Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som tog mig till busstationen. Tog bussen som tog mig till Gripenskolan där de nazistiska klistermärkena fortfarande satt kvar. Bytte om och tog en frukost beståendes macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Någon gång hörde jag talas om något röstfusk i Vänsterpartiet och höll med om att det inte var bra. Men så hörde jag det igen och tänkte att det inte var det som det handlade om längre. Det var ett sätt att attackera mig eftersom hon vet att jag är medlem i Vänsterpartiet. Jag vet inte vad det här med röstfusk i Vänsterpartiet handlar om men håller med om att om det är något brottsligt så ska lagen gälla lika för alla. Konstigare än så är det inte. Men det var som hon fortsatte prata om att Vänsterpartiet gjort bort sig och jag är rädd för att hon kommer attackera mig en dag. Hon känns som en person som är kapabel till att göra det. I alla fall. Det blev dammsugning och också där sa en arbetskamrat till mig vad jag skulle göra och det är bara att lyssna och göra jobbet även fast man trott att man redan gjort det. Lite variation blev det i alla fall när jag fick ta ut lite glas och koppar och skålar och tallrikar. Jag hann läsa lite innan jag gick till bussen som tog mig till busstationen. Gick till Hemköp där jag handlade baguette, pajer, chips, Mer svartvinbärs/hallon- och pärondricka och choklad. Någonstans där bland hyllorna fann jag mitt liv också. Det var någonstans där bland alla varor. Och alltså inte bara i revorna i verkligheten som jag skrivit om förut. Även om revorna i verkligheten är väldigt verkliga och det inte slutat blåsa från dem än. Jag tog bussen hem och började se Hawkeye på Disney plus. För det mesta låg jag och vilade dock. Jag behövde orka gå på föredraget som var halv sju. Så jag åkte in vid halv fem och satt och läste Marcus Birros Släng alla kartor. Jag har även sett att han skrivit en ny bok som heter Jakten på Atlantis som jag är sugen på att läsa. Men som sagt skulle jag på författarfördrag halv sju med författaren Tomas Brannerhed. Det blev ett mycket intressant om hans bok Den oduglige och naturlyrik han skrivit. Han är framförallt känd för Korparna som översatts till fler språk och som jag tror filmatiserats. Men han pratade även om den utsatte människan och sitt intresse för fåglar och flora och att ha en kamera som ett tryggt avstånd till saker och ting. Intresset för fåglar och flora kändes nästan lite autistiskt men så har ju jag börjat intressera mig för spanska så då är kanske det mitt eget sätt att nörda ner mig i något. Jag tycker inte att man kan prata om att man är autistisk för att man håller på med ett intresse dock. Det kanske är mer för att man är intresserad för det men vad jag är intresserad av är jag mer osäker på dock. Det känns som jag håller på att bryter mot en lag som vi alla lever efter. Kanske kan det vara gravitationen. Kanske är det gränsen mellan dröm och verklighet. Grejen är den att jag måste kunna få bygga världar och är begränsad till enbart fantasin. Om jag vill någonstans så är jag beroende av att få skjuts, åka buss, tåg, båt, flyg… så jag kanske inte är så begränsad trotts allt. Det är bara… vad är det man säger? Fantasin som sätter gränser? Just nu har jag många bilder i huvudet där jag är på jobbet i eviga korridorer och trappor, flytandes i en osynlig flod, i en djungel eller träsk, jag har inte bestämt mig riktigt än, grejen är att det är fragmentariskt tills jag fått en tydlig bild om vad det är jag skriver om. Och i boken Allting faller ställer jag den jobbiga frågan; var det vårat fel att ledningen inte vågade komma till Brunnsvik till slut? Jag hade inget val än att ställa den frågan till slut. Men allt annat måste jag jobba på. Det måste jag alltid göra. Jobba, jobba och jobba. Jag hoppas bara att folk inte är så jobbiga mot mig imorgon som de var idag. Men det är risken man får ta, antar jag, för att vara vänster…