Som att det blir lite mycket dammsugning och moppning ibland. Det blev det en dag när jag skulle gå till jobbet som vanligt. Jag tyckte att korridoren var ovanligt lång och att jag aldrig kom fram någon gång. Den bara gick och gick och gick. Och jag började bli rätt trött i benen. Redan innan jag börjat arbeta! Men det hade hänt flera gånger att jag blivit trött i benen innan jag börjat arbeta. Det var när bussen inte gick till Gripenskolan och man fick gå hela den långa vägen från busstationen. Men nu var jag inte ute. Nu var jag inne. Och här brukade inte korridorer bli längre så att det knakade i väggar och tak. Något stod inte rätt till och jag visste inte vad det var. Och när jag kom till trappan så ville den inte ta slut. Det kändes som jag klättrade på den och väggarna började försvinna och ersattes av en vit dimma. Jag kunde, till slut, inte se någonting och trappan försvann den också och ersattes av ett kargt berg. Jag hade aldrig varit på ett sådant berg förut och det var svårt att veta hur man skulle ta sig fram när man hela tiden riskerade att rulla ner på de lösa stenar som utgjorde berget. Till slut rullade jag ner och det sög till i magen när jag i princip föll. För ett tag var det enda jag kunde se den vita dimman vilket kändes bekant på ett sätt. Men jag trodde inte att jag skulle hamna i den nu. Och det dröjde inte länge förrän förtrollningen var bruten och jag slog i vattenytan. Och en kyla spred sig som tusen knivar över min kropp…