Det var så obeskrivligt jobbigt att klättra upp för det här berget av kartonger. Något han inte kunde sätta ord på. Men han försökte. Sätta. Ord. På. Känslan. Att bestiga ett övermäktigt berg av kartonger. Han hade inte sett någon annan väg. Han hade förstått att han skulle komma till det förr eller senare. Men inget kunde förbereda honom på hur jobbigt det skulle vara att bestiga ett berg av kartonger. Dessutom var det vanskligt. När som helst riskerade någon kartong lossna och han falla ner mot marken som visst var täckt av kartonger men som hade tillplattats så hårt att det var ungefär att landa mot betong. Och det ville han ju inte. Här uppe riskerade man livet hela tiden. Han ville bara komma vidare. Men han behövde vakta sina steg. Varje steg kunde vara skillnaden mellan liv och död. Han hade kommit rätt långt nu. Han kunde känna vinden blåsa i sitt hår. Och det var lite kallare här. Han var nästan på toppen nu. Bara några steg till. Sen hade han gått i mål…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag har för mig att jag såg ChrisWhippit spela samma mod som UFOsxm, Kev och JNX spelade nämligen pest eller kolera. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen sparris och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen. Det var nästan inga människor på bussen varken på väg från Brandholmen eller busstationen. Vilket jag också sa på jobbet. Jag kom till jobbet och behövde inte byta om eftersom det är fredag. Bosse var på jobbet och vi tog en promenad. Efter promenaden fick jag hjälpa till med tvätten lite. Jag fick ta bort ludd från uppvärmaren och när vi var tillbaka i arbetslokalen så spelade jag lite mer Bloons td 6 vilket jag också hade gjort lite innan vi gick iväg på promenad. Jag fick en intressant fråga idag, på jobbet, nämligen om jag var nedstämd. Och sa att, nej, jag är inte nedstämd. I vilket fall som helst så ringde jag till mamma och frågade om jag kunde komma till henne. Och det kunde jag. Så jag gick från jobbet och gick till mamma. Man skulle nog kunna säga att vi är sams nu. Vi är i alla fall inte arga på varandra. Och det är väl bra. När jag kom hem till mamma så var lillebror där också. Och Bella blev som tokig. Eftersom mamma inte visste vad vi skulle äta så fick lillebror hitta på något. Så han hittade på ärtsoppa. Färdiglagad, så klart. Det var bara att värma på den och jag kommer inte ihåg vad vi såg på tv men tanken var att vi skulle se på Titanic via Diseny plus som jag castade från min mobil. Jag ringde pappa lite snabbt först. Berättade att jag hade hört att storebror skulle komma över till honom. Han frågade om jag var sams med mamma nu. Jag svarade att ja det var jag väl. Varav han sa att jag ju bara har en mamma. Vilket är så sant. I alla fall. Vi såg inte hela Titanic eftersom jag ville hem till att streamen började. Vilket verkar onödigt nu eftersom det inte verkar som det blev någon stream i över huvud taget. Men jag är inte där än. Eftersom vi inte blev mätta på ärtsoppan så gjorde lillebror våfflor och jag bytte till SVT. Jag hamnade mitt i Rapport och efter det var det Möte med (finska) som var så intressant eftersom det handlade om demens. Jag har ju praktiserat på ett sådant ställe där det fanns demenssjuka. Det är en svår sjukdom. Men viktig att prata om. Efter det var det Nyskilda vilket jag inte har någon erfarenhet av. Jag är ensam fortfarande. Konstigt nog. Man skulle kunna tänka sig att jag hade hittat någon vid det här laget. Men icke sa Nicke. Gömmer sig tjejerna från mig? Eller är det något jag gör fel? Eller är det något jag inte förstår? Jag vet inte. Jag har ingen erfarenhet av att vara skild eftersom jag aldrig har varit ihop med någon i alla fall. Och det tycker jag är sorgligt. Jag ser bara personalen och jag är så trött på personalen. Vilket jag kommer skriva mer om senare också. Men just där och då skulle vi åka iväg i alla fall. Så vi såg inte färdigt på Nyskilda. Jag handlade oliver, soltorkade tomater, sötsur sås, mjölk, yoghurt, chips, Doritos, Mer päron- och hallon/svartvinbärsdricka, Coca cola, paj, matlåda och choklad. På vägen hem så kände jag väl att vi inte hade så mycket att prata om. Mamma och jag. Så det är väl inte så intressant att skriva om. Antar jag. Jag hade inget matstöd eftersom jag åt hos mamma. Och jag missade parkourracet i minecraft som jag brukar tycka är så kul. Inte heller hade Stamsite någon stream. Så nu sitter jag här. När personalen kom så sa jag det att ”de vet väl om att man ska ringa polisen om man misstänker brott” som jag brukar säga. Och hon svarade att ja det visste hon. Men jag hade velat prata om mer saker som varför det aldrig kom några tjejer hit. Nu blir det som vi bara pratar om en sak och sen ska hon iväg och jobba som vanligt. Så allt är okej då? Eller kanske inte. Tänk om någon gör något kriminellt då? Hur gör de då? De säger att de skulle ringa polisen men skulle de verkligen göra det då? Vid åttatiden streamade UFOsxm och Kimmypower Sims så det var lite kul att se på. Och en annan kul grej som jag tänkte göra med pappa i framtiden är att gå ut på tur. Men den här helgen skulle storebror komma över till honom så den här helgen gick det inte och sen ska de till Spanien så då försvinner ännu en helg. Det var ett tag sen jag var hos pappa också. Men jag har skrivandet också. Och jag kan skriva om hur jag hade det i Brunnsvik och i Älvdalen. Älvdalen vet jag inte riktigt varför jag skulle vilja skriva om men jag tänker att jag har mycket obearbetat skit från den tiden också som behöver ner i skriven text. Och nu när jag blivit sams med mamma för en gångs skull så dyker minnen från Bonäs upp. Från när morfar var dödssjuk och mormor blev ensam i det stora huset. De hade så många grejer. Vilket gör mig lite rädd att tänka på för om de hade många grejer så betyder de att de hade ett bra liv utan konflikter. Jag har inte så många grejer och råkar nästan alltid ut för konflikter. Det känns som min livslängd kommer sänkas avsevärt. Vilket är en skrämmande känsla om man känner att man inte uppnått tillräckligt mycket i sitt liv. Men jag ska fortsätta skriva om kartonger och Bonäs. Och kanske lite om Kättbo. Om jag nu har något att skriva om det stället. Det kanske jag inte har. I så fall bara Bonäs. Och allt jag gjorde där. Innan mormor gick bort. Det mesta pekar mot att vi går mot ett tredje världskrig. Tyvärr verkar det så. Jag ser ingen annan utväg om SD blir större. Jag är anti allt som har med militariseringen att göra. Min morfar gjorde lumpen. Jag har för mig att min pappa gjorde lumpen också. Jag gick en utbildning i Naturguidning i Älvdalen. Det var ungefär samma sak. Jag letar spår efter en tid som aldrig mer kommer tillbaka. Jag kan bara använda det jag har på det som förhoppningsvis blir en tur ute i naturen för pappa och mig. Jag får lära mig att göra upp eld igen och allt som tillkommer med det. Jag ska ha ett triangiakök nerpackat någonstans i mitt förråd. Men det är inte helt lätt att gå tillbaka till det ursprungliga. Efter så lång tid där man levt i nutidens lyx. Vad nu det innebär för något. Morfar tyckte ju också om att vara ute mycket. Men han hade hus, fru och bil. Och, har jag för mig, var ute och jagade ibland. Jag är så rädd för vapen och vad det kan göra med oss människor. Men det behöver inte bara vara av ondo. Och jag behöver kanske vara ute och tälja på någon pinne som jag hittat. Inte för att jag vet vad jag ska tälja utan bara för att jag ska ha något att tälja. Jag ser, i vilket fall som helst, mycket fram emot att gå ut på tur med pappa!

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag såg väl lite när UFOsxm spelade minecraft och spelade väl själv minecraft. Men jag skulle iväg idag och hade inte så lång tid på mig förrän jag skulle ta bussen. Så jag hann nog inte spela minecraft egentligen. Däremot så var jag så pass tidig nere på stan att jag hann gå till bokhandeln och köpa en bok. Jag hade önskat att jag gått av vid stadshuset dock för nu fick jag gå ända ifrån busshållplatsen som låg mellan stadshuset och busstationen och även om det inte var långt så var det jobbigt. Boken jag köpte heter Däggdjur och är skriven av Nike Åkerberg. Jag har tänkt att jag ska köpa den länge så det var ett bra köp. Sen gick jag till det ställe där jag skulle möta min god man. Jag tror det var något på en halvtimme kvar så jag lyssnade lite på radio medan jag väntade. Framför mig fanns också Körkortscenter som jag funderade på att gå in efter att jag varit hos advokaten. Vilket jag aldrig gjorde. Det hade gått ett tag och jag trodde aldrig att Staffan skulle komma när han plötsligt kom. Vi gick in och möttes av en kvinna som hade hand om allt. Det handlade alltså om att de lagt ner förundersökning mot min förra god man och att hon nu ville att de skulle fortsätta undersöka. Jag visste inte hur men jag brydde mig inte så mycket om det egentligen. Jag sa det att jag kände mig förvirrad. Han hade ju varit så snäll. Så nu kommer de väl försöka fortsätta utreda vad som hänt. Det kan gå så långt att Kronofogden begär ut pengarna av honom sa hon. I vilket fall som helst. Det håller fortfarande på att utredas. Mer vet jag inte. Och det gick ganska fort att göra allt så jag kunde gå därifrån sen. Gick förbi Körkortscenter men gick aldrig in som sagt. Gick till busshållplatsen och då det var ett tag kvar tills bussen skulle komma så passade jag på att lyssna på lite radio. Så gjorde jag även när jag satt på bussen och gick hem. Jag har tänkt att jag ska skriva mer om centrum. Något om alla de saker man kan göra där. Det är som en sista pusselbit i mitt skrivande om alla kartonger jag vikt. En pusselbit som löser många problem som jag stött på i mitt skrivande. För kanske det inte är Nyköpings å, Hålletskogen och Brandkärr som jag hamnar i efter att ha varit i det snöklädda landskapet. Kanske är det kullerstensgatan i centrum. Kanske är det tomt på folk. För ovanligheternas skull. Var skulle man kunna tänkas gå? Kanske tillbaka till Tonys pizza? Och vad skulle hända på vägen? Skulle det hända något i över huvud taget? Jag har tänkt förut hur det skulle va att sitta i fängelse och att tiden skulle gå så snabbt att det skulle bli dystopisk framtid där gallren rostar sönder och alla butiker skulle bli övergivna. Men jag tänker att det inte behöver var dystopisk framtid utan att centrum bara är väldigt tomt helt enkelt. Och medan man går där så rasar alla stenar, all jord, ner i en avgrund och sen kanske jag hamnar i Nyköpings å. Jag är mycket för att hamna i Nyköpings å. Men var skulle jag hamna annars? Kanske ett så främmande ställe som Kättbo? Och den här gången kanske jag går lite till på den där vägen när jag rymde hemifrån? Men det känns som jag borde ha skrivit om det i tidigare berättelser om jag hade skrivit om det. Och det har jag ju inte gjort nu. Det är ett enda gissel det där. Att få allt att stämma överens. Det hade varit lättare om jag hade skrivit färdigt den första berättelsen om alltihopa som jag började skriva på. Men jag har så många kartonger i mitt minne. Jag måste skriva om kartongerna. Och hur jag vek dem. Annars har det aldrig hänt. Och det som aldrig hänt tänker ingen på. Det är svårt att slå igenom som författare om ingen ändå läser en. Och just nu så har jag oroväckande låg statistik på min WordPress-blogg. Vad krävs för att ni ska börja läsa mig? Jag tänker inte skriva något annat än det jag vill skriva om. Jag kanske återkommer när jag skrivit mer om centrum. Något om alla ställen man kan vara på. Och något om något som plötsligt händer där på kullerstensgatan som man inte är beredd på. Kanske att det kommer en svartklädd figur som slår till en med en knotig käpp så att man hamnar i ett gräsklätt landskap? Fast förmodligen inte. Förmodligen händer det ingenting. Medan man står där på kullerstensgatan. Och man undrar var allt folk är. Det har man gjort länge. Man har vandrat och undrat vart allt folk är. Man är inte van vid att det är så tomt. Man är helt enkelt inte bekväm vid det. Så bokens syfte borde vara att söka efter folk? Det gjorde ju allting betydligt lättare…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Tittade lite på när UFOsxm spelade minecraft med Kev och JNX och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Spelade lite minecraft och gick till bussen där det inte var så jättemycket folk. Inte heller från busstationen. Väl på jobbet var det bara Patrik och Patrik där. Två Patriks alltså. Lite svårt att hålla koll på men vi vet vem som är vem i alla fall. Och jag bytte om och vi skulle kratta löv. Jag började med den sämsta krattan men fick den lite bättre krattan allt eftersom. Det blev i alla fall tre säckar med löv. Jag försökte hjälpa till så mycket jag kunde men man blev trött av att huka sig upp och ner hela tiden. Huka sig ner för att försöka ta upp alla löv som man hittade. Det var inte det lättaste. Men efter ett tag var vi klara i alla fall. Och gick tillbaka till arbetslokalen. Jag har pratat om att jag ska gå på boendemöte hela dagen. Så också på jobbet. Att det sen inte blev något anser jag vara en stor förlust. Men jag orkade helt enkelt inte. På jobbet så bytte jag i alla fall om igen och gick till affären. Jag gick inte till mamma idag eftersom jag tänkte gå på boendemöte vilket inte blev något i alla fall så nu vet jag inte vad jag ska tycka. Jag handlade i alla fall mjölk, iskaffe, punschrullar, chips, Mer päron- och svartvinbärs/hallondricka, paj, frusna grönsaker och choklad. Sen åkte jag hem. Missade första bussen som jag såg åka iväg. Fick vänta tio minuter på nästa buss. Och är nu hemma. Det blev inget boendemöte. Däremot så ska jag möta god man imorgon och vi skulle prata med en advokat angående att förundersökningen för förra god man har blivit nedlagd. Jag har inte så jättebra koll men hoppas att allt löser sig imorgon. Sen skulle jag väl bara be om förlåtelse för att jag sa just den grejen. Min mamma kommer nog inte förlåta mig i första taget och det förstår jag. Vi har varit osams så många gånger att det börjar bli en vana. Men det går väl egentligen att sammanfatta med orden att vi är olika helt enkelt. Och hon kan förhoppningsvis hjälpa mig att ta körkort också. Om inte pappa skulle vilja hjälpa till med det. Men det tror jag inte. Anledningen till att jag inte var på boendemötet idag var för att jag var för trött. Och det är jag väl nu också men nu har jag i alla fall vilat mig lite. Skrivandet går bättre ju sämre man mår dock. Det är väl något som man vill få utlopp för. Kreativiteten. Och jag tänker att jag kan skriva men först måste jag bli sams med mina föräldrar. Kanske ska jag ringa mamma på fredag och se hur det är med henne? Jag vet inte. Mest vill jag väl bara skriva. Det verkar va något som mamma inte förstår. Men jag kan inte göra så mycket åt det heller. Jag kan liksom inte ändra henne. Men nu får jag vara nöjd med den här dagen. Jag har helt enkelt inget mer att skriva. Och om jag hade haft det så känns det inte som att det är tillräckligt värdefullt att skriva om. Jag kan analysera varje dag om vad andra tycker om mig men man kommer liksom inte någonstans om man inte säger det högt. Till exempel om vad personalen skulle göra om någon gjorde något kriminellt. Men det är extremfall. Men det kan likväl hända. Som sagt så var det en stor förlust att jag inte var på boendemötet idag. Men jag orkade helt enkelt inte. För ett tag kändes det som jag var stekhet men det gick fort över. Och imorgon ska jag ner på stan. Det känner jag är en sista pusselbit i mitt skrivande; att skriva om centrum. Jag återkommer när jag varit nere på stan imorgon…

Nu har jag sett avsnitt 4 av säsong 2 av Maktens ringar. Jag vet att jag sagt att jag inte tänkte skriva så mycket mer om dem. Men jag har mått dåligt av att inte berätta. Det är helt enkelt ett för stort del av mitt liv nu. Och även om jag inte minns så mycket från förra avsnittet så kan jag berätta om vad som hände i det här avsnittet. Bland annat att vi, för första gången, får lära känna vandrande träd. Och att den här trollkarlen hade frambringat en sandstorm som hade kastat iväg hårfotarna. Trollkarlen lär känna en riktig trollkarl och en trädstam håller på att kväva honom när han får hjälp av den här trädstammen. Han får lära sig att han är den äldste som finns och att han kan kontrollera de flesta element. Och att en mörk trollkarl varit hos honom en gång i tiden. Hårfotarna hamnar hos några som kallar sig Stooerna. Först tänker de avvisa hårfotarna men sen visar ledaren dem något som blivit målat på sten. Något om att de sökt efter ett ställe med lummiga kullar där de kan gräva hål och bosätta sig. Det låter väldigt mycket som hobbitar och hur de bor men det får vi aldrig veta om det är det de menar. På ett annat ställe söker en alv efter en person som tagits tillfånga. Han vet inte av vad men han rådfrågar några personer att följa med honom och ta reda på det. Han avslöjar en person med att ha märket av Adar som hon försökt bränna bort från sin rygg. Han sätter handfängsel på henne och de går till något slags träsk. En av dem börjar sjunka ner i det här träsket och alven försöker rädda honom. Men det slutar med att de båda sjunker ner i träsket. Vilket betyder att bara hon med handfängsel står kvar där. Men hon försöker rädda dem med en pinne. Men i stället för en hand så dyker en gigantisk mask upp. Alven skär sig loss från dess mage och de säger skämtsamt att de har vad de skulle kalla kvällsmat. Alven ger henne en chans att ta sig loss genom att ge henne en nyckel. När hon tagit sig loss så snor hon svärdet från en person och för ett tag så befinner dig i en situation som aldrig verkar lösa sig. Med alven som siktar sin båge mot henne. De störs dock ut av de vandrande träden som först tror att de är fiender. Men sen släpper lös dem de hållit fångna. Samtidigt upptäcker Galadriel och Elrond en bro som gått sönder. De har som alternativ att ta den nordliga vägen som tar mycket längre tid och den sydliga som Galadriel får en syn ifrån gömmer något mörkt. Hon vill egentligen inte gå den vägen men alla andra vill gå den vägen så hon har inget annat val än att följa efter. De hamnar i en kyrkogård och plötsligt attackeras de av spöken som ser ut som värsta gastarna från någon skräckfilm eller liknande. Och de inser att enda sättet att döda de här spökena är genom att använda samma svärd som de är begravda med. När de besegrat alla spöken så uppstår ett annat problem. Orcherna är ute på rövarjakt. Galadriel tillåter ringen till Elrond och säger att hon ska uppehålla orcherna åt dem. Den här ringen verkar ha mer makt än de kan ana eftersom den gett henne syner och därför behöver bevakas. Till slut möter hon Adar dock. Och det är ungefär där som serien tar slut. Jag vet att jag inte skrivit så mycket om den här serien tidigare. Jag mår dock bättre om jag får göra det. En annan grej jag skulle vilja skriva om den är mycket mörkare än den förra säsongen. Man får känslan att något oroväckande kommer hända. Och när kommer den där ringen smidas? Den som så många dör för?