Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som tog mig till busstationen. Tog bussen som tog mig till Gripenskolan där de nazistiska klistermärkena fortfarande satt kvar. Bytte om och tog en frukost beståendes macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Någon gång hörde jag talas om något röstfusk i Vänsterpartiet och höll med om att det inte var bra. Men så hörde jag det igen och tänkte att det inte var det som det handlade om längre. Det var ett sätt att attackera mig eftersom hon vet att jag är medlem i Vänsterpartiet. Jag vet inte vad det här med röstfusk i Vänsterpartiet handlar om men håller med om att om det är något brottsligt så ska lagen gälla lika för alla. Konstigare än så är det inte. Men det var som hon fortsatte prata om att Vänsterpartiet gjort bort sig och jag är rädd för att hon kommer attackera mig en dag. Hon känns som en person som är kapabel till att göra det. I alla fall. Det blev dammsugning och också där sa en arbetskamrat till mig vad jag skulle göra och det är bara att lyssna och göra jobbet även fast man trott att man redan gjort det. Lite variation blev det i alla fall när jag fick ta ut lite glas och koppar och skålar och tallrikar. Jag hann läsa lite innan jag gick till bussen som tog mig till busstationen. Gick till Hemköp där jag handlade baguette, pajer, chips, Mer svartvinbärs/hallon- och pärondricka och choklad. Någonstans där bland hyllorna fann jag mitt liv också. Det var någonstans där bland alla varor. Och alltså inte bara i revorna i verkligheten som jag skrivit om förut. Även om revorna i verkligheten är väldigt verkliga och det inte slutat blåsa från dem än. Jag tog bussen hem och började se Hawkeye på Disney plus. För det mesta låg jag och vilade dock. Jag behövde orka gå på föredraget som var halv sju. Så jag åkte in vid halv fem och satt och läste Marcus Birros Släng alla kartor. Jag har även sett att han skrivit en ny bok som heter Jakten på Atlantis som jag är sugen på att läsa. Men som sagt skulle jag på författarfördrag halv sju med författaren Tomas Brannerhed. Det blev ett mycket intressant om hans bok Den oduglige och naturlyrik han skrivit. Han är framförallt känd för Korparna som översatts till fler språk och som jag tror filmatiserats. Men han pratade även om den utsatte människan och sitt intresse för fåglar och flora och att ha en kamera som ett tryggt avstånd till saker och ting. Intresset för fåglar och flora kändes nästan lite autistiskt men så har ju jag börjat intressera mig för spanska så då är kanske det mitt eget sätt att nörda ner mig i något. Jag tycker inte att man kan prata om att man är autistisk för att man håller på med ett intresse dock. Det kanske är mer för att man är intresserad för det men vad jag är intresserad av är jag mer osäker på dock. Det känns som jag håller på att bryter mot en lag som vi alla lever efter. Kanske kan det vara gravitationen. Kanske är det gränsen mellan dröm och verklighet. Grejen är den att jag måste kunna få bygga världar och är begränsad till enbart fantasin. Om jag vill någonstans så är jag beroende av att få skjuts, åka buss, tåg, båt, flyg… så jag kanske inte är så begränsad trotts allt. Det är bara… vad är det man säger? Fantasin som sätter gränser? Just nu har jag många bilder i huvudet där jag är på jobbet i eviga korridorer och trappor, flytandes i en osynlig flod, i en djungel eller träsk, jag har inte bestämt mig riktigt än, grejen är att det är fragmentariskt tills jag fått en tydlig bild om vad det är jag skriver om. Och i boken Allting faller ställer jag den jobbiga frågan; var det vårat fel att ledningen inte vågade komma till Brunnsvik till slut? Jag hade inget val än att ställa den frågan till slut. Men allt annat måste jag jobba på. Det måste jag alltid göra. Jobba, jobba och jobba. Jag hoppas bara att folk inte är så jobbiga mot mig imorgon som de var idag. Men det är risken man får ta, antar jag, för att vara vänster…

Nu har kommit ikapp igen med Lanterns-tittandet. Det här avsnittet knöt ihop allt på något sätt. Jag vet inte hur mycket jag kan skriva utan att avslöja för mycket. Allt verkar så oskyldigt i början. Junior har tydligen blivit en arkitekt. Får ett samtal av Hal som vill be om förlåtelse. När han kommer dit så bråkar de igen. Det är sista gången Junior ser Hal vid liv…

De upptäcker honom på en bänk vid en fotbollplan. Det är tydligt att han är död eftersom det ligger snö på honom. Och någon har skjutit honom i pannan. På grund av det här får Junior lov att stanna kvar för att reda i vad som hade hänt egentligen. Han bor i ett hus med Hals köttätande växt som också verkar ha känslor för när den får höra att Hal är död så blir den också ledsen. Junior hamnar i aresten efter att ha bråkat med några män då de inte tyckte om att han lyste upp himlen med Lantern-märket. Där träffar han en annan Lantern och jag har inte riktigt förstått hur han också fått en ring men till en början trodde jag att han hade tagit den från Hal. Om jag förstått saken rätt så har den smidits för sig själv…

Mycket sorgearbete efter Hals död. Begravning och tårar. Inte många som tyckte honom egentligen men de få som gjorde det gjorde det verkligen. Vad kommer hända härnäst? Kommer Junior använda ringen för att lösa detta mordmysterium? Förmodligen. Vad skulle han annars ha ringen till? Men mycket är ännu osäkert hur allt ligger till. Till exempel är platsen som Hal dog på varken kamerabevakad eller särskilt befolkat. Men det finns ledtrådar som jag är spänd på att fortsätta följa. Till exempel hittade de ett garage med någon slags utomjordisk fyrkant som bara öppnas av Hals röst. De kommer dock inte vidare där. I slutet så bestämmer sig i alla fall junior för att gräva upp Hals grav och ta hans ring. Han skapar en illusion av Hal som ser sin döda kropp och inser att han inte lever längre. Det blir, kan man minst sagt säga, påtagligt jobbigt för den här illusionen. Men det ska bli spännande att fortsätta följa den här oavsett vad som händer. Just nu verkar det som att junior blev sparkad, vilket var väntat, från sitt jobb som arkitekt. Han hade annars haft så bra idéer om att bygga underjordiska bunkrar för så många människor som möjligt. Men den drömmen gick i kras när överbefälhavaren var i telefon och bara avbröt samtalet. Så det enda junior har kvar nu är ringen, kan man säga. Och förhoppningsvis så gömmer den på tillräckligt med ledtrådar för att serien ska kunna fortsätta. Annars bävar jag för att serien har kört fast, vilket ju inte alls är roligt. Men jag tror inte det. Det är dock mer osäkert än någonsin om vad som händer härnäst. Jag har aldrig känt mig så osäker med någon serie förut…

Avsnittet får fem av fem möjliga i betyg! Återkommer när jag har något mer att skriva om den. Det vill säga när nästa avsnitt kommer ut…

Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som skulle ta mig till busstation. Tog bussen till Gripenskolan och såg fortfarande nazistmärken där. Men jag har dock fått svar från kommunen och det verkar som de kommer ta ner dem sen. Jag gick till jobbet och bytte om. Tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Efteråt moppade jag och dammsög och moppade och dammsög. För ett tag kändes det som korridorerna blev längre. Som det tog evigheter att göra jobbet. Men så var det klart helt plötsligt. Det bjöds på fika i personalrummet och jag bytte om. Tog bussen till busstationen och gick till Stora torget där jag åt mina mackor och läste lite bok. Gick till släktforskningen där jag forskade lite på finska sidan men sedan på svenska som gick mycket lättare. Fick kaffe och kaka och åkte hem. Där jag i princip somnade med en gång. Har börjat se på Lanterns och försöker komma ikapp där jag var förut. Men för det mesta tänker jag på jobbet. Hur platserna på jobbet får mina drömmar att växa och expandera. Det kan vara ett rum, en trappa, som bara blir längre, längre och längre. Så att det blir som att man tar en väldigt lång promenad eller klättrar ett väldigt högt berg. Grejen är att det tar väldigt lång tid, och ska ta väldigt lång tid, för om det inte gör det så har man inte lärt sig något av vandringen. Förmodligen kommer det en text om det längre fram…

Fast så klart var det inte helt samma landskap som förut. Det var det ju aldrig. Det var alltid något som var nytt. Något som stod i landskapet. Vad var det? Som stod ut?

Jag började bli riktigt nedkyld nu. Jag började närma mig hypotermi vilket jag inte gjort sen jag badade isvak på Naturguidesutbildningen. Och jag ville helst inte uppleva det igen. Jag kunde komma ihåg att det var som jag förlorade känseln i mina fötter. Och mycket värre vad känslan att ha tusen nålar i kroppen. Nålar som trängde sig in och gjorde ont precis överallt.

Nu befann jag mig inte i vatten dock. Jag visste att sådan kyla var mycket värre än att befinna sig i luften. Man var i alla fall torr och även om snö var vatten så var det i alla fall inte flytande. Det skulle krävas mycket för att jag skulle drabbas av hypotermi här. Men det blåste mycket och snöade mycket. Jag fick pulsa i knähög snö. Och jag hade ingen aning om var jag var någonstans. Hur skulle jag kunna veta det? Jag var ju helt vilse! Helt förvunnen i det vita landskapet.

Och det enda jag undrade var när jag skulle komma hem igen. Även om det var svårt att bo med sin mamma så var det hem. Man slapp kylan. Och man slapp känna sig så ensam. Men ljudet från vinden som drog genom landskapet var mitt sällskap. För ett litet tag till i alla fall. För plötsligt hörde jag springsteg bakom mig igen och en smäll i mitt huvud fick mig att falla ner. Fast jag landade aldrig utan hamnade i ett nytt landskapet. Ett landskap jag aldrig befunnit mig i tidigare…

Det finns ett annat perspektiv på jobbet jag gör. Det är på golvet. Det är att beskriva alla platser man kan vara på hotellet. Kanske lite påhittat men i det stora hela äkta. Som jag brukar skriva…

Först kommer man till receptionen. Efter att man knackat på dörren så går man genom en korridor till omklädningsrummet. Är dörren låst får man gå runt genom restaurangen och köket för att till slut komma till omklädningsrummet. Där kan man välja att sätta sig i personalrummet eller gå direkt till restaurangen för att ta frukost. Vi tar nästan aldrig hand om resten av hotellet utan det är lobbyn och restaurangen som behöver städas. Men om vi skulle ha städat resten av hotellet så hade vi haft ungefär tre våningar att ta hand om…

Jag vet inte vad jag ville ha sagt med den här texten. Men om vi pratar om drömmar så tänker jag mig att jag kan använda hotellet. Eftersom det är så stort. Och har så många olika platser att beskriva. Jag har inte bestämt än dock vad jag ska beskriva men jag kommer nog på något snart. Det brukar jag göra…