig. Nåja. Man ska väl vara snäll mot varandra. Eller i alla fall inte bråka med varandra. Jag försöker verkligen förstå mig på min mamma. Kan inte de här promenaderna hjälpa då? Kan hon begripa varför jag ville börja skriva? Eller lever hon i någon slags värld där allt ska va på ett sätt? Ett sätt jag inte begriper? Jag vet inte. Det kändes bra att få promenera lite i alla fall. Om inte annat får man motion. Och man kan öva på vandrandet. Men vi vet ju att det finns en annan värld. Vad jag inte begriper är varför vi väljer att blunda för den. Kanske för att allt vi gör med jobb och vardag är ett sätt att blunda för den. Men ändå kan vi inte säga det rakt ut. Att vi mest vill festa och vara glada. Varför kan vi inte vara glada för? Eller kanske man kan vara glad på jobbet? För mig har skrivandet blivit enda sättet att minnas hur jag en gång hade. Folk överger en. Men minnena är fortfarande kvar. Därför skriver jag om oändliga gräsmarker och tätbevuxna skogar. För jag vill minnas. Och kanske på vägen få någon att upptäcka något nytt. Ett nytt sätt att berätta som man inte sett förut. Mer text kanske kommer senare…