Min student var som de flesta andras. Ångestfylld och fylld med tårar. Man insåg nog ganska snabbt att verkligheten inte var som på skolan och det gjorde mig så orolig. Jag kände mig så oförberedd. Ända tills jag kom till Arbetsförmedlingen för då fick jag reda på alla mina styrkor och svagheter för att söka jobb. Det bara fanns inget jobb i det jag hade utbildat mig till…

Så vad hade jag gjort för att komma till den dagen? Det var knappt jag mindes någonting av det jag hade gjort på naturguidesutbildningen. Det enda jag försökte göra var att hålla fast vid den där känslan så länge jag bara kunde. Den där separationsångesten. Jag ville inte bli av med den av någon anledning. För den var en påminelse om att jag hade gjort något värdefullt. Och hade jag inte den så skulle jag inte ha någonting kvar. Eller det var ju inte helt sant eftersom jag fortfarande skulle ha mamma och Arbetsförmedlingen men utöver det skulle jag inte ha något kvar. Det gick inte att söka jobb på att man kunde göra upp eld i skogen. Det kanske någon annan kunde försöka intala en men det stämde helt enkelt. Så jag fick lov att börja hitta jobb på annat håll. En sak jag i princip med en gång upptäckte var att allt var så dyrt. Jag hade fått lov att fråga en avlägsen släkting om pengar för att ha råd att fortsätta gå naturguidesutbildningen. Så dyrt var det. Men nu när den var avklarad kändes det ändå som det var värt pengarna. Även om man inte jobbar med det så kan man ha nytta av de kunskaperna när man är ute i naturen vilket man ju är väldigt ofta under sitt liv. Vare sig man ville det eller inte. Och jag kände att jag var redo att lämna Älvdalen nu. För ett nytt liv. Ett liv jag inte visste något om…

Om jag bara hade vetat om alla flyttturer jag skulle få vara med om på Brunnsvik. Hade jag börjat utbildningen i över huvud taget då? Förmodligen inte. Men det är omöjligt att veta vad som ska hända i framtiden och det är det också nu också, när det snart är val i Sverige…

För visst har jag övningskört? Jag är rätt säker på att jag övningskört även fast andra sagt att jag inte gjort det. Ända från Fulufjället till och med. Jag kommer inte ihåg om det var i början av praktiken eller slutet men jag är rätt säker på att jag gjort det. Det var mer naturligt då. Innan folk började förbjuda en från att köra bil. Man bara gjorde det. Lika naturligt som att gå eller cyklar. Eller åka buss, tåg, flygplan, rymdraket, ja det är bara fantasin som sätter gränser. Tydligen är det andra som sätter gränser nu när jag inte får ta körkort längre. De säger att jag aldrig får ta körkort längre. Vad betyder det? För mig är det en dödsdom. Får jag inte köra bil så kommer jag att dö. Därför är det inget alternativ att inte ta körkort. Visst jag har inte råd att ta körkort än men jag måste ju ta det någon gång. Hur hade de annars tänkt att jag ska söka jobb? Eller hade de tänkt att jag ska jobba på samma ställe för all framtid?

Nu är det i å för sig inte så tokigt på det ställe jag jobbar på nu. Jag får ju till och med hotellfrukost! Så jag borde väl inte ha något att klaga på? Eller? Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka. Jag vill tänka att det är bra, men det är inte alla som mår bra där, så jag vet inte om det är så bra. Nej det är nog bra. Jag får intala mig det. Hur ska jag annars stå ut med arbetet?

Så men för några år sen övningskörde jag alltså. Ända från Fulufjället till och med. Det är inte helt säkert att det minnet är äkta men övningskörde gjorde jag i vilket fall som helst. Jag fick känslan att jag var för sen. Konstant hela tiden. Och det fanns en tidsperiod när jag insåg att det var för sent. Studenten…

Är hos pappa. Åkte 16:20 från Nyköping. Tog den stora ryggsäcken i stället för Fjällrävenryggsäcken eftersom den är sönder. På vägen så regnade det lite men det gjorde inte så mycket. Egentligen borde jag skriva om de senaste dagarna som jag inte skrivit om. Men kan inte låta bli att skriva lite om sport. Jag är alltså hos pappa. Fick jättegod mat som var någon korv och någon potatissallad. Det var pappa som flyttade in den lilla tv;n till mitt sovrum. Har missat de flesta fotbolls-vm men funderar på att titta ikapp. Nu var det alltså Spanien mot Belgien som Spanien vann två – ett. Till en början tyckte jag väl att det var ett svagt spel. Men jag själv har ju inte spelat fotboll på flera år så jag har väl inget att jämföra med. Påminner om att jag borde börja med jiu jitsu igen. Jag mår ju bra av det! Men nu pratade jag fotboll. Första målet gjorde Spanien, andra Belgien och tredje Spanien som blev vinnare! Det var några tacklingar och chanser som inte togs som gjorde en nervös men i det stora hela var det starkt spelat av allihopa! Jag vet inte om det här är en dagboksanteckning eller sportkrönika men jag tänker att det kan vara lite av båda. Har de senaste dagarna också sett evighetsstream. Det är Stamsite som haft den. Jag vet inte riktigt vad jag har ätit. Någon gång handlade vi men jag kommer inte ihåg när och då hade jag mat för flera dagar framöver. Nu har jag inte mat för så länge framöver men det gör ingenting för jag ska åka till Dalarna snart, redan på tisdag, ringde mamma och sa alldeles nyss. Jag vet inte om jag kommer se någon fotboll då men nu blev jag ju lite sugen på det. Men å andra sidan planerar vi att gå på Orsa-yran så då kanske man inte hinner tänka på fotboll. En yra som jag också hade kunnat stå och spelat gitarr på om jag hade kunnat mer gitarr men nu gör jag inte det så då får jag se på när andra spelar gitarr. Jag skulle också ha haft en sån där musikdag där vi tonsatte mina låtar men jag vet inte när vi skulle göra det så det får vara en framtida plan. Dessutom har det inget med fotboll att göra. Men jag har inget mer att skriva om fotboll. Nu när jag är hos pappa så funderar vi på att göra en massa saker, bland annat bada, men det kan även bli andra saker. Vi får se men jag gör nog ett uppehåll i skrivandet för tillfället. Jag hade någon plan att skriva något självbiografiskt och en text av berättelsen tänkte jag dela precis innan jag åker upp till Dalarna. Dessutom behöver jag skriva ut texter och ge till Micke. Kanske köper jag en baguette som jag kan äta på tisdagen. Kanske handlar jag lite kläder som mamma ville att vi skulle göra. Jag ser fram emot framtiden även om den är ovis!

Var det här min verklighet nu? Var det så här jag skulle få leva nu?

Jag vägrade acceptera den verkligheten så jag rörde på mig. Det var som ett tjockt täcke låg över min kropp. Och jag kunde inte förstå var jag hade hamnat någonstans. Jag visste inte vad som var upp eller ner, fram eller bak eller vänster eller höger. Allt var ett enda kaos och jag var snurrig…

Visste inte var jag skulle ta vägen någonstans. Visste inte var man kunde ta vägen någonstans. Hur skulle jag veta det? Allting var ju vitt! Vit som mjölk. Och jag rörde mig som i en sörja som inte hade någon riktning eller väg att följa. Det var det som var det här kaoset. Det här röriga obeskrivliga som jag befann mig i nu…

Och eftersom jag inte kunde säga var jag befann mig nu så blev allt med ens mycket mer rörigare. Så kaosartat. Och där någonstans skulle jag alltså hitta mig själv? Jag som inte ens visste vad jag skulle göra på morgondagen. Jag hade levt mitt liv som att det inte funnits någon morgondag. Festat, alldeles för mycket. Men frågan var om jag ville leva ett tyst liv också. Man kanske fick offra en god natt sömn för en natt som var värd så mycket mera…

Som man kunde sätta ord på. Som man kunde säga att det här det var verkligen kul! För det hade det verkligen varit! Jag skulle aldrig glömma festerna på Brunnsvik eftersom det var först då jag verkligen haft kul i mitt liv! För första gången i mitt liv kände jag att jag verkligen hörde hemma någonstans och det var just där i Brunnsvik. Hemmakänslan var stark och blev bara starkare av att vi gjorde motstånd mot flyttplanerna. Vi blev som en rörelse och den här rörelsen hade jag varit en del av i några månader nu…

Men var jag var nu, i livet, visste jag inte. Det skulle man annars tänka sig att jag skulle veta nu efter några månader på en skrivarutbildning. Men det gjorde jag inte och det irriterade mig något enormt! I alla fall var det frustrerande. Och jag tänkte att så här skulle det inte gå till egentligen. Men det var så det hade gått till. Så jag fick hantera det och leva med det som det va. Hur det nu va…

Det vita röriga var också som snö. Bara det att jag inte frös av det. Så det var nog mer som mjölk. Och jag visste fortfarande inte var jag var. Jag kände mig vilsen. Och så ensam! Fanns det inte någon som kunde rädda mig ur den här ensamheten? För jag var inte säker på att jag skulle hålla ihop så länge till…

Men jag behövde hålla ihop. Jag behövde visa mig stark. De fick inte se att jag höll på att ge upp! Kampen krävde det. Men inombords kände jag hur allt började krackelera. Rasera och falla…

Det var inte lång tid kvar nu. Snart skulle allt krackelera och falla. Och då skulle jag inte ha någonting alls kvar att stå på. Lite som det var nu då? Fast vad var det vita för något egentligen? Jag blev inte riktigt klok på det; det var så rörigt. Så obegripligt. Att jag inte fann ord till vad det var. Det fanns inga ord att beskriva vad det var. Om det inte tog slut snart. Mitt i alla känslor och tankar. Det var som jag inte hade några känslor och tankar kvar. Inte här i alla fall. I kaoset…

Och jag undrade vad det här vita var för något. Försökte det säga något? Något jag inte hade förstått än? Något som låg bortom allt det här vita? Ett annat landskap? Plötsligt var det som jag kunde se ett annat landskap. Ett landskap bakom allt det här vita. Men det ville inte riktigt visa sig än. Av någon anledning. Den bara hängde där. Som något som inte ville visa sig än. Jag visste inte när men jag hade inte bråttom. Jag visste inte vad jag hade egentligen. Å ena sidan kanske jag skulle ha ingenting, å andra sidan kanske jag skulle ha något men visste inte vad det var än. Själv funderade jag på om jag höll på att bli galen…

Eller så var jag bara som de flesta; försökte överleva. Men för att göra det behövde man veta vad jag hade. Och inte ens det visste jag. Jag sökte förgäves efter något som hela tiden gled mig ur händerna. Något ordlöst formlöst. En idé. Vad det kunde vara för idé hade jag ingen aning om. Men man kunde ju börja någonstans…

Som att jag satt i baksätet av en bil. Och att den här bilen åkte genom ett landskap som mestadels bestod av oändliga gräsmarker. När jag tänkte efter så såg jag inget annat än oändliga gräsmarker. När jag tänkte efter så var jag inte kvar i det vita längre utan var faktiskt i baksätet av en bil på väg genom oändliga gräsmarker. Hur hade jag hamnat här? Och vart var vi på väg egentligen?