Idag började jag dagen med att ta medicin, bädda sängen och stänga av datorn. Jag tog bussen som tog mig till busstation och tog bussen som tog mig till Gripenskolan. Väl där tog jag en promenad till jobbet. Bytte om och tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Jag dammsög och torkade bord. Efter det slängde vi lite kartonger och tog en paus. Eller för ett tag satt bara jag och en arbetskamrat där och tittade på tv. Det kunde bli Barnkanalen eller något på femman. När vi hade suttit där ett långt tag så kände jag att något behövde hända och sa det också. Så något hände och jag åt min sista matlåda med glasnudlar och fiskbollar. Efter det gick jag till Willys och handlade mjölk, pajer, chips, Mer hallon/svartvinbärsdricka och choklad. Efter det gick jag hem. Eller alltså; till busstationen för att därefter åka med bussen hem. Mycket mer orkade jag inte göra den här dagen. Jag såg färdigt Operation Bäver på Disney plus. När klockan blev fem värmde jag på en paj att äta. Klockan sex så såg jag på Stamsites stream. Började köra parkourrace men körde inte färdigt det för jag var för otålig. Så mycket mer har jag inte gjort idag. Jag har tänkt mycket på det som hände på jobbet. Att vi blev sittande framför tv;n ända till tolvtiden. Jag har inte kunnat låta bli att dra paralleller till att så många fått lämna Vänsterpartier. Är alla antisemiter nu? Jag har inte mött en enda vänsterpartist som är antisemit. Och inte terrorkramare heller. Däremot så har vi massor av sådana i Sverigedemokraterna. Men var är rubrikerna för dem? Jag är rädd att vi gått för långt nu. Att vi inte längre kommer ha någon demokrati i höst. Någon får gärna motbevisa mig men när så mycket negativt skrivs om Vänsterpartiet; hur ska vi någonsin kunna resa oss igen?

Jag har ett minne. Det hade lika väl kunnat vara en dröm. Jag befinner mig på en fors med mina klasskamrater. Det är någon slags gummiring med golv i. Allt har lett till det här. Alla dessa tre år. För att få paddla i en fors långt uppe i Dalarna. Så klart hade vi gjort annat extremt också. Överlevnadsvecka, isklättring och slalom var bara några av de sakerna. Men ändå kändes att paddla på en fors mer extremt. Men vi var inte okunnig; vi visste hur man skulle sitta om man ramlade i en fors. Och vi hoppade i vattnet några gånger bara för att vänja oss vis kylan. För det blev aldrig riktigt varmt i det jag antog var Idre-området och där jag också sett renar för första gången vilket var en upplevelse bara det! Det är inget tydligt minne. Det är avlägset och otydligt och en student skedde ju där mitt i alltihopa. Och det vet man ju hur de var. Det skulle festas och det skulle drickas. Plötsligt var inte naturguidandet viktigt längre. Det är över tio år sen jag bodde i Älvdalen nu. Man ska ju inte klamra sig fast vid gammalt groll men just det minnet vill jag klamra mig fast vid. Eftersom det krävde så mycket. Kanske lägger jag till det i en berättelse längre fram. Eller så blir det något helt annat. Som en fristående text. Jag vet inte riktigt. Men vad jag vet är att det minnet påverkade mig på ett sätt som jag har svårt att säga att någonting gör idag. Kan det vara så att min lust att bada påverkar vilka minnen jag vill tänka på? Att jag vill ut där på vattnet oavsett om det är en båt, kanot eller kajak. Jag vill bara ut dit! Det är där jag hör hemma! Det är det jag behöver repetera för mig själv! Att det är där jag hör hemma! För annars kommer jag aldrig ur det här körkortslösa livet vilket i sin tur innebär att jag blir innesittande och något jag bävar för är att bli passiv. Vilket jag ju lite har blivit i alla fall. Men nu har jag delat mitt minne med världen så nu vet lite fler vilka minnen jag har. Och vilka drömmar jag har. Och vilka drömmar jag vill förverkliga…

Idag började jag dagen med att ta medicin, bädda sängen och stänga av datorn. Tog bussen som tog mig till busstationen och därifrån 710 till Gripenskolan som sagt så blir man lite förvirrad av alla dessa nummer. Tog en promenad till jobbet och väl där var det bara att byta om. Tog en frukost beståendes av en macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, apelsin, vattenmelon och kaffe. Efter frukosten dammsög jag. Och när det var gjort och vi hade moppat alla golven så grävde vi bort det sista av grushögen som vi hade påbörjat under gårdagen. Jag åt min fiskbullar och gick till busstationen och tog närmaste buss till Oxelösund. Hälsades av mamma med hund. Gick in och såg väl i början Nyhetsdagen på tv4. Till mat åt vi potatis med hemgjorda köttbullar och sås. Till en början såg vi Alien worlds på Netflix men jag bytte sen till Arvtagarna på SVT play. Mycket dramatiskt. Efter det tog vi en liten paus och vilade oss lite. Efter ett tag kom lillebror hem till mamma också och Bella blev så glad. Medan han åt satte jag på resten av Alien worlds så vi såg det. När han ätit färdigt och första avsnittet var slut så satte jag på teven i stället. Först såg jag någon kanal med extremväder för att sedan byta till en kanal som handlade om bisarra djur. Vi åt extremt god jordgubbstårta och sen ville lillebror åka hem. Vi gick ut för att ta farväl av honom. Sen gick vi in igen men inte så länge för jag skulle hem också. Men jag skulle ta hem en gurkplanta i alla fall och vi åkte till ICA där jag handlade äpplen, vattenmelon, pajer, mjölk, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka och chips. Sen fick jag skjuts hem och jag visade mamma min pallkrage där jag tror det växer pumpa och meloner. Vi gick in till mig och jag fick en ansträngd kram. Jag satte på radion, datorn och packade upp alla varor. Till medicinstödet kom en tjej jag inte sett förut. Jag var lite nyfiken på henne. Visste inte vad jag skulle säga. Frågade om hon var ny här och hon svarade att hon skulle jobba här över sommaren. Så det är ju kul. Eller nått. Jag vet inte vad man får känna men kanske lär jag känna bättre under den här tiden. Och får reda på mer vad jag känner om henne? Jag är dock osäker vad jag får känna. Nåja. Tiden får ha sin gång. Och det som händer det händer. Jag har ingen aning om vad som händer. Och det är så läskigt…

Nu tänkte jag skriva om ett minne från naturguidesutbildningen. Närmare bestämt från när vi paddlade i en fors. Jag hade dock inte tänkt sätta upp regler för mitt skrivande. Det får bli precis vad som helst. Det jag skriver alltså. Och det får handla om precis vad som helst. Så det kanske slutar med att jag skriver om något helt annat men bara jag skriver något…