Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som tog mig till busstationen. Jag tog bussen till Gripenskolan och där satt fortfarande nazistmärken uppe. Men jag vet inte hur man ska göra eftersom det är mitt i skolan. Men jag har inte glömt bort dem i alla fall. Tyvärr. Man hade önskat att folk inte var så nazistiska men nu är ju de det och det är ett problem. Men jag ensam kan inte ta bort nazistmärken. Någon annan måste vara med då och just nu vet jag inte vem det skulle vara. Jag vill helst slippa tänka på det i över huvud taget. Så jag gick till jobbet och bytte om. Tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Efter frukosten torkade jag en del bord och hjälpte till att dammsuga. Slängde kartonger och läste en del bok. Släng alla kartor av Marcus Birro. Och jag är så inne i boken nu att jag har svårt att släppa ifrån mig den. Men till slut fick jag lov att släppa ifrån mig den och gick till bussen. På vägen såg jag att mina arbetskamrater städade köket och jag undrade om jag borde stannat kvar och hjälpt till. Men vår arbetsledare sa hej då så jag antar att jag fick gå. Jag åkte till busstation och gick till Hemköp. Köpte mjölk, chips, Mer päron- och apelsindricka och glass. Sen tog jag bussen hem och sen dess har jag inte gjort så mycket. Jag var rätt trött så låg mest och vilade. Vid matstödet sen så värmde jag på den sista matlådan och just nu tittar jag på Stamsites stream medan jag äter en macka jag gjorde i ordning på jobbet. Har ringt mamma också och frågat när jag ska komma. Just nu ser det ut som jag får skjuts av lillebror så det är väl bra. Hade velat skriva något mer också men vet inte vad. Det finns så mycket jag vill skriva om men det hade varit bra om jag bestämde mig för en sak. Speciellt med tanke på att jag upptäckt att drömmar är ett så enorm ämne att jag inte är säker på att det går att beskriva i en text bara. Däremot så har jag tydliga scener som inte borde vara allt för svåra att skriva. Det är ju inte så mycket detaljer, i alla fall, och det är ju bra. Jag tycker det är skönt i alla fall och när jag har en scen jag tänker skriva så kommer jag säga till!

Flödesskrivande

Jag har varit rätt seg idag. Har känt mig som en segstartad maskin. Där kugghjulen och maskineriet inte riktigt vill gå igång. Vad mer har jag att skriva om drömmar? Som jag inte skrivit om än? Detta enorma ämne som jag tog mig an en gång. Men jag är inte säker att jag kan förstå det. Går det att förstå det? Till att börja med måste man ju börja skriva om det och det känner jag inte att jag gjort nu. Däremot har jag skrivit en massa andra texter som påminner om den jag ska skriva. En fortsättning och en i Nyköping. Men jag har en idé om vad jag ska göra med berättelsen jag håller på med.

Dikt till prosa

Jag får en väldigt harmonisk känsla av texten. Och kommer att tänka på en del ur min egen text. Men sedan kommer krigsbåtarna och bryter harmonin och man frågar sig; är harmonin över nu? Men jag tänker ändå att det finns något harmoniskt, trotts krigsbåtar, och att man ska ta tillvara på det. Dessutom pratar den om fred. Kanske inte verklig fred men likväl fred. Det är någon som sagt det och då måste det väl vara sant? Eller?

Solen värmde mitt stelfrusna ansikte…

Bildövning

Bollen stod stilla i tiden. Den hade den effekten att den inte ville gå vidare. Speciellt med tanke på att något mycket jobbigt höll på att hända. Då ville inte tiden gå vidare. I stället backade den och barnen spelade fotboll baklänges i stället. Det hela var som taget från filmen Tenet och man frågade sig när det skulle ta slut. Men det tog aldrig slut. Inte förrän gubbarna började spela bordsspel. Då tog tiden en annan vändning och olyckan undveks.

Tiden efter försökte jag tänka på allt annat än vad som hade med drömmar att göra. Jag gick på lektionerna som egentligen bara var ett möte på morgonen och sen gjorde man i princip vad som helst. Ja förutom att man åt mat i skolans matsal då. Högklassig mat som alla tyckte om. Inget verkade kunna få mig på sämre tankar…

Hos en klasskamrat såg jag honom spela spelet Fall out och insåg att det var det landskapet jag hade drömt om alldeles nyss. Jag hade inte trott att det skulle bli så verkligt dock. Jag verkade inte komma undan drömmarna. Hur mycket jag än försökte. Och jag visste inte om jag ville komma undan drömmarna. Ville jag komma undan den vilda marken? Med allt vad det innebar? Jag trodde inte det. Och därför fortsatte jag drömma.

Just nu var det ovanligt drömlöst dock. Det hade varit några fester och protestaktioner den senaste tiden. Men inte så mycket mer. Man visste inte riktigt hur man skulle lära sig att skriva när all energi gick åt till att protestera. Jag började sakna drömmarna. Livet kändes fattigare utan dem. Men jag träffade den här tjejen i alla fall. Och det gjorde mig glad i alla fall. Det och festerna.

Som pågick till långt in på nätterna. Var inte jag själv på dem så låg vaken på natten då den höga musiken höll mig vaken. Då föredrog jag att vara på festerna också. Så att jag slapp känna mig så utanför. Vilket jag annars skulle göra. En dag fick jag vara med om något jag önskade att jag aldrig hade varit med om. Det var samma person som hade spelat det här spelet Fall out. Jag hade varit där med en annan kompis. Plötsligt började den här personen be om att ta sitt liv. Det var det som var hans kusin, tror jag, som tröstade honom. Men det var så fruktansvärt att se; att någon bad om att ta sitt liv. Det skulle lämna ett ärr i mig för alltid. Och jag vet inte riktigt hur han lugnade ner sig men han gjorde väl aldrig det riktigt heller. Det är en sak som jag helst hade velat glömma. Men inte kan. Eftersom det satt så djupa spår i mig. Så fortgick vardagen i Brunnsvik. Jag kunde inte glömma det jag hade varit med om men jag kunde i alla fall tänka på det lite mindre. Jag lärde mig att skriva att skriva journalistik där man fick skriva om mycket värre saker än självmord. Om det fanns värre saker.

Vardagen fortgick i alla fall och en drömlös natt vaknade jag av att det knackade på dörren. När jag öppnade så var det ingen där men insåg att det var han. Alltså han. Som jagat mig drömmarna den senaste tiden…

Jag var stelfrusen fast att det inte fanns något att bli stelfrusen av. Det fanns ingenting här. Inget annat än det bottenlösa mörker jag befann mig i. Det kändes som vakuum. Var det vakuum? Hur skulle jag veta det? Jag hade aldrig varit i vakuum förut! Dessutom skulle man väl inte kunna andas i vakuum. Och jag andades väl nu? Visst gjorde jag?

Jag var ganska säker på att jag andades. Det fanns väl inte riktigt något annat sätt att leva på, eller hur? Och jag var ganska bra på att hålla andan men inte riktigt så bra. För eller senare skulle jag dö om jag inte hade någon luft att andas. Det hade alltid varit min värsta mardröm; att dö av att kvävas. Att liksom känna att man inte får någon luft längre. Så fruktansvärt jobbigt sätt att dö på! Och ett sätt som jag inte tänkte dö på än i alla fall…

Det kunde inte vara vakuum om jag fortfarande kunde andas. Så klart. Men var va jag? Det här mörkret verkade aldrig vilja försvinna. Hur mycket jag än rörde på mig. Hur mycket jag än försökte få det att försvinna. Det var som att det, av någon anledning, inte ville försvinna. Varför ville det inte försvinna för? Jag ville inte leva i mörker. Jag ville veta var jag skulle härnäst. Och det gjorde jag inte nu.

Just nu kunde jag inte se någonting. Och det irriterade mig något fruktansvärt. Men jag behövde lugna ner mig. Det visste jag sedan tidigare. Inget gott kom ur att man stressade fram. Och jag visste ändå inte var jag skulle någonstans. Men just när jag tänkte det så började mörkret skingra sig. Det svarta ersattes av det vita och jag insåg att jag var i snölandskapet igen…