Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag började se en video UFOsxm men hann inte se färdigt den eftersom den var så lång. Däremot så gjorde jag en Varma koppen sparris och gick till busshållsplatsen. Jag kan inte minnas hur många som satt på bussen varken till busstationen eller Spindelplan. Väl på jobbet var det bara att byta om och sen fick jag trimma. Jag gjorde det rätt länge och jag kunde känna motorn jobba på bakom mig. Det var som jag var i trans för ett tag. För ett tag var det bara jag och maskinen. Därför tyckte jag det var konstigt att jag fick gå med gågräsklipparen också. Men gräset behövde klippas. Och därför slutade det med att jag var mycket trött i benen efter den här arbetsdagen. Men jag var inte klar än! När gräset var klippt och vi gick till garaget med alla våra apparater så var det dags att byta om igen. Och jag ringde mamma och hon sa att det var okej att jag kom. Så jag fick gå från jobbet hem till mamma också. Men jag klagar inte. Tvärtom! Jag behöver motionen. Det kände jag när jag var ute och sprang igår. Det var mer att jag gick än att jag sprang men det var en början i alla fall. Väl hos mamma så behövde inte Bella rastas eftersom hon redan hade varit ute på promenad. Mamma lagade till någon potatisgratäng, falukorv, tomater och paprika. Jag såg något program som jag tror heter Noll stjärnor. Det var tillbakaspolat så efter ett tag kunde jag gå tillbaka till vanlig sändning där jag såg på Nyhetsdagen på tv 4. När vi väl började äta så bytte jag till Disney plus på castingen så att vi kunde se Insidan ut 2. I alla fall fortsättningen på den. Och efter den så tog vi pulverkaffe och sockerkaka. Till det såg vi Efter fem på tv 4 där de intervjuade Joakim Medin och hans fru. Det blir så känslosamt när jag skriver om det eftersom journalistik är så viktigt för mig. Att det finns och att vi är rädda om den. Han berättade i alla fall hur det var att vara fängslad och hur han höll kontakten med världen utifrån även om det i princip inte gick. Hans tjej, har jag för mig, var mycket för att han skulle släppas fri och hade gjort mycket bakom kulisserna. Det var ett väldigt starkt samtal i alla fall och jag hade nog velat läsa eller se mer om det där om det finns. Annars gjorde vi inte så mycket mer. Jag fick skjuts hem men först åkte vi till ICA knuten där jag handlade en baguette, mjölk, chips, Mer päron- och äppeldricka, pommes, hamburgare och choklad. På vägen hem så berättade mamma att de skulle ut på promenad på jobbet och frågade om jag ville följa med. Det är alltså första gången jag får träffa hennes arbetskamrater. Självklart sa jag ja. Men jag måste komma ihåg att läsa i alla fall. Och se några yotubevideos till. Men väl hemma så satte jag igång radion, datorn och packade upp alla mina varor. Sen dess har jag inte gjort så mycket. Jag hade tänkt se Moon knight också och som jag tror är på sista avsnittet av men det hade jag glömt bort. Sen såg jag att en trailer för Welcome to Derry skulle komma ut imorgon och som jag ser mycket fram emot. Men annars har jag inte så mycket att skriva. Mer än att jag tänkt skriva om mitt skrivande och jag tänkt skriva om ett samtal mellan Kasper och Lugero. Men det är ett mörker jag inte vågat närma mig. Inte förrän jag läst mer i alla fall… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. För det mesta har jag ägnat dagen åt att spela minecraft. Göra uppdrag och så där. Men vid fyratiden tvingade jag ut mig själv på en springtur. Med bara nycklarna på mig. Midjeväskan visade sig vara för stor. Så klart sprang jag inte hela tiden. Men de gånger jag gjorde det blev jag lätt utmattad. Så man känner hur otränad man är. Men det är en början i alla fall. Och det är alltid nått. Efter det så hade jag matstöd. Det enda jag gjorde var att värma på en matlåda så det är inte så mycket att skriva om. Av någon anledning fick personalen för sig att börja städa mitt under matlagningen. Trotts att jag hade sagt att jag hade sprungit. Men det var bara att spela med och städa toaletten. Sen kunde jag äta och se på när UFOsxm spelade minecraft. Nu senast såg jag på senaste avsnittet av The last of us. Det verkar som Joel och Ellie kommit till en säker plats som var lite “kommunistiskt”. Det var de ord Joel använde. Just nu skulle jag kunna spela minecraft eller läsa. Jag borde läsa men finner nästan aldrig tid för det. Skrivandet har jag ju alltid med mig i alla fall. Det och viljan att berätta. Berätta om något jag sett eller gjort. Härnäst ska jag jobba i alla fall så då ska jag väl förberedda mig för det. Men jag hade nog velat fortsätta berätta mer om Tiberget. Det var något magiskt med den fäboden. Som att man blev trollbunden eller liknande bara genom att vara i den. Jag vet inte men kanske jag kommer på något mer att skriva om den fäboden. Vi får se… 

Jag minns det som igår. Dagen då vi fäbodvandrade. Jag, Micke och Yvonne. Vi skulle ta hästen fåren och getterna med oss. Jag har för mig att jag gick med getterna, Micke med fåren och Yvonne med hästen. Vi hade någon liten matsäck beståendes av macka men så mycket mer än så hade vi inte. Det var lite läskigt att vara i samhället utkanter. I vildmark som ser ut att aldrig ha blivit rörd av människan. Träsk, skog och ännu mera träsk. Var någonstans fanns det en plats att vila? Var någonstans fanns det en plats att dö? Dö skulle jag inte än. Inte på lång tid. Och inte heller nu. Jag får försöka övertyga mig själv det. Att jag inte ska dö. Men det är svårt när man pratar så mycket om kriminalitet som jag gör. Egentligen kanske jag inte vill skriva om en fäbodvandring i Söromsjöbygden? Egentligen kanske jag bara vill göra något annat som att se Eurovision? Ja men jag vill väl inte bara lämna er där. Mitt i promenaden utan någon handling. Vi kom till Venjan i alla fall. Och vid en bro så beslutade alla lammen sig för att de skulle gena genom vattnet i stället för på bron. Så de blev alldeles svarta och såg ut som värsta uteliggarna. I alla fall så började vi närma oss Tiberget. Det var något med naturen som kändes väldigt avlägset. Kanske var det de här man kallade vildmark? Kanske var vi så långt bort att vi hade hamnat i vildmarken till slut? Och det var en plats, vändhållplatsen i början av fäboden, som jag alltid känt varit en symbolisk plats. Som att jag tänkt att den dagen jag tar körkort är den första plats jag åker till. Men framtiden oroar mig. Det politiska läget ser inte bra ut. Allt pekar på att vi kommer ha förintelseläger där de kommer sätta såna som mig och hamna i såna där duschrum där de kommer spruta cyklon-B på en. Man kommer garanterat dö innan man tagit körkort. Därför är det inte ett alternativ för mig att inte ta körkort. Det skulle innebära att jag skulle hamna i en mycket mörk plats. Det är inte säkert att jag skulle bli suicid men jag skulle må mycket dåligt. Men skrivandet kommer jag alltid ha med mig. Och när vi kom till Tiberget, efter en hel dag på vandring genom värsta vildmarken, så blev vi uppvaktade av alla möjliga personer. Som gratulerade oss för att vi hade gått så långt. Och i slutet var en av getterna så trötta efter vandringen att jag fick lov att lyfta henne över staketet. Senare det året såg jag henne ligga död i en traktorskopa. Men det är så livet är till stor del. Liv och död. En grej jag hade önskat att jag gjort mer, eller som jag kanske gjorde mer, var att läsa i Tiberget. Det är något jag gör nu i alla fall och när jag gör det så känns det som jag är på en plats som Tiberget. Eftersom det är så ursprungligt. Så elementärt. Och man mår bra av att läsa. Man blir mer harmonisk av det. Harmonisk och kanske lite snäll? I alla fall så bråkar man mindre när man läser. Det är vad jag vill tro i alla fall. Jag är så trött på allt bråk och liknande saker. Jag vill bara minnas tillbaka till en sommar då jag var i Tiberget. Men det innebär också att jag behöver skriva om mamma och Micke. Vad de gjorde i Tiberget. En dag ska jag åka tillbaka till Tiberget. Men inte idag. Idag ska jag se på Eurovision. Och kanske läsa lite…