Jag hade velat ha en kram av farmor just nu. Ibland är saknaden efter henne så stor att det gör ont. Då brukar jag lyssna på sorgsen musik. Men på farmors begravning spelades Eva Dahlgrens Ängeln i rummet. Då grät jag floder…

Men samtidigt har jag bilder i huvudet där jag är i Dalarna och värvar medlemmar till Naturskyddsföreningen. Det var då som mormor ännu levde. Och så klart var jag ledsen när mormor gick bort också men det var inte samma sak. Farmor var den trygga famn jag förlorade alldeles för tidigt. Men kanske att man inte kan jämföra. Mormor saknar jag på ett annat sätt. Men farmor var alltid så levnadsglad. Hon tyckte om att plocka svamp och bär på hösten. I Finland lagade hon jättegod mat. Ännu en anledning till att jag borde fortsätta släktforska. Fast kanske inte på Ancestry. Jag skriver färdigt det som står där och använder något annat senare. Typ Digihakemisto eller hiski. Får se hur många fel jag har i texten efter att ha utgått från Ancestry…

Men i slutändan handlar det om en bild jag har. Jag är på Eskilstuna lasarett. Farmor ligger i en sjukhussäng och är så svag. Hon har inget hår men en peruk. Hon fick läsa mina dikter innan hon gick bort. Men det gör inte döden mindre hemsk för det. Och kramen var så hård när vi kramade om varandra där i sjukhuset. Det var som hon försökte hålla kvar i livet och jag någon som betydde väldigt mycket för mig. Behöver man förklara det något mer än så? Jag tycker inte det. Det är därför jag släktforskar. Jag försöker hålla kvar i det lilla finska liv som finns kvar i mig…