Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet behövde jag inte byta om. Vi skulle åka till ICA maxi och handla frukt. När vi gjorde det såg jag min lillebror så jag gick fram till honom. Så nu kanske vi spelar gitarr och/eller klättrar på söndag. Jag tror inte man orkar spela gitarr när man klättrat. När vi hade handlat lämnade vi av Veronika och vi fick se hennes porslin. Jag fick skjuts till ICA knuten där jag handlade Varma koppen, Yakisoba, pågenlimpa, mjölk, pulverkaffe, tvål, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Efter det tog jag bussen hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag har börjat se på Wonder man på Disney plus…

Ur En svältkonstnär, En läkare på landet

”Framför lagen står en dörrvakt. Till denne dörrvakt kommer en man från landet och ber om tillträde till lagen. Men dörrvakten säger att han just nu inte kan bevilja honom tillträde. Mannen funderar och frågar därefter om han får gå in senare.

• Det är möjligt, säger dörrvakten, men inte just nu.

Eftersom porten till lagen står öppen som alltid och dörrvakten går åt sidan, lutar sig mannen fram för att se in genom porten. När dörrvakten märker detta skrattar han och säger:

• Om det är så frestande för dig kan du väl försöka gå in trots mitt förbud. Men kom ihåg; jag är mäktig. Och jag är bara den lägsta dörrvakten. Från sal till sal möts man av dörrvakter, den ena mäktigare än den andra. Redan åsynen av den tredje står inte ens jag ut med.

Sådana svårigheter har mannen från landet inte väntat sig, lagen ska ju alltid stå öppen för alla och envar, tänker han, men när han nu ser närmare på dörrvakten som står där i sin päls, med sin stora spetsiga näsa, sitt långa, tunna, svarta tatarskägg, beslutar han sig ändå för att hellre vänta tills han får tillåtelse att gå in. Dörrvakten ger honom en pall och låter honom slå sig ner bredvid dörren. Där sitter han sedan år ut och år in. Han gör många försök att bli insläppt och tröttar ut dörrvakten med sina böner. Dörrvakten förhör honom lite då och då, frågar ut honom om hans hembygd och mycket annat, men han är egentligen inte intresserad utan frågar bara så som höga herrar brukar fråga och säger till slut återigen att han ännu inte kan släppa in honom. Mannen som har utrustat sig ordentligt för sin resa använder allt han har, hur värdefullt det än är, för att försöka muta dörrvakten. Denne tar visserligen emot allt men säger samtidigt:

• Jag tar emot det bara för att du inte ska tro att du har försummat något.

Under årens lopp iakttar mannen dörrvakten nästan oavbrutet. Han glömmer bort de andra dörrvakterna, och denna första tycks honom vara det enda hindret för att komma in i lagen. Han förbannar sitt oblida öde, de första åren högt och ljudligt, senare, när han blir gammal, mumlar han bara för sig själv. Han blir som barn på nytt, och eftersom han under sina årslånga studier av dörrvakten har bekantat sig med lopporna i hans pälskrage, ber han även lopporna om hjälp att beveka dörrvakten. Till slut blir hans syn svag, men han kan inte avgöra om det verkligen mörknar kring honom eller om det bara är synen som sviker. I mörkret skönjer han dock tydligt ett ljus som outsläckligt strålarut ur lagens dörr. Nu lever han inte länge till. Innan han dör samlas i hans huvud alla erfarenheter från hela denna tid till en fråga, som han ännu aldrig ställt till dörrvakten. Han vinkar honom till sig, eftersom han inte längre kan räta på sin allt stelare kropp. Dörrvakten måste böja sig djupt ner mot honom, ty skillnaden i storlek mellan dem har starkt förändrats till mannens nackdel.

• Vad är det nu du vill veta? Frågar dörrvakten, du får då aldrig nog.
• Alla söker sig ju till lagen, säger mannen, hur kommer det sig att ingen mer än jag begärt tillträde under alla dessa år?

Dörrvakten märker att slutet är nära, och för att mannen – vars hörsel nu avtar alltmer – ska uppfatta något, vrålar dörrvakten till honom:

• Här kunde ingen annan få tillträde, ty denna ingång var avsedd endast för dig. Jag går nu och stänger den.”

Ur En svältkonstnär, En läkare på landet

”Det verkar som om åtskilligt har eftersatts när det gäller försvaret av vårt fädernesland. Vi har hittills inte brytt oss om det utan ägnat oss åt vårt arbete, men händelseutvecklingen på senare tid oroar oss. Jag har ett skomakeri vid torget framför kejserliga palatset. Knappt har jag öppnat min butik i gryningen förrän jag ser inkörsportarna till alla gator som leder hit fulla av beväpnade män. Men det är inte våra egna soldater utan uppenbarligen nomader från norr. På ett för mig obegripligt sätt har de trängt ända in i huvudstaden, som ändå ligger väldigt långt ifrån gränsen. Nu är de i alla fall här, och för varje morgon tycks de bara bli fler.

I enlighet med sin natur slår de läger under bar himmel, ty bostäder avskyr de. De sysselsätter sig med att slipa sina svärd, spetsa sina pilar och öva sina konster till häst. Detta fridfulla torg, som vi alltid varit ytterst noga med att hålla rent, har de förvandlat till rena svinstian. Visserligen försöker vi ibland springa ut ur våra affärer och åtminstone få undan det allra värsta, men det sker allt mer sällan, det är helt enkelt inte mödan värt, och dessutom löper vi risk att hamna under de vilda hästarna eller skadas av piskorna.

Tala med nomaderna kan man inte. Vårt språk förstår de inte och något eget har de knappt. De gör sig förstådda med varandra ungefär som kajor. Ständigt hör man detta skrik av kajor. Vårt sätt att leva och våra inrättningar är dem lika obegripliga som likgiltiga. Följaktligen visar de sig också fullkomligt ointresserade av alla typer av teckenspråk. Du kan vrida både käke och armar ur led, de förstår dig ändå inte och kommer aldrig att förstå dig. Ofta grimaserar de, då visar de ögonvitorna och tuggar fradga, men med detta vill de varken säga något eller skämmas, de gör så eftersom det är deras sätt att vara. De lägger beslag på vad de behöver. Man kan inte säga att de brukar våld. Innan de hunnit stjäla något stiger man åt sidan och låter dem ta vad de vill ha.

Även ur mina förråd har de tagit en del. Men när jag till exempel ser hur det går för slaktaren mittemot kan jag inte klaga. Knappt har han fått in sina varor förrän allt slits ur händerna på honom och slukas av nomaderna. Även deras hästar glufsar i sig av köttet, ofta ligger en ryttare jämte sin häst, och båda äter i varsin ände på samma köttstycke. Slaktaren är rädd och vågar inte upphöra med köttleveranserna. Det har vi full försåelde för, vi skjuter till pengar och stöttar honom. Vem vet vad nomaderna kan hitta på om de inte får kött, vem vet förresten vad de kan hitta på även om de får kött varje dag?

Nyligen tänkte slaktaren att han åtminstone skulle slippa besväret att slakta djuren och tog på morgonen med sig en livs levande oxe. Det får han aldrig göra om. Jag låg säkert en timme längst in i min verkstad, raklång på golvet med alla mina kläder, täcken och kuddar över mig, för att slippa höra hur oxen vrålade när nomaderna kastade sig över den från alla håll och med bara tänderna slet loss stycken ur dess varma kött. Först när det varit tyst en lång stund vågade jag mig ut igen; likt drinkare runt ett vinfat låg de fullständigt utslagna kring resterna av oxen.

Just i det ögonblicket tyckte jag mig se självaste kejsaren i ett fönster i palatset, annars kommer han aldrig ut i de yttre gemaken, han håller alltid till i den innersta trädgården, men denna gång stod han – åtminstone fick jag för mig det – vid ett av fönstren och iakttog med nedböjt huvud vad som försiggick framför hans slott.

”Hur ska det gå?” frågar vi oss alla. ”Hur länge ska vi stå ut med detta gissel och denna plåga. Det kejserliga palatset har lockat hit nomaderna men förstår sig inte på hur man ska jaga bort dem. Porten hålls stängd, vaktstyrkan, som förr marscherade in och ut under pompa och ståt, gömmer sig bakom gallerförsedda fönster. Ansvaret för fäderneslandets räddning har man överlåtit på oss hantverkare och affärsmän, men vi är inte mäktiga en sådan uppgift och har heller aldrig berömt oss av att vara det. Det är ett missförstånd och därför går vi under.”

Ur En svältkonstnär, En läkare på landet

En läkare på landet var bra! Jag kommer inte dela något dock eftersom den var för lång. Men i stort handlade det väl om en läkare som var på landet och vad han fick vara med om där. Han befann sig vid en svinstia och en dräng förgrepp sig på en tjänsteflicka genom att bita henne och en liten pojke hade ett sår med maskar i. Så det var verkligen eländigt. Det var väl lite därför som han fick lov att fly därifrån mot slutet…

På balkongplats däremot är förvirrande. Jag skriver dessa texter, precis som jag skriver artiklar tagna från polisens hemsida, för att minnas. Om ni inte tycker om att läsa så mycket text så får ni säga till men jag har inte fått något klagomål än så länge så jag fortsätter ett litet tag till. Tills jag tröttnar eller får skrivkramp…

”Om någon bräcklig, lungsiktig cirkusryttarinna i månader oupphörligt skulle jagas runt i manegen i cirklar på en vacklande häst inför en outtröttlig publik av den skoningslösa direktören som lät piskan vina i luften medan hon med gungande höfter susade fram på hästen och kastade slängkyssar, och om detta uppträdande under orkesterns och fläktarnas oupphörliga brus fortsatte in i en allt avlägsnare grå framtid, ackompanjerat av applåder som än dog ut, än steg på nytt, och som egentligen kom från ånghammare – kanske skulle då en ung åskådare på balkongplats skynda ner för den långa trappan, förbi alla raderna och ropa sitt ”Sluta!” rakt genom den ständigt lika följsamma orkesterns fanfarer. Men eftersom det inte är så, utan en skön dam i vitt och rött flyger in genom ridån som de stolta livréklädda männen håller upp åt henne, och direktören, som med hängivenheten hos ett djur bara står och gapar mot henne och försöker fånga hennes blick, omtänksamt lyfter upp henne på den apelkastade hästen som om hon vore hans allra högst älskade barnbarn som skulle ut på en farlig resa, först inte kan besluta sig för att ge tecken med piskan men till slut gör våld på sig själv och snärtar till, med öppen mun springer jämsides med hästen, följer ryttarinnans språng med koncentrerad blick, knappt kan fatta hennes konstnärliga skicklighet, försöker varna genom att ropa på engelska, ilsket manar medhjälparna som håller i tunnbanden till yttersta försiktighet, höjer armarna för att orkestern ska tystna inför den stora saltomortalen, slutligen lyfter ner den lilla från den skälvande hästen, kysser henne på båda kinderna och anser inga hyllningar från publiken vara tillräckligt stora, medan hon själv, stödd på honom, högt på tåspetsarna, i rykande damm, med armarna uppsträckta och huvudet bakåtkastat vill dela sin glädje med hela cirkusen – eftersom det är så, lutar åskådaren på balkongen ansiktet mot balustraden, och under slutmarschen gråter han utan att märka det, som vore han djupt inne i en dröm.”