Så då har jag läst färdigt I straffkolonin då. Den sista delen läste jag på biblioteket. Till stor del handlar det om en maskin som avrättar människor. Det finns inga namn utan Kafka använder uttryck som den resande, den dömde, soldaten, officern och kommendören. Den resande är väl egentligen bara på besök där men får beskrivet till sig hur den här maskinen funkar. Den har alltså nålar som ska skriva något på skinnet. Blodet blandas med vatten som rinner iväg. Med tiden så verkar den dömde allt mer bli vän med soldaten och bli frisläppt. I stället hamnar officeren i maskin och får dessa nålar i sig. Det beskrivs groteskt som att kroppen fastnar i nålarna och vägrar lossna. Det är först mot slutet som man får träffa kolonin. Så vad betyder den här texten då? Jag fick känslan av att I straffkolonin var som Förintelsen. Det var ju långt före hans tid förstås men fördomar mot judar fanns väl redan då? Kunde han ana sig till att något hemskt skulle ske? Redan då? Det är frågor vi aldrig kommer få svar på. Men en sak kan vi göra och det är att fortsätta prata om Förintelsen och göra det tills det gått upp för folk vilken fara det är…

Jag börjar om. Det här blir en fräsch start. Det här blir min tredje ”Fritt fram förran”. Ett annat ord för det är dagbok. Men mer fritt fram. Egentligen har jag inte så stor anledning till att starta om. Jag har inget nytt att komma med. Jag har bara samma gamla jobb. Men förra dagboken blev över sexhundra sidor lång så det var väl på tiden att jag skapade en ny…

Så vad har jag gjort idag då? Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet men väl på jobbet var jag ensam. Ja förutom min arbetsledare då. Jag bytte om och vi skulle städa trapphus. Tre stycken faktiskt. Jag kommer inte ifrån känslan av att befinna mig i trapphuset i mitt internat Folkhemmet. Men det var ansträngande att sopa trapphusen också. Mestadels för underarmarna. Det var inte precis det jag ville göra innan jag går på författarmöte. Och det är svårt. Att stå ut med ett så krävande jobb. Man undrar när det ska ta slut. Och blir så trött mentalt också. Men jag sopade två trapphus och skurade en. Det tog sin lilla tid men det var det värt. Först trodde jag att jag skulle få åka buss till stan men sen sa Patrik att jag kunde få skjuts ner. Ja först efter att jag bytt om förstås. På vägen till biblioteket så sa vi inte ett ord. Jag kunde bara känna att körkortet var inom räckhåll. Om jag bara koncentrerade mig tillräckligt. Vilket jag också gjorde. Men jag fick inget körkort denna gång. Heller. Däremot så började jag, nästan med en gång, läsa när jag kom till biblioteket. I början tidningen Skriva. Men sen fick jag lov att äta baguetten jag hade med mig. Jag tog även kort på konstutställningen som var i biblioteket. Tog kort på tidningen SN och mig själv och läste även tidningen. I alla fall lite grann. Jag upptäckte även att man kunde betala med kort i kaffemaskinen så jag gjorde det och satt och läste lite i ett rum som låg lite avsides i biblioteket. Drack kaffe men efter ett tag kom några, bland annat Johan, för att ställa iordning till att Ulrika Lagerlöf skulle komma så jag satte mig på ett annat ställe som var lite tystare men inte tillräckligt så jag flyttade mig igen och den gången tyckte jag att jag kunde läsa utan att bli störd. Jag måste bara säga att jag vill ge en stor eloge till biblioteket i Nyköping för att ha många ställen att läsa på. Och inte bara läsa; man kan prata också. På ett ställe fanns det några ungdomar som pratade och de pratade mycket. Lite av anledningen till att jag fick lov att flytta på mig bland annat. Men jag hann läsa ut I straffkolonin så jag kommer skriva en längre text om det senare. När det närmade sig föreläsning så gick jag till där vi skulle vara och tittade på konstutställningen som fångade mitt intresse. Jag hade känt stress över att jag inte skulle hinna läsa I straffkolonin men jag hade ju gott om tid. När det sen var föreläsning så tog jag en massa kort. Två till från Vänsterpartiet satt bakom mig. Vi pratade om valet och hur det skulle gå. Vi pratade även om dörrknackningen som vi ska göra på lördag. Det blev föreläsning och sen så gick jag. Men innan jag gick ut träffade jag på Johan. Vi pratade skrivande, föreläsningen jag precis varit på och Franz Kafka. Jag berättade även att jag i min berättelse har avsnitt. Något jag inte berättat för någon innan. Men någon gång ska ju vara den första. Så att säga. Jag tog bussen hem från Statshuset. Väl hemma satte jag på radion och datorn. Till medicinen kom en kille. Han önskade grattis i förskott men jag hade inte kunnat bry mig mindre. Var är alla tjejer? Alltså SERIÖST; var är alla tjejer? Det är helt sjukt att jag inte hittat någon att dela mitt liv med. Alltså sinnessjukt! Men ja; jag ska väl vara glad eller något för att jag fyller år imorgon. Grejen är; jag är inte glad. Var det så här livet skulle bli när man är 33?

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet men väl på jobbet behövde jag inte byta om. Däremot skulle vi köpa något på Jula. Så vi åkte dit och efter det blev jag avsläppt vid Stadsvakten. Där jag släktforskade på min pappas sida. Så gott jag kunde i alla fall. Jag var ju lite begränsad av Ancestry. Men mot slutet kändes det som det jag skrev mest kunde liknas vid en självbiografi. Jag har fått uppgifter på min farmors sida efteråt av han som skapat släktträdet. Jag åkte hem och till middag åt jag matlåda. Jag orkar inte skriva något mer idag. Det är lite tråkigt att det är så dålig statistik på ens blogg, men vad ska man göra, liksom!? Skrev en dikt om Kättbo igen. Har sett One battle after another. Tänkte läsa Franz Kafkas En svältkonstnär men det kommer jag nog inte orka. Återkommer med en ny dagboksanteckning imorgon, om jag orkar… 

Jag har efter samtal med en som bor i Kättbo insett att det kanske inte är alla som vill flytta därifrån 

Men jag ska vara ärlig, det var inte alltid lätt 

När det var vinter, till exempel, så frös man något oerhört mycket 

Man hade inga ullkläder 

Och många arbetsuppgifter krävde att man var ute 

Men jag vet att han bara ville mitt bästa 

Jag växte upp med honom 

Så för mig så har han alltid varit en del av Kättbo 

Men jag har tyckt att det gått lite fort den senaste tiden 

Jag har sett platser som jag hade behövt bearbeta 

Eftersom de var trauman för mig 

Mitt gamla rum i Kättbo 

Vem vet om jag kommer vilja komma tillbaka dit 

Men en sak vet jag i alla fall 

Och det är att Kättbo är en plats man kan bo på 

Och ändå må bra av det 

En del väljer det livet 

Och som jag sa en annan gång 

Att en gång gjorde man på ett sätt 

Och nu gör man på ett annat 

Förord

Vid 2013 intervjuade jag farmor. Under samma tidsperiod gick Brunnsviks ord på Brunnsviks folkhögskola. Under samma period fick jag reda på att farmor hade cancer. Jag kan minnas att det var som panikartat för mig när jag insåg att jag inte skulle få reda på något av henne om hon var död. Så jag skyndade mig att intervjua henne. Jag skyndade mig även att samla ihop alla dikter jag hade skrivit och ge till henne. Vilket jag är väldigt glad för, för hon sa att den var bra. Informationen om hennes släkt var dock otydlig och svår att förstå. Bakom mig har jag en journalistutbildning men jag tyckte inte jag fick fram någon tydlig information varken från henne eller hennes bror Stig. Så den mesta informationen kommer från min farfar. Jag tänker göra allt i min makt för att ta reda på mer om farmor. Men det mesta är minnen som kanske är värda att skriva ner. Som när jag var till Finland om somrarna och vi var ute och plockade svamp. Jag tar en sak i taget så att det inte blir rörigt…

Somrarna i Finland

Jag blir rätt känslosam när jag pratar om farmor. Men jag var rätt ytlig som barn. Varje sommar under en till två veckor så åkte pappa och jag eller flera släktingar till Finland med Finlandsbåt. Det ytliga var att jag spelade tv-spel så fort jag fick chansen. Det var det roligaste jag visste. Förutom att gå eller springa omkring på båten som ju är så väldigt stor. Jag tror de flesta vet hur stor en Viking Line-båt eller Silja Line-båt är. Vad jag har förstått så fick vi rabatt på det mesta eftersom farmor var medlem på båtarna och det köptes mycket alkohol och eventuellt något som man själv ville ha. Som godis eller något. Någon gång badade vi i en bubbelpool och badade bastu men jag har för mig att det var lite dyrare så det undvek i största mån möjligt. I hytten där vi sov kunde vi också hitta på saker. Vi hade ju sovrum också hade vi badrum och när jag inte spelade så kunde jag vara inne i hytten med pappa och lösa korsord eller något liknande. Det är något jag saknar och kanske återupptar. På morgonen så åt vi nån lätt frukost beståendes av banan och rissifrutti. Väl i Finland fick vi skjuts av Stig om vi inte hade egen bil som släktingarna åkte med oss i. Vi åkte till sommarstugan i Venjervi. Där fanns ingen tv eller tv-spel. Där fanns inte ens sociala medier och de hade ju inte skapats än ens. Det enda som fanns var tidningar med sina korsord. Pappa och jag sov i en stuga för sig. Farmor, som spenderade den mesta av tiden av somrarna, i Finland sov i en huvudstuga som bestod av ett vardagsrum, två sovrum och ett kök. Farmors specialitet var ju att laga mat och jag tyckte alltid att farmors mat var det godaste som fanns. Så när det väl var dags att äta så kunde man veta att jag hade sett fram emot det länge. Annars bestod tiden i Venjervi mycket av bastubad och badande. Om kvällarna brukade pappa, farmor och eventuella släktingar spela kort. Det kunde bli rätt hetsk stämning och man visste att spelet var på blodigt allvar. Eventuellt kunde alkoholintag vara en bidragande orsak till den hätska stämningen. Vi barn brukade bli bortskämda med väldigt mycket godis av farmor. Och en stor fönsterruta vette ut mot sjön där Lommens läte ekade över landskapet. Vissa gånger åkte vi in till stan. Det var inte mycket finska där vi var utan det var mest svensktalande. Jag har som mål med denna forskning att ta reda på mer om farmors släkt. Vilka som bodde var och hur de hamnade där de hamnat. Vilket kan komma att bli lite svårt när det kommer till Finland men jag tänker inte ge upp. Framöver kanske jag skriver lite mer om farmors sista tid…