När jag skriver det här är det några veckor till att vi ska ha val i Sverige. Egentligen kanske jag borde vänta tills vi är lite mer inne i valrörelsen men då kanske det är försent så jag skriver en analys nu i stället. Jag knackade dörr för första gången för någon månad sen och min upplevelse är att de flesta är positiva till det. Vad som inte går ihop i mitt huvud är hur vi kan ha folk som på allvar ägnar sin dagar åt att hata invandrare. Rasismen känns när man är ute. Man är mer utsatt bland folk. Och det finns folk som säger att de inte vågar gå ut på grund av rasismen. Alltså de vågar inte gå UT! Så långt har alltså rasismen gått! Det gör mig så ledsen! För meningen är ju att vi ska vara glada när vi går runt och knackar dörr. Men hur ska man vara glad när man får höra att det finns de som inte vågar gå ut på grund av rasismen? Det här är verkligen ett ödesval. Men vi borde vara för utveckling! Inte inveckling! Det tänker jag när vissa säger att jag inte får ta körkort; de är för inveckling! De är inte för utveckling! De vill inte att jag utvecklas för om jag utvecklas blir jag farlig. Och de vet inte hur man ska hantera en som är utvecklad. I förlängningen dör man av inveckling. Det leder till rasism som leder till förintelse. Jag trodde vi hade kommit längre än så i utvecklingen! Men det kan hända att jag behöver hjälp inom den här körkortstagandet. Jag kan komma ihåg när jag övningskörde och körde halkbana. Nu får jag inte ta körkort på grund av att en läkare sagt så! Hör ni hur galet det låter? En läkare har alltså bestämt hela min framtid på ett samtal! Och jag får inte ens börja, knappt ens tänka, att jag ska börja övningsköra igen. Jag blir så trött men tänker inte ge upp. Härnäst tänkte jag dela med mig lite texter om när jag övningskörde i Dalarna. Om när jag övningskörde ända från Fulufjället någon under slutet av gymnasietiden…

Att jag ens hittade det här kortet har för mig varit en omöjlighet! Är så glad att jag gjorde det dock!

Har precis sett Lee Cronins The mumy. På något sätt var den mer ursprunglig än någon annan mumie-film som jag sett. Men jag måste säga ärligt att den förra mumien-filmen med en kvinnlig mumie inte var bra. Inte för att det var en kvinnlig mumie utan för att idén inte var tillräckligt bra. Egentligen saknar jag ord för att beskriva filmen. Och vill inte avslöja för mycket om någon annan vill se filmen. Men om jag ska beskriva det på något sätt så är det väl att den var mer köttslig. Vissa scener var verkligen obehagliga och det borde finnas ett ord för denna fobi jag har. När man liksom tar av sig skinnet. Utan att beskriva för mycket så kan jag väl berätta om början innan lilla Katie blir till en mumie. Hon befinner sig på en gård. En kvinna dyker upp. Hon ger henne en nektarin. Med några ord så får hon en skalbagge att dyka upp ur nektarinen och in i hennes mun. Under filmens gång så går små kackerlackor eller skorpioner i hennes mun. Med några ord får hon människor att sväva. Hon kan kontrollera vädret. Och det verkar som hon har någon slags telepatisk förmåga och kan se bakom stängda dörrar, få personer att göra saker utan att se dem, och allt på grund av den här demonen som var tretusen år äldre än Jesus. Denna demon som kallas familjesplittraren. Den kom från början från en annan, mycket äldre, mumie. En mycket bra film! Finns på HBO max! Kan verkligen rekommendera den! Den får fem av dem i betyg! Vad jag bara är fundersam över är hur någon film ska kunna slå den här filmen. Jag hade ju tänkt se på The odyssé men den kommer väl inte på långa vägar slå den här filmen? Det är i alla fall vad jag tror…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Såg att det hade varit brand i Brandkärr och började skriva om det. Var egentligen inte i form för att städa sen. Men de dammsög och höll på i köket medan jag städade toan. Det tog ett tag. Jag fick ju skriva om en brand, en trafikolycka och en arbetsplatsolycka i Sölvesborg. Egentligen skulle jag väl behövt gå på traumaterapi för allt jag får uppleva. Också säger de att jag inte får ta körkort för något som de bidragit till? Vad hade de trott att jag skulle göra när de misshandlat mig och burit mig i linningen till polisbilen? Och sen hamnade jag på psykakuten och så gick det som det gick. Men hur kan det vara rättvisa att det är jag som ska bestraffas för något som de har gjort? Nu pratade jag om något helt annat kanske men det handlar ju fortfarande om polisen. Ibland önskar jag att det var enklare att ta kontakt med polisen. Jag vet ju att de har kontaktformulär där man kan vara anonym. Jag kanske ska skicka tips någon gång; jag har sett några sitta ute och bråka lite då och då. Konstigt beteende tycker jag. Efter städningen så fortsatte jag se på Ironheart på Disney plus. Fast mest skrev jag nog färdigt artiklarna. Vid halv tre så tog jag och en personal en buss till busstationen och en till Harg som tydligen tog en omväg eftersom vägen till lasarettet var avstängd. Väl på ICA knuten handlade jag baguette, falukorv, potatissallad, pepparsalami, Yakisoba, mandariner, bananer, mango, spetskål, lök, persilja i kruka, mjölk, iskaffe, grädde, chips, Mer päron- och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Efter det tog vi bussen hem igen och jag skulle eventuellt på bicafé vid Gumsbacken. Men mamma hade så fullt upp med städning inför att storebror ska komma så det fick vänta. Jag såg färdigt ett avsnitt av Ironheart och håller just nu på att se Chernobyl 1986. Ska eventuellt se färdigt se färdigt den sen. Den kom ut för inte så länge sen. 2021. Jag ska väl inte riktigt jämför med serien eftersom de hade mer att jobba på då. Men jag tycker om att de pratar på orginalspråk. Det gjorde de inte i serien…

Ska jag vaggas in i drömmens oändliga värld? Ska jag tappa bort mig riktigt ordentligt den här gången? Aldrig hitta hem? För det är så det känns när jag går och lägger mig. Att jag aldrig riktigt är hemma. Det är en falsk trygghet att tro att man är säker hemma. I sin egen säng. Drömmarna kan vara betydligt ödsligare än livet är självt. Jag kommer inte undan den vilsenheten. Den där känslan av att ha tappat bort sig. Så för mig är drömmen värre än verkligheten. Tills jag hittat hem igen. Men när ska jag göra det? När jag bara går i cirklar, runt, runt? Hur ska man hitta hem då? Det var så länge sen jag gick i Brunnsvik. Så mycket har hunnit hända sen dess. Men ändå känns det som jag har språket närvarande på något vis. För egentligen har det väl inte gått någon tid sen dess? Det är bara jag som tycker det. Men allt handlar om hur man uppfattar det vi kallar tid. Visst; det kan ha gått lång tid sen jag gick den skolan. Men det var ännu längre sen jag bodde i Kättbo och den byn har jag besökt ett flertal gånger nu. Och inte haft någon möjlighet att bearbeta det trauma det inneburit. Den där dimman kan tyckas tät men några ord och sen är jag tillbaka där igen. Bland röda byggnader. I en helt annan tidsålder. Och jag hade velat träffa Helga igen. Det känns som vi fick så lite tid ihop. Men livet verkar obarmhärtigt på det sättet. Så jag lever mitt liv och skriver mina texter. Kanske bryter jag igenom någonting. En barriär mellan det vakna och det drömmande. Vem vet vilka fantasivärldar som blir verklighet då…