Han var rädd för mörkret. Det hade han alltid varit. Han kunde inte rå för det; att inte kunna se vad som gömde sig bakom ett hörn eller en dörr skrämde honom något oerhört. Därför var det extra obehagligt när precis allt var svart och han inte kunde se någonting. Precis som han inte kunde nu. Det var totalt kolsvart överallt och han var naken. Kunde känna jorden mellan tårna och han tänkte att han nog inte kunde stå ut med det här så länge till. Han var så blottad. Annars brukade det vara hans patienter som var blottade men nu var det han som var blottad. Och det skrämde honom något oerhört. Han hade ingen aning om hur eller varför han hade hamnat här. Han försökte gå men benen ville inte riktigt röra sig. Det var som de hade slagit rot; som om de inte lät honom gå förrän han hade insett något. Vad visste inte han själv men han hade heller ingen annan att fråga. Var det så här hans patienter kände sig när han pratade med honom? Kanske han behövde gå till psykolog själv? Det verkade ju faktiskt som det. Om han bara visste vad det här var för något. Men det visste han inte. Och det skrämde honom något oerhört. Förutom mörkret som omgav honom. Så famlade han i mörkret. Han famlade och råkade krama om täcket i sin säng…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag gjorde mig en Varma koppen grönsak och gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Inte första dock för den tog mig till busstationen men bussen efter tog mig till jobbet. Väl på jobbet så var det bara att byta om och sen rensade jag i pallkragen och vattnade. En hel del faktiskt. Jag vill väl inte slarva helt enkelt. Och efter det kunde jag byta om och få skjuts hem sa Patrik. Men jag skulle inte hem för jag skulle till affären och handla. Så jag fick skjuts till ICA knuten i stället. Det var ju enda dagen jag jobbar den här veckan eftersom jag ska till Tingsrätten imorgon och inte vill till arbetet på onsdag. Och på fredag så är det väl student så då antar jag att det inte går att åka till jobbet. Jag tyckte att vi lämnade varandra lite snabbt men de ville väl åka iväg så vi sa hej då till varandra sen så var de borta. Jag gick in i ICA knuten och handlade baguette, Varma koppen, oliver, pesto, äpplen, mjölk, tvål, chips, Mer äppel- och pärondricka, pajer, matlåda och choklad. Efter det tog jag bussen som verkade vara försenad. Det var nästan som jag missade bussen till Brandholmen men när jag vinkade åt bussen som började åka iväg så kommenterade han att man egentligen inte fick stanna där. Så gör inte så nästa gång, sa han. Jag hann med bussen i alla fall och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag har läst lite av tidningen Skriva vilket nästan kräver en separat text eller texter. Så, som sagt, så är jag ledig i en vecka nu. Under den här tiden tänkte jag läsa en hel del. Kanske kommer jag kunna läsa ut Stormningen under den här tiden? Och börja läsa Marcus Birros bok som jag inte minns namnet på nu? Men framförallt ska jag läsa tidningen Skriva och jag trodde jag var färdig med den men det visade sig att det var en del kvar i den… 

Jag har inte vetat vad jag ska skriva den senaste tiden. Jag har varit så paralyserad och förlamad av skräck att jag inte vetat vad jag ska göra. Vad som skrämmer mig är nog främst den här tystnaden. Men även att jag inte får någon respons på det jag skriver och gör. Det är som folk bara har glömt bort mig. Som att jag inte existerar. Men jag existerar! Visst gör jag det! Det blir bara svårare att övertyga folk om att man gör det ju längre tid man väntar. Och jag har väntat jättelänge. Jag ska ju jobba på måndag i alla fall. Så då har jag något att göra i alla fall. Men jag hade önskat att fler hade sett mig. För den jag är alltså. Men det kanske är meningen att man ska vara lite ensam i alla fall. Inte totalt isolerad som jag varit nu. Jag försöker ju se ljuspunkterna i mitt liv. Som att jag lagade hamburgare med ägg och lök och pommes frites idag. Personalen verkar ju i alla fall tycka det är kul. Men jag kan inte låta bli att tänka; kanske vi behöver en journalistgrupp trotts allt. För som det är just nu; jag klarar inte av det! Jag klarar inte av laglösheten som är i Nyköping just nu. Jag borde också skriva och jag borde skriva om den där karaktären Lugero Sömnväktaren. Och hur den där psykologen befinner sig i kolsvart mörker. Det och att jag mår bra. Att jag inte befinner mig i kolsvart mörker. För där klarar ingen levande varelse av att befinna sig. Kanske ska jag bara sova. Men jag kommer ändå inte undan det faktum att jag är singel. Så jag fortsätter skriva och jag skriver för att jag vill fortsätta leva. Överleva. Det har blivit en fråga om liv och död och jag måste få träffa andra än personalen snart… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag var uppe ovanligt tidigt och försökte spela minecraft men det var för laggigt och segt. Jag gjorde mig en Varma koppen grönsak och stängde av datorn. Låg i soffan och lyssnade på P3. Jag kan inte minnas vad jag lyssnade på dock. Jag packade ner några tidningar, tröja, vattenflaska och baguette. Sen var det bara att stänga av radion och gå till busshållplatsen. Jag tog bussen till busstationen och Spindelplan. Väl på jobbet behövde jag inte byta om. Vi skulle ut på tur för hunden Bosse var på jobbet och skulle klippa klorna. Men väl på Arken zoo så kunde de inte klippa klorna i alla fall. Så vi åkte till biblioteket där jag skulle sitta tills det skulle bli föredrag på Tovastugan. Jag satt och läste SN, gick till centrum och åt min baguette, gick tillbaka till biblioteket och fortsatte läsa SN. Någon gång kände jag väl att jag blev allt för trög i hjärnan så jag lyssnade på radio med mina sladdlösa hörlurar. Jag läste en novell i tidningen Skriva som heter Tofu Dönner kebab. Jag lyssnade på lite mer radio och gick till ett café och köpte mig en kaffe och en mazarin. Lyssnade på radio tills det var dags att gå. Jag lyssnade också på radio på vägen till Nyköpings hus som gick förbi Statshuset och några byggnader som ligger centralt i Nyköping. Ungefär vid Nyköpings hus så packade jag ner hörlurarna eftersom jag kände att det skulle bli så mycket ljud i alla fall. Jag tog några kort på Nyköpings hus och utsikten eftersom den är overklig. Den är fin men det känns inte som det ska finnas en sån plats här. Tyvärr så är det nog också det som är anledningen till att segregationen i Nyköping är så stor. Eller när jag kom fram till Tovastugan så satt det till exempel några redan där och åt och jag kunde inte låta bli att känna att det var några som hade rätt mycket pengar och som hade råd att äta dyrt och lyxigt. Jag träffade några bekanta ansikten och kände med en gång mig mer hemma där. Jag var lite tidig så jag stod mest där och väntade. Men det gick ju att prata med dem som var där. Vi skulle äta inomhus till en början, halv sex. Det bjöds på buffé och även fast jag hade ätit baguette så orkade jag äta nu också. Jag satt vid en pappa och hans dotter och kände väl att jag satt lite fel så när föreläsningen väl började sen så satte jag mig själv i stället. Vi fick ta med maten ut så jag satt och njöt av maten medan föredraget började. Det var Elinor som introducerade John Lapidus och när John Lapidus började prata så började jag ta en massa kort och filma medan han prata. Han pratade mycket om den orättvisa vården som inte är till för alla och hur vi blir allt mer som USA där man inte får en sjukförsäkring om man inte är riktigt sjuk eller gammal. Det är ju lite det som Robert Reich har pratat om också och det nämnde jag när jag fram till honom efteråt också. Jag hade dock inte råd med boken Den sjuka debatten. Känns som man skulle kunna prata hur länge som helst om den ojämlika vården. Om hur privatiserad den är. Det var nog inte det första jag ville prata om när jag gick fram till honom dock. Egentligen hade jag velat prata om körkortet och förvaltarskap. Det kändes dock som det inte var rätt forum att prata om det. Frågan är när det någonsin blir rätt forum. Jag stannade kvar ett litet tag till. Frågade Elinor när nästa grej med Vänsterpartiet skulle va. Det visste hon inte än. Vi är rätt många i Vänsterpartiet Nyköping trotts allt. Vilket är kul att se! Men jag fick lov att ta bussen och sen var det som allt jag hade gjort i Tovastugan var som bortglömt. Fast det var det ju inte riktigt. Jag hade ju tagit kort och filmat som jag kunde dela sen. Grejen var bara att jag inte visste vad jag skulle göra sen. Och det är några dagar nu sen jag var på Tovastugan och jag känner mig ensammare än någonsin. Jag har kunnat följa när SpaceX skjutit upp sin starship med Whataboutit. Men annars har jag inte gjort så mycket. Idag, som är torsdag (alltså två dagar efter att jag varit på Tovastugan), så har Igge hjälpt mig att städa. Vi har rensat köket, rensat kylskåpet, satt in allt i diskmaskinen och dammsugit. Så det finns ljuspunkter i vardagen i alla fall. Även fast jag inte får ta körkort. Men det kan inte vara så här det behöver vara. Min god man är så elak. Att säga att jag aldrig kan ta körkort. Är så elakt. Och jag är rädd att jag ska hamna i ett mörker som jag inte kommer kunna ta mig ut ur sen. Men jag får prata med Igge. Det måste gå att prata om det här. För jag kan inte leva utan körkort. Jag kan inte det. Men varför är Staffan så elak? Jag förstår inte det. Jag tror jag får återkomma…