Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag såg lite på en skräckfilm som heter Together. En längre text om den kommer kanske senare. Klockan halv tre skulle vi åka iväg och handla. Medan jag väntade på det så låg jag och läste Effekten av Susan. När det sen var dags att åka iväg så handlade jag baguette, rapsolja, Yakisoba, prästost, mascarpone, stjälkselleri, kikärtor, gul lök, basilika, rosmarin, rivjärn, pågenlimpa, mjölk, iskaffe, chips, Mer apelsin- och svartvinbärs/hallondricka och choklad på ICA knuten. Jag handlade så att jag kan laga mat på söndagen till måndagen. När jag kom hem sen så såg jag färdigt Together och såg även Heated rivalry som jag också skulle kunna skriva en längre text om. Annars orkar jag inte skriva något mer nu. Jag ska upp imorgon till jobbet. Jag känner mig tillräckligt frisk för det nu. Sen ska jag på författarbesök på biblioteket. Men jag skulle kunna dela med mig en alternativ text om att gå och handla. I och med att jag skriver om drömmar och sådana saker. När jag gick där bland hyllorna så kunde jag känna en sval bris. Jag kunde höra havets vågor slå mot en strand någonstans och solen som lyste i mina ögon. Så plötsligt var jag i Italien…

Ur En svältkonstnär
”En trapetskonstnär – som bekant är denna konst som utövas högt upp under kupolerna på de stora varietéteatrarna en av de svåraste människan överhuvudtaget kan ägna sig åt – hade till en början endast i sin strävan efter fulländning men efterhand även därför att han blivit slav under vanan inrättat sitt liv så, att han under hela den tid ett engagemang varade stannade i sin trapets både dag och natt. Alla hans för övrigt mycket anspråkslösa behov tillgodosågs av ett antal tjänare som i omgångar höll vakt nedanför honom och hissade upp och ner allt som kunde behövas däruppe i för ändamålet avsedda kärl. Några större svårigheter för omgivningen medförde inte denna livsföring, det var bara en aning störande att han var kvar däruppe, vilket inte kunde döljas, medan de övriga uppträdandena pågick, och att en blick från någon i publiken emellanåt sökte sig upp till honom, fastän han vid dessa tillfällen för det mesta höll sig stilla. I ledningen hade man dock överseende med detta eftersom han var en så enastående och oersättlig artist. Dessutom insåg man givetvis att det inte var för att göra sig märkvärdig han levde så, utan att detta var enda sättet för honom att ständigt kunna träna och därmed behålla fulländningen inom sin konst.
Men även i andra avseenden var det nyttigt för honom att vistas däruppe, och när man under den varmare delen av året slog upp fönstren runtom i hela kupolen så att frisk luft och solljus kunde flöda in i rummets halvskymning var det rentav riktigt vackert. Visst var hans umgänge begränsat, bara någon enstaka gång hände det att en kollega bland akrobaterna klättrade upp för repstegen för att besöka honom – då satt de tillsammans lutade åt var sitt håll mot linorna och småpratade i trapetsen – eller så hände det att några byggnadsarbetare som reparerade taket bytte ett par ord med honom genom ett öppet fönster, eller att en brandman som kontrollerade reservbelysningen ropade något uppskattande men i det närmaste obegripligt till honom. Annars var det tyst omkring honom, bara ibland på eftermiddagarna var det någon av de anställda som förirrade sig in på den tomma teatern och som sedan stod och såg mot den höga kupolen – blicken nådde knappt ända upp – där trapetskonstnären, omedveten om att han var iakttagen, gjorde sina konster eller bara vilade sig. Så här skulle trapetskonstnären ha kunnat fortsätta att leva ostört om han inte tvingats resa från den ena platsen till den andra. Något som var synnerligen påfrestande för honom. Visserligen såg impressarion till att pinan blev så kort som möjligt: Vid transporter inne i städerna använde man sig av racerboöar, med vilka man helst nattetid eller i gryningen for fram genom de folktomma gatorna i högsta fart, men ändå alltid för långsamt för den otålige trapetskonstnären, på tåget reserverades en hel kupé, där trapetskonstnären som en visserligen torftig men dock ersättning för sitt vanliga liv tillbringade resan uppe i bagagenätet; i den stad där han härnäst skulle gästspela var trapetsen på plats långt innan trapetskonstnären själv anlände, dessutom stod alla dörrar till teatern på vid gavel och alla passager hölls fria, likväl var det alltid de ljuvligaste ögonblicken i imressarions liv när trapetskonstnären satte foten på repstegen och med ens, äntligen, hängde däruppe i sin trapets igen.
Hur många gånger impressarion än lyckats genomföra dessaa resor, så innebar de ändå en prövning för honom, eftersom de till allt annat frestade hårt på trapetskonstnärens nerver.
Och nu var de än en gång på resa tillsammans, trapetskonstnären låg i bagagenätet och drömde, impressarion satt tillbakalutad vid fönsterplatsen mittemot och läste en bok; då började trapetskonstnären plötsligt tala lågmält till honom. Impressarion spetsade genast öronen. Trapetskonstnären bet sig i läppen och sa att han för att kunna utöva sin konst från och med nu alltid måste ha, inte som hittills bara en trapets, utan två, två trapetser mittemot varandra. Impressarion gick genast med på detta. Men trapetskonstnären sa, som om han ville visa att impressations samtycke i det här fallet var lika betydelselöst som ett avslag, att han aldrig mer, inte under några som helst omständigheter, tänkte uppträda med bara en trapets igen. Blotta tanken på något sådant tycktes få honom att rysa. Återigen förklarade impressarion, nu lite mer tvekande och på sin vakt, att han instämde helt: två trapetser var bättre än en och detta nya arrangemang hade dessutom andra förtjänster, det skulle göra föreställningen mer omväxlande. Då brast trapetskonstnären plötsligt i gråt. Impressarion for upp alldeles förskräckt och undrade hur det var fatt, och när han inte fick något svar klev han upp på sätet, klappade om trapetskonstnären och höll hans ansikte mot sitt, så att även han kom att bada i trapetskonstnärens tårar. Men först efter många frågor och tröstande ord sa trapetskonstnären snyftande:
Bara den där enda stången i mina händer, vad är det för ett liv!
Nu var det genast lättare för impressarion att trösta trapetskonstnären, han lovade att från nästa station omedelbart telegrafera till den plats där de skulle gästspela härnäst och säga till om ytterligare en trapets, han förebrådde sig att han så länge låtit trapetskonstnären arbeta med endast en trapets och tackade och berömde honom. På så sätt lyckades impressarion så småningom lugna trapetskonstnären och han kunde återvända till sin fönsterplats. Själv var han dock långt ifrån lugnad, djupt oroad iakttog han i smyg trapetskonstnären över kanten på sin bok. Om denne väl börjat plågas av sådana tankar, kunde han då någonsin bli kvitt dem? Var det inte ofrånkomligt att de hela tiden skulle växa sig starkare? Var de inte ett hot mot hela deras existens? Och när impressarion nu betraktade honom, sedan gråten övergått i till synes lugn sömn, trodde han sig faktiskt se hur de första rynkorna började avteckna sig i trapetskonstnärens släta barnapanna.”

Vilken cliffhanger avsnitt 7 säsong 2 av The last of us var! Eller vad var det för något? Kommer det fortsätta så? Eller slutar det så? Frågorna är fler än svaren…

I övrigt ett väldigt känsloladdat avsnitt. Varför skulle det sluta så där för? Det var ju hemskt! Undrar ni vad som hände? Det undrar jag också…

Nej men seriöst! Hur kan man avsluta en serie så? Eller var det slutet? Eller var det något annat? Det får ni själva avgöra…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och såg lite av The last of us på HBO max. Kommer nog se färdigt det senare. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet var det bara att byta om. Vi skulle rensa ett källarförråd eftersom det inte fick vara några grejer där på grund av brandrisken. Vi åkte till Björshult för att slänga grejerna. När det var gjort så åkte vi tillbaka för att kort därefter åka ner på stan för att lämna av en arbetskamrat. Vi åkte tillbaka och jag somnade nästan i fåtöljen jag satt i när det var dags för mat. Vilket innebar min krämiga pasta med halloumi och grönsaker. Efter maten fick jag kaffe och en till arbetskamrat kom. Vi kollade till ännu en källare men vi behövde inte slänga något så kort därefter gick arbetskamraten. Jag bytte om och tog bussen till Stadsvakten där släktforskningen fortsatt och den här gången har jag främst forskat på farfars mors sida. Jag hann inte forska så mycket för en på släktforskningen fick mig att forska på andra saker som varför några som var släkt med mig dog i så ung ålder. Vilket fick mig att skriva ett meddelande till den som hade forskat men jag har inte fått något svar än. Jag har även gått med i en sida på Facebook som är en plats som en släkting till mig föddes på. Så jag ska komma på något bra att skriva till dem också. Efter släktforskningen tog jag bussen till Brandholmen och när personalen kom så skulle jag värma paj men jag pratade även om körkort vilket jag skrivit ett annat inlägg om som ni kan läsa när ni gör vilket jag hoppas att ni gör för jag är trött på att vara tjatig. Men i alla fall. Borde se färdigt The last of us så får vi se vad jag skriver om sen…