Jag följde efter honom genom korridoren, nerför trappan och ut på asfaltsvägen. Men tappade bort honom. Ville skrika; vad vill du? För jag visste inte vad han ville mig. Och inte hade han sagt något heller. Varje gång jag såg honom var han antingen för långt borta eller slog till mig med en knotig käpp…

Plötsligt såg jag honom till höger om mig. Han var på väg till byggnader som befann sig längst bort i området. Men vad han skulle dit och göra hade jag ingen aning om…

Jag följde efter honom på asfaltsvägen som gick mellan röda byggnader och fick för mig att de växte. Jag måste ha inbillat mig det i alla fall för byggnader kunde ju inte växa. Men dessa gjorde det. Eller växa var kanske fel ord. De bildade snarare ett slags rör gjord av röda plankor. Så det fanns röda plankor både på sidorna om mig, under mig och över mig. Jag befann mig inte längre i Brunnsvik. Men något som liknade Brunnsvik. Och det här röret ledde någonstans…

Jag tänkte ta reda på var. Vilket var lättare sagt än gjort. För till slut var det enda som fanns runt omkring mig röda plankor. Alltså under, till höger och vänster och ovanför mig. Bakom och framför mig gick det fortfarande att gå. Men det kändes nästan som landskapet ville att jag skulle gå där. Som att det ville visa mig någonting. Men vad det var hade jag ingen aning om. Medan jag gick började röret luta framåt. Så att jag föll. Och föll. Och var rädd att få någon sticka i mig. Bland alla röda plankor. Som verkade vara i en enda röra runt omkring mig nu. Men så var det som tiden stanna och allt blev lugnt igen. Och jag visste inte var jag var men det gjorde inte så mycket heller. För jag hade inte bråttom någonstans. Men när jag öppnade ögonen var jag inte längre kvar i brunnsvik. Jag var, väldigt, högt upp i luften. Men jag föll inte. Jag bara svävade som att gravitationen upphört. Och jag tyckte det var väldigt behagligt att ligga i luften på det sättet. Men så slog jag ut med armen och upptäckte att den låg under täcket. Förtrollningen var bruten och jag var tillbaka i sängen. Något förvirrad men likväl vid liv…