Fast så klart var det inte helt samma landskap som förut. Det var det ju aldrig. Det var alltid något som var nytt. Något som stod i landskapet. Vad var det? Som stod ut?

Jag började bli riktigt nedkyld nu. Jag började närma mig hypotermi vilket jag inte gjort sen jag badade isvak på Naturguidesutbildningen. Och jag ville helst inte uppleva det igen. Jag kunde komma ihåg att det var som jag förlorade känseln i mina fötter. Och mycket värre vad känslan att ha tusen nålar i kroppen. Nålar som trängde sig in och gjorde ont precis överallt.

Nu befann jag mig inte i vatten dock. Jag visste att sådan kyla var mycket värre än att befinna sig i luften. Man var i alla fall torr och även om snö var vatten så var det i alla fall inte flytande. Det skulle krävas mycket för att jag skulle drabbas av hypotermi här. Men det blåste mycket och snöade mycket. Jag fick pulsa i knähög snö. Och jag hade ingen aning om var jag var någonstans. Hur skulle jag kunna veta det? Jag var ju helt vilse! Helt förvunnen i det vita landskapet.

Och det enda jag undrade var när jag skulle komma hem igen. Även om det var svårt att bo med sin mamma så var det hem. Man slapp kylan. Och man slapp känna sig så ensam. Men ljudet från vinden som drog genom landskapet var mitt sällskap. För ett litet tag till i alla fall. För plötsligt hörde jag springsteg bakom mig igen och en smäll i mitt huvud fick mig att falla ner. Fast jag landade aldrig utan hamnade i ett nytt landskapet. Ett landskap jag aldrig befunnit mig i tidigare…