Den här arbetsmoralen kväver mig!

Jag försöker vara ledig när jag är ledig

men hur är man ”ledig”?

Nej jag begriper mig inte på det här som vi kallar helg

men jag skulle inte vilja jobba på helgen heller

det är bara det att

jobbet kväver kreativitet och

jag kommer inte längre ihåg varför jag skriver från första början

men jag skriver något, det gör jag!

Det är bara någon slags hatkärlek jag har till skrivandet

så att jag när jag inte skriver

känner att jag borde göra något, förmodligen skrivande

och det mycket

men det blir inte mer än några meningar och det jag skriver

kan knappast sägas vara läsvärt

så vad driver mig att skriva egentligen?

Ett behov av att berätta och prata

om det jag tycker om att prata om

oavsett om någon tycker om det eller inte

det viktiga är

att det betyder något för mig

En mikrosekund senare är allt borta. En mikrosekund i mikrokosmos var ingenting egentligen. Men för mig var det en hel värld. En hel värld som bara försvann. Vart den försvann visste jag inte. Men om jag skulle leta efter den så skulle jag upptäcka att den inte var samma som när jag lämnade den…

För världen förändrades alltid. Det insåg ju jag. Speciellt här i Brunnsvik. Och ibland undrade jag om det inte hade varit smartare att flytta ifrån allting. Så att jag slapp påverkas av allt mörker som fanns här. En gång hade någon bett om att ta sitt liv. Så mörkt var mörkret. Men det fanns alltid någon där. Så man behövde aldrig vara ensam i alla fall. Men mörkret påverkade en. På ett negativt sätt…

Jag hade svårt att beskriva det men man såg det på alla. Hur hoppet försvann från deras ögon. Hur glädjen försvann från deras liv. Och hur själva anledningen till att de hade flyttat dit från första början försvann helt och hållet. Vad var det jag höll i egentligen? Mig själv? Vad fanns det där att hålla i? För jag kände hur jag befann i fritt fall; hur allt bara raserade runt omkring mig. Och det var ingen värld jag ville leva i. Jag ville leva i en värld där alla vara glada. Där folk kände att de var framgångsrika…

Och ett drömsamhälle hade ju varit ett där alla hade varit snälla mot varandra. Hade vi varit för hårda mot ledningen? Men så tänkte jag på de möten vi hade haft med ledningen i Storstugan och kom ihåg varför vi kämpade mot dem från första början? Det vi hade varit med om borde ingen behöva vara med om. Att vara utskälld så…

Så det jag egentligen sökte efter var en bekräftelse på ledningens ondska? Det kändes det inte riktigt som att jag skulle finna här. Var nu här nu var. En vit dimma som var som tjock mjölk. Och mitt i allt det här ett olidligt tjut som piper i öronen…