Kreativt skrivande 

Flödesskrivning 

Allting löser sig. Eller det är så jag vill tro i alla fall. Hur ska man annars orka leva? Man måste ha något att se fram emot. Något som man tycker om att göra. Det kan va svårt när man har ett jobb 8-5 varje vecka. Men det ger ju en liten boost det också. Att arbeta. Nu var det ju ett tag sen jag arbeta. I fredags var har jag för mig. Och inte gjorde man mycket arbete då heller… 

Inköpslista 

– Mjölk 

– Bregott 

– Knäckebröd 

– Konserver 

Jag tänker mig att han köper många konserver. Han har ju inget kök så förmodligen får han lov att laga mat på ett trangiakök. Jag kan inte se framför mig att han skulle vilja laga köttfärs eller pasta på det här trangiaköket. Utan jag tänker mig att han vill ha färdiga rätter i konserver eller Varma koppen. Jag vet inte om han får sitt trangiakök från utbildningen han gått men förmodligen är det just där han fått den. Då krävs t-röd också. Och tändstickor. Och en förmåga att hantera många lösa delar som ett trangiakök är. Inte ihoppackat förstås. Det måste ju gå att packa ner den. Men det är ett pussel att sätta ihop alla delar; det vet jag nu… 

Istället för att skriva i Jag-form; skriv om honom! 

Favoritplats – syn, lukt, känsel, hörsel och smak 

Lugeros favoritplats ligger i Njupeskär. På toppen av vattenfallet. Det är dock alltid mörkt när han är där. Han kan känna de hårda stenarna mot sin rumpa. Han kan höra dånet från vattenfallet som är konstant. Han kan känna vattenångorna åka upp mot hans ansikte. Och han kan känna lukten av vattnet som är väldigt frisk. Det är en väldigt exotisk plats han befinner sig på. Egentligen är han en väldigt mytologisk varelse så egentligen åker han inte och handlar mat. Om man skulle dra en jämförelse så är han ungefär som Tor eller Loke. Moon Knight har varit en stor inspirationskälla men egentligen är han väldigt egen. 

Känslor i form av väder 

Det åskar. Det är soligt. Det är dimmigt och molnigt. Det regnar. Och är jättetorrt. Det är orkan. Och det är tsunami. Det är jordbävning och allting faller. Som ett korthus, allting faller. Faller ner i en stor svart avgrund. Tills du märker att allting bata har varit en dröm. 

Det är lite som jag försökt skriva förut. Jag har ju försökt men inte riktigt kommit till skott. Jag har ju en tydlig bild inom mig. En soldränkt äng. Men det är inte så sommarlyckligt utan mer ökentorrt och mardrömslikt. För vad gör man om man inte har körkort och blir avsläppt mitt i ingenstans? Jo man börjar gå. 

Jag vet inte vad mer jag har att skriva om denna berättelse. Jag tror jag får återkomma och skriva en längre text om känslor som väder. Det väckte något inom mig… 

Tills nästa vecka 

Vad är det som gör en text bra? 

Ord. Mitt huvud är fyllt av ord. Visst kommer det bli bra igen? Jag vill ändå tro att det blir bra igen. Oavsett hur mörkt det ter sig. Saker och ting brukar lösa sig i slutändan. Och det är inte första gången jag haft ekonomiska bekymmer. När jag gick gymnasiet så hade jag ingen aning om hur jag skulle ha råd att betala hyran. Då lånade jag från en släkting i Enviken. Och när jag gick i Brunnsvik fick jag också låna. Det har nog inte varit så illa som det är just nu. Men även i det här läget vill jag välja att se det på den ljusa sidan. Allt löser sig. Inom sinom tid. Det finns inget att oroa sig för. Inget att bekymra sig för. Oavsett hur många andra som vill att man ska bekymra sig över saker och ting. Man behöver inte lyssna på dem. Man behöver inte göra som dem. Man behöver inte vara som dem. Jag tycker om att skriva, visst? Ja men fortsätt med det då! Och strunta i vad alla andra tycker. De är ändå inte hela dit liv. Hela din själ. Hela ditt allt. Det kan bara du vara. Och du; jag läser jättegärna dina texter! Oavsett vad någon annan har sagt! Jag tror på dig! Glöm inte det! En annan grej jag tänkt på; det verkar som vi behöver många upplyftande ord i dagens samhälle. Det känns som vi har lätt att falla i glömska eller desperation. Jag vill höja ett varningens finger för ondskefulla krafter som nazism och rasism…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par mackor och pulverkaffe. Min god man skulle komma kvart i elva så att vi kunde gå igenom de prenumerationer som jag skulle säga upp. Det var allt från youtube, HBO max, Disney plus, Prime, Spotify, några konton på minecraft och lite småkostnader här och var. Jag har varit ledig från jobbet idag eftersom jag fortfarande är magsjuk. Men jag har hunnit läsa en hel del. Ibland känns det som jag har text tatuerad på kroppen. Så mycket text som jag läser. Man börjar se text framför sig även när det inte finns någon text att läsa. Och ens hjärna fylls av ord. Det kan handla om allt möjligt. Men det känns verkligen som man får ont i huvudet av alla ord. Och man funderar vad man ska göra av dem. Därför kunde jag inte läsa mer nu. Jag behövde få utlopp för mitt skrivande. Sen att jag inte befinner mig i den bästa sitsen att ägna mig åt saker som att läsa är en annan femma. Hela dagen har ägnats åt läsande och skrivande och jag är så trött på det! Speciellt läsandet. Men vad ska jag göra liksom? Det är väl lite jag själv som försatt mig i den här situationen. Tror jag. Eller det kanske inte helt fullt ut var mitt fel heller; vi var fler som försatte oss i den här situationen. Men det är jag som har ett spärrat konto. Utsikten kan tyckas nattsvart. Men det brukar alltid finnas ett ljus i horisonten. Och jag vet inte om det är pengar men förmodligen är det just det. Vi är ju så beroende av pengar. Vi använder det varje dag. Så att sen inte kunna använda pengar kan tyckas nattsvart. Som att man befinner sig i en väldigt mörk plats i sitt liv. Och jag drog den liknelsen att det var lite som att bestiga ett högt berg. Och jag gör det nog igen. Livet är som ett högt berg som ska bestigas. Man har varken kommit för kort eller för långt. Man befinner sig någonstans mitt i. Men på ett berg kan det vara blåsigt. Det kan storma och vara besvärligt. Det är i alla fall vad jag kommer ihåg av att vara på ett berg. Sen om det är verklighetstroget är en annan sak, men jag kunde önska att de här motgångarna, de här höga bergen, inte vore så branta. Att man faktiskt klarade av någonting. För livet är väl också till för att levas och inte bara klaras av? Sen kanske det sticker i vissas ögon att jag inte bryr mig så mycket heller. Att jag faktiskt klarar mig. Eller hur det nu är. Mitt skrivande förvirrar mig ibland. Vilket är precis som det ska vara och imorgon ska jag på skrivarkurs igen. Då kanske jag skriver om Lugero Sömnväktaren lite mer vad det nu finns att skriva om honom… 

Första dagen på gymnasiet skulle vi åka iväg på en liten utflykt. Jag hade aldrig träffat mina klasskamrater innan men de hade träffat varandra. Det var så det blev när man inte flyttade till Älvdalen. Första turen gick till ett ställe där vi rodde kyrkbåt. Till kvällen sen så skulle vi sova i en gammal skola i Bergkarlås. Jag hade aldrig varit med om så stökiga klasskamrater förut. De förstörde något biljardbord där och sa att de skulle till Mcdonalds mitt i natten. Vi kallade dem fiskarna. Själv var jag naturguide. Jag trodde att det hade varit något annat i början. Men det hade ju inte riktigt börjat än. Så trotts att det kändes stökigt just då så skulle det bli bättre senare. Och det hoppades jag verkligen för på morgonen sen så vaknade jag av att några fiskare ritade glasögon på mitt ansikte…

Utbildningen till naturguide innehöll mycket klädsel, hur man packar en väska och hur man gör upp en eld på säkert sätt. Vi fick också lära oss växters namn på både svenska och latin. Vi tog skoterkörkort och åkte gemensamt ut på tur till alla möjliga platser. Vi badade också isvak, men när folk blir så där imponerade av att man klarade av det så får jag inte riktigt samma känsla eftersom det var så länge sen man gjorde det. Och det var en så obeskrivligt obehaglig känsla. Det kändes som jag hade förlorat mina fötter. Och sen skulle man ta ur sig det här med sina dubbar. Tack och lov flöt man ju som en kork med väskan på ryggen. Där också alla torra kläder låg och något varmt att dricka. Jag måste ha tyckt det var en hemsk upplevelse att bada isvak. Jag bodde ju inte heller i Älvdalen så kort därefter hade jag säkert fått lov att åka hem till mamma också. Vilket var två bussar på kvällen och två bussar på morgonen. Men ibland sov vi tillsammans när vi var ute på tur och jag kan komma ihåg en morgon när jag sov utomhus i en sovsäck som klarade 20 – och låg på en snöhylla som jag själv hade skapat hur obeskrivligt vacker morgonen var. Stundtals var det väldigt svårt att få grepp om verkligheten när man gjorde så många overkliga saker…

Har åkt på magsjuka. Kräktes igår. Åt bara en Varma koppen minestrone till lunch. Det var det enda jag orkade. Så om det tycktes som att jag inte var på mitt bästa humör när det var Melodifestivalen så var det just på grund av det. Idag däremot har jag funnit tid för att läsa. Och jag åt en paj till middag. Men jag är inte säker på att jag är helt frisk än. Kanske den där pajen var lite för mycket egentligen. Tiden har varit som ett töcken. Luddig och otydlig. Tanken är ju att jag ska skriva men jag har knappt orkat. Men ju mer jag har läst desto mer har jag att skriva. Det är lite som ett utlopp för egna tankar och känslor. Kanske att jag kan skriva något trotts allt? Kanske någon roman eller liknande? Jag vet inte. Men jag kände det när jag höll på att läsa nu att om jag hinner läsa ut boken till torsdag så kommer jag ju äntligen hinna läsa mina tre nummer av tidningen Skriva också. Och imorgon kommer min god man och hjälper mig att avsluta streamingtjänster och prenumerationer. Jag har förlorat 65 000 kr. Men egentligen tror jag inte att jag behöver hans hjälp. Jag har avslutat de flesta själv. Jag hade tänkt och hålla det här hemligt men det går väl helt enkelt inte längre. Det är ju mitt liv det handlar om. Och jag har haft kontakt med en som jag inte vill namnge eftersom det är så känsliga uppgifter. Egentligen är vi bara vänner men hon skulle ha kommit i helgen. Men så åkte jag på den här magsjukan och så verkar det som om allt inte löst sig än heller. Jag tänker inte må dåligt över något i alla fall. Så mycket kan jag säga. Vilket är svårt när mina konton är spärrade på Sparbanken och alla jag möter vill att jag ska skämmas över det jag har gjort. Mer eller mindre. Eller kanske inte riktigt skämmas men folk blir ju oroliga när det handlar om så mycket pengar. Och jag kan säga så här; jag är antingen väldigt grundlurad eller väldigt lyckligt lottad om några dar. Finns inte riktigt något mellanläge här. Men jag hade önskat att det här hade flugit under radarn lite mer. Det är rätt känsliga uppgifter det handlar om trotts allt…