Det verkar ju finnas mer att skriva om den här skolan än jag tänkt. Jag har tänkt att jag ska skriva om alla källare, alla trappor, alla lägenheter. Jag behöver inte vara på plats för att veta vad Brunnsvik är. Men det kan hända att jag behöver beskriva alla platser man kan vara på i alla fall. Inte bara soffan i vardagsrummet i mitt internat Folkhemmet. Utan så många fler ställen. Men Brunnsvik är inte bara röda byggnader, det är asfalt också. Men jag kan tänka mig att det inte var asfalt där i början. Under de 107 år den fanns där. Vad som däremot tar emot är att skriva om de personer som bodde där. Mig inräknat. Kanske tänker jag på Helga också. På när vi satt i Storstugan och hon höll på att spela piano och jag höll på att fika medan solen höll på att gå ner. Det var ju så mycket som hände då. Men psyket klarar väl bara att hantera så mycket. Det kanske var därför som jag drömde om oändliga gräsmarker och mörka skogar. Om övergivna fäbodar och tätbevuxna skogar. Om övergivna städer och ett ställe som förgiftats av radioaktivitet. Väldigt likt ett spel som jag såg i Brunnsvik. Nämligen Fall out. Jag kan komma ihåg att många mådde dåligt av flytten dock. Och av den anledningen vill jag tömma Brunnsvik på folk. I mina böcker. Som jag inte skrivit än. Men jag har tänkt att jag ska skriva om dem någon gång. Tills dess får jag prospektera. Söka min väg bland röda byggnader. Och beskriva, jag beskriver, inte bara en skola utan ett hem. Mitt hem. Som jag hade en gång. Men det går inte att få tillbaka minnena jag hade av Brunnsvik. Byggnaderna är fortfarande tomma. Och jag har besökt skolan nu så här efteråt. Men vad vill jag skriva då som är så viktigt? Jag vill skriva om röda byggnader som ännu står kvar. Och som ännu lever kvar i mitt minne. Där finns källare, trappor, korridorer och lägenheter. Där finns också en matsal och ett bibliotek och en idrottshall. Det finns så mycket i Brunnsvik, det gör det. Men vad ska jag skriva om? Som verkligen betyder något? Jag har tänkt att jag ska lämna den här skolan för att skriva om något annat. Men det finns vissa traumatiska inslag som jag hade velat ta upp. Som när någon bad om att ta sitt liv. Samma plats som jag såg det där spelet på. Kanske är det något grundläggande, att kunna skriva om det där rummet, med alla sina grejer som låg precis överallt. Och jag själv då? Jag hade ju min lägenhet på högsta våningen i Folkhemmet. Farmor levde än. Jag visste ingenting om vad som komma skulle. Men det var fortfarande mitt hem. Och jag ville inte bo någon annanstans. Just då i alla fall. Berättelsen handlade om ett hem vi kämpade för. Varken mer eller mindre. Det blev för krångligt med alla skrivelser till instanser så min hjärna skapade en egen liten värld. Så har den alltid gjort. Av någon anledning. Kanske är det en skada från naturguidesutbildningen. Jag trodde ju att jag hade allt under kontroll för ett tag där. Men det som kallas drömmar har en tendens att vända upp och ner på hela ens världsbild. Om jag bara var mer beredd. Men hur förbereder man sig för en sån sak? Att dumpas i främmande land? Bland oändliga gräsmarker? Vad gör man om man blir det? Jag vet ju inte för jag har inte skrivit om det. Men jag borde skriva om det. Det borde jag för länge sen. Men det är därför jag skriver om Brunnsvik än. För att påminna mig om att det ligger något bortom de röda väggarna. En värld som inte är helt egenskapad men inte helt kaosartad heller. Det är det jag tror jag vill skriva om, om jag vill skriva om något annat som inte är något annat eller något som jag helt enkelt inte tänkt skriva om. Det är rörigt, jag vet, men det var mitt hem… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag gjorde mig en Varma koppen grönsak och såg färdigt ett videoklipp av UFOsxm där han spelar konstiga moddar till minecraft. Jag gick till bussen som tog mig till Harg. Väl på jobbet var det bara att byta om och idag fick jag köra åkgräsklipparen. Det var mycket kul. Det får mig att tänka på var jag skulle vilja åka om jag skaffade körkort. Gryvelån till exempel. Och även om de inte längre har kolmila eller tjärdal där så har de några av de största upplevelser med träskmarker som sträcker sig långt. Kanske inte lika långt som Koppången men jag kan minnas att det var långt. Jag var där någon gång. Och hjälpte till att vakta milan. Medan veden långsamt blev till kol. Sådant har jag i minnet. Men att köra åkgräsklippare är väl en bra början? Jag fick till och med köra lite till när jag var färdig på ett ställe. Och efter det fick jag byta om igen. Jag tog bussen direkt hem eftersom jag inte behövde gå till mamma idag. Väl hemma så satte jag bara på radion och datorn. Och nu funderar jag vad jag ska göra härnäst. Jag har försökt skriva om Brunnsvik men det blir som vanligt för mycket Brunnsvik och det är lätt att tröttna på den där skolan om man säger namnet för ofta. Så jag låter bli och får se vad jag har att skriva om den där skolan härnäst. Kanske det är något intressant… 

Jag pratar för gårdagen å: Jag hade fått en cystra i benet så jag fick lov att ta det lite lugnt igår. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen som sa åt mig att skaffa Asolsprit och kompresser som jag fäste på benet så att det skulle läka någon gång. För detta handlade alltså om en ovanligt stor finne. Låter inte så farligt kanske, men gör ont som fan om man inte behandlar den. Hon sa däremot att om man var snabb med att behandla den så skulle den läka sig själv. Jag lånade även ”Den fantastiska räven”. Det skulle visst vara en klassiker. Men den är så överdriven och lättläst att man mest får lust att skratta åt den. Men den är bra skriven, det är väl bara det att om fler hade skrivit böker som dessa och sedan kallat det klassiker så vet jag inte om det hade blivit så många böker skrivna. Men den var ju rolig i alla fall. Fast det är i princip det enda det är; ett misslyckande. Jag ska fråga efter någon annan klassiker nästa gång; en mystiker.