Eller det var i alla fall vad jag trodde. För landskapet kändes så främmande för mig. Som att jag aldrig hade sett det förut. Men det kanske jag hade gjort. Jag visste inte riktigt säkert…

Landskapet jag hade hamnat i var ett träsk. Alltså inte ett träsk med en pöl i en skog utan ett riktigt träsk. Där man kunde sjunka ner precis var som helst om man inte var försiktig vilket jag var…

Var hade jag sett det här träsket tidigare? Jag fick känslan av att jag hade sett det någon gång tidigare. Men jag hade ingen aning om var. Och jag fick knappast något svar där mitt ute i ingenstans…

Ett träsk bestod mestadels av rötter och grenar. Det gjorde också det här. Vilket gjorde det, i princip, omöjligt att ta sig någonstans men jag gjorde det ändå. Tog mig någonstans alltså. Och jag letade efter något jag hade glömt bort. Ett landskap. Som jag hade varit i många gånger förut. Men jag fick känslan av att jag inte behövde gå någonstans egentligen för jag hade varit nog så många gånger i det här träsket bara. Det kändes som hem på något sätt. Men hur ett ogästvänligt träsk kunde vara välkomnande visste jag inte. Men det var något med dess vilda stil som jag tyckte om. En stil som jag gärna snodde…

Om jag bara kom därifrån det vill säga. Det var som rötterna och grenarna greppade tag i mig. Till slut kunde jag inte ta mig någonstans. Och jag begravdes levande. Begravdes bland rötter och grenar…