Jag hade velat ha en kram av farmor just nu. Ibland är saknaden efter henne så stor att det gör ont. Då brukar jag lyssna på sorgsen musik. Men på farmors begravning spelades Eva Dahlgrens Ängeln i rummet. Då grät jag floder…

Men samtidigt har jag bilder i huvudet där jag är i Dalarna och värvar medlemmar till Naturskyddsföreningen. Det var då som mormor ännu levde. Och så klart var jag ledsen när mormor gick bort också men det var inte samma sak. Farmor var den trygga famn jag förlorade alldeles för tidigt. Men kanske att man inte kan jämföra. Mormor saknar jag på ett annat sätt. Men farmor var alltid så levnadsglad. Hon tyckte om att plocka svamp och bär på hösten. I Finland lagade hon jättegod mat. Ännu en anledning till att jag borde fortsätta släktforska. Fast kanske inte på Ancestry. Jag skriver färdigt det som står där och använder något annat senare. Typ Digihakemisto eller hiski. Får se hur många fel jag har i texten efter att ha utgått från Ancestry…

Men i slutändan handlar det om en bild jag har. Jag är på Eskilstuna lasarett. Farmor ligger i en sjukhussäng och är så svag. Hon har inget hår men en peruk. Hon fick läsa mina dikter innan hon gick bort. Men det gör inte döden mindre hemsk för det. Och kramen var så hård när vi kramade om varandra där i sjukhuset. Det var som hon försökte hålla kvar i livet och jag någon som betydde väldigt mycket för mig. Behöver man förklara det något mer än så? Jag tycker inte det. Det är därför jag släktforskar. Jag försöker hålla kvar i det lilla finska liv som finns kvar i mig…

Jag följde efter honom genom korridoren, nerför trappan och ut på asfaltsvägen. Men tappade bort honom. Ville skrika; vad vill du? För jag visste inte vad han ville mig. Och inte hade han sagt något heller. Varje gång jag såg honom var han antingen för långt borta eller slog till mig med en knotig käpp…

Plötsligt såg jag honom till höger om mig. Han var på väg till byggnader som befann sig längst bort i området. Men vad han skulle dit och göra hade jag ingen aning om…

Jag följde efter honom på asfaltsvägen som gick mellan röda byggnader och fick för mig att de växte. Jag måste ha inbillat mig det i alla fall för byggnader kunde ju inte växa. Men dessa gjorde det. Eller växa var kanske fel ord. De bildade snarare ett slags rör gjord av röda plankor. Så det fanns röda plankor både på sidorna om mig, under mig och över mig. Jag befann mig inte längre i Brunnsvik. Men något som liknade Brunnsvik. Och det här röret ledde någonstans…

Jag tänkte ta reda på var. Vilket var lättare sagt än gjort. För till slut var det enda som fanns runt omkring mig röda plankor. Alltså under, till höger och vänster och ovanför mig. Bakom och framför mig gick det fortfarande att gå. Men det kändes nästan som landskapet ville att jag skulle gå där. Som att det ville visa mig någonting. Men vad det var hade jag ingen aning om. Medan jag gick började röret luta framåt. Så att jag föll. Och föll. Och var rädd att få någon sticka i mig. Bland alla röda plankor. Som verkade vara i en enda röra runt omkring mig nu. Men så var det som tiden stanna och allt blev lugnt igen. Och jag visste inte var jag var men det gjorde inte så mycket heller. För jag hade inte bråttom någonstans. Men när jag öppnade ögonen var jag inte längre kvar i brunnsvik. Jag var, väldigt, högt upp i luften. Men jag föll inte. Jag bara svävade som att gravitationen upphört. Och jag tyckte det var väldigt behagligt att ligga i luften på det sättet. Men så slog jag ut med armen och upptäckte att den låg under täcket. Förtrollningen var bruten och jag var tillbaka i sängen. Något förvirrad men likväl vid liv…

Eller det var i alla fall vad jag trodde. För landskapet kändes så främmande för mig. Som att jag aldrig hade sett det förut. Men det kanske jag hade gjort. Jag visste inte riktigt säkert…

Landskapet jag hade hamnat i var ett träsk. Alltså inte ett träsk med en pöl i en skog utan ett riktigt träsk. Där man kunde sjunka ner precis var som helst om man inte var försiktig vilket jag var…

Var hade jag sett det här träsket tidigare? Jag fick känslan av att jag hade sett det någon gång tidigare. Men jag hade ingen aning om var. Och jag fick knappast något svar där mitt ute i ingenstans…

Ett träsk bestod mestadels av rötter och grenar. Det gjorde också det här. Vilket gjorde det, i princip, omöjligt att ta sig någonstans men jag gjorde det ändå. Tog mig någonstans alltså. Och jag letade efter något jag hade glömt bort. Ett landskap. Som jag hade varit i många gånger förut. Men jag fick känslan av att jag inte behövde gå någonstans egentligen för jag hade varit nog så många gånger i det här träsket bara. Det kändes som hem på något sätt. Men hur ett ogästvänligt träsk kunde vara välkomnande visste jag inte. Men det var något med dess vilda stil som jag tyckte om. En stil som jag gärna snodde…

Om jag bara kom därifrån det vill säga. Det var som rötterna och grenarna greppade tag i mig. Till slut kunde jag inte ta mig någonstans. Och jag begravdes levande. Begravdes bland rötter och grenar…

Som att det blir lite mycket dammsugning och moppning ibland. Det blev det en dag när jag skulle gå till jobbet som vanligt. Jag tyckte att korridoren var ovanligt lång och att jag aldrig kom fram någon gång. Den bara gick och gick och gick. Och jag började bli rätt trött i benen. Redan innan jag börjat arbeta! Men det hade hänt flera gånger att jag blivit trött i benen innan jag börjat arbeta. Det var när bussen inte gick till Gripenskolan och man fick gå hela den långa vägen från busstationen. Men nu var jag inte ute. Nu var jag inne. Och här brukade inte korridorer bli längre så att det knakade i väggar och tak. Något stod inte rätt till och jag visste inte vad det var. Och när jag kom till trappan så ville den inte ta slut. Det kändes som jag klättrade på den och väggarna började försvinna och ersattes av en vit dimma. Jag kunde, till slut, inte se någonting och trappan försvann den också och ersattes av ett kargt berg. Jag hade aldrig varit på ett sådant berg förut och det var svårt att veta hur man skulle ta sig fram när man hela tiden riskerade att rulla ner på de lösa stenar som utgjorde berget. Till slut rullade jag ner och det sög till i magen när jag i princip föll. För ett tag var det enda jag kunde se den vita dimman vilket kändes bekant på ett sätt. Men jag trodde inte att jag skulle hamna i den nu. Och det dröjde inte länge förrän förtrollningen var bruten och jag slog i vattenytan. Och en kyla spred sig som tusen knivar över min kropp…

Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som tog mig till busstationen. Väl där tog jag bussen till Gripenskolan och där satt fortfarande nazistklistermärken uppe. Jag gick till jobbet och bytte om. Idag var vi bara två personer. Det pratades bland annat om att jag kanske kommer jobba till två framöver eftersom det blir krångel i systemet annars. Och det har jag inget emot! Jag kan ändå läsa eller något liknande om jag inte har något att göra. Så det blev en del moppning och torkning av bord. Tiden måste ha gått fort för plötsligt var klockan halv tolv och jag behövde gå till bussen. På Pressbyrån köpte jag Mer hallon/svartvinbärs-, pärondricka och drickyoghurt. Väl hemma sen så satte jag på radion, datorn och packade upp mina varor. Jag vilade en liten stund men kände väl att jag inte kunde få ro i kroppen på något vis. Jag började se på Hawkeye på Disney plus men diskade mest. Har fortfarande inte fått någon gillamarkering för att jag varit på författarsamtal och känt mig så ensam. Men det blir ju ingen skillnad heller. Så när personalen kom så fick hon en rejäl utskällning. Jag pratade om den här tystnaden som var sinnessjuk. Att jag var rädd att dö i lägenheten och att ingen skulle veta om det. Hon pratade om att de skulle få lov att meddela mina närstående i så fall, precis som att det skulle ske. Men kan det va så att min påtvingade ensamhet är ett resultat av att SD är så stora i Nyköping? Vore hemskt om det vore så i så fall! I alla fall. Nu känner jag mig inte så ensam längre. Även om jag inte har någon tjej. Fortfarande. Men jag har saker att skriva. Andra saker. Som jag burit på länge. Och då kan jag inte gå runt och tänka att någon är på väg att avrätta en när som helst. Precis som man gör när det är sinnessjukt tyst och inte en människa är utomhus. Hur kan man leva så? I alla fall. Så jag har några saker att skriva. Jag ska koncentrera mig på dem. Men jag har lite kvar att skriva om dagen. Till mat tog jag en Yakisoba. Jag såg färdigt Hawkeye som tydligen var sista avsnittet. Så nu har jag skrivit allt om dagen. Personalen har inte kommit än. Jag vet inte vad de ska säga nu men jag vill inget annat än att gräva ner stridsyxan. I alla fall tills jag vet vad det handlar om. För som sagt är jag fortfarande singel och börjar bli sinnessjukt trött på att vara det. Men var ska jag hitta kärleken? Jag vet inte. Jag får inga tecken någonstans. Jag hoppas jag hittar någon som respekterar mig som jag är. Men nu ska jag skriva om annat. Overkliga drömparalyser. Illusioner som man inte tror finns men som finns i drömmarnas värld. Vi får se om ni tycker om det…