WordPress undrar vilken mat jag skulle säga är min specialitet. Crispies med makaroner och frusna grönsaker. Sen kan man lägga till saker som vegetariska chicken nugget, oliver, soltorkade tomater och sötsur sås. Jag tyckte dock att det blev lite för mycket av det goda senast jag gjorde maten så kanske man kan minska ner på något, typ ta bort soltorkade tomaterna, så att det inte förstör smaken av den sötsura såsen. Så tänker jag nog göra nästa gång jag lagar mat i alla fall. Och nästa gång kanske blir på lördag…

WordPress undrar vilka stora historiska händelser jag minns. Svårt att säga. Utöya, World trade center, mordet på Anna Lind och Olof Palme även om det är lite innan min levnadsperiod så att säga. Missar jag något? Nu får gärna säga till i så fall…

WordPress undrar vad jag är mest stolt över i mitt liv. Det var en lite svår fråga att besvara eftersom jag inte riktigt tänkt på det sättet. Men jag antar att jag är mest stolt att jag gjort allt det jag gjort i Naturguidesutbildningen. Att jag badat isvak, att jag gjort kolmila, att jag gjort överlevnadsvecka. Men alla dessa grejer är så långt tillbaka i tiden att jag knappt kommer ihåg dem. Nuförtiden blir jag väl som mest stolt när jag får till en klurig formulering i skriven text. Det var länge sen jag kände den känslan men jag antar att det är något att vara stolt över. Annars kan man väl vara stolt över varje dag man orkar gå till jobbet. Jag önskar att jag kunde säga att jag är stolt över att jag tagit körkort men jag har inte gjort det än så jag antar att vi får avvakta med det. Jag hoppas verkligen, verkligen, att jag får ta körkort dock. Mardrömmen vore om jag inte fick det på grund av min sjukdomsbild. Det vore så orättvist. Jag kan inte med ord beskriva vilken mardröm det skulle va. Nej jag får tänka att jag visst får ta körkort. Att jag får tillåtelse att göra det…

WordPress undrar vad något är som de flesta inte vet om mig. Det mesta egentligen. Jag har varit så länge på Facebook att man skulle kunna tro att alla visste allt om mig nu. Men så är det så klart inte. Speciellt inte nu när jag börjat skriva om en massa nya saker som de flesta inte ens har tänkt på. Förmodligen…

I sitt undermedvetna visste Kasper att det egentligen inte fanns något mål. Men han ville ha något slutgiltigt som var slutet på hans plågsamma klättring. Nu när han var på toppen av berget så förstod han varför berget blockerat hans väg från första början. En stor sjö eller vattenreservoar blockerade hans väg framåt. Och den var verkligen stor; han kunde inte se ände på den där han stod. Så egentligen var det mer som ett hav. Ett hav av sötvatten. Han vågade prova det när han gick ner till vattenytan. Så vad skulle han göra nu? Det här hade han inte väntat sig medan han klättrade upp för de här kartongerna. Och vädret vägrade ändra på sig. Det var samma vita himmel som det alltid hade varit. Och vattnet var kallt. Han vågade inte gå närmare det. Han började gå den tunna remsan till vänster i sökandet efter något annat än alla dessa kartonger. Men det enda han fann var ännu mer kartonger. Och han började bli rätt trött nu. Om han bara skulle lägga sig ner en liten stund; skulle han orka fortsätta gå då? Skulle han orka hitta energin till att fortsätta gå då? Han la sig ner. Men det skulle han inte ha gjort. För plötsligt lossnade alla kartonger. Och han hamnade i vattnet. Det var så obeskrivligt kallt. Som tusen knivhugg kändes det. Han fick lov att ta ett stort andetag innan han hamnade i vattnet, i det stora mörkret och det okända kaos som väntade honom…