Har sett The Odyssey på bio. Känns som jag är lite sen med det men det här var den enda tid som funka. Jag och en personal gick tillsammans, han på cykel och jag med buss, så fick vi gå resten av vägen. Vi var tidiga och kunde köpa biljetter i förväg. Han som jag gick med fick lov att gå undan för ett samtal men ungefär en kvart innan filmen så gick vi och köpte baconchips och en stor fanta. Sen var det bara att sätta sig och vänta. Sen började filmen och den var väl bra men blev lite seg stundtals. Den hoppade väldigt mycket fram och tillbaka men i slutändan så förstod man ändå vad den handlade om. Kändes rätt mycket som Batman begins också så det tyckte jag mycket om. Jag gillade också landskapen som var stora och tomma. I alla fall mot slutet. I början är det meningen att Odyseus kämpar ett krig med en massa andra krigare. Den berömda hästen där de gömmer sig och sedan kommer in i en stad är med. Men även en cyklop, onaturligt stora krigare, gudar, en monstervirvel i havet och en massa annat. På ett ställe bor en kvinna som förvandlar krigarna till grisar. Men förvandlar tillbaka dem till människor när Odyseus övertalar henne. Mäktig musik var det också! Det skakade i hela biosalongen när det åskade eller liknande. Allt som allt får den fyra av fem i betyg. Är inte helt nöjd med den men den var lite som Batman begins. Alltså när Bruce Wayne tränar i bergen och kan ta på sig en massa fiender. Det kan även Odyseus göra. Så den får ett högt betyg, men är inte den bästa film jag sett. Då slår nog Lee Cronins the mumy den här filmen med hästlängder…

Idag började jag dagen med att ta medicin och bädda sängen. Jag stängde av radion och tog bussen till busstationen. Väl där så gick jag till jobbet. Och på vägen kunde jag känna magin dallra i luften. Eller så var det värmebölja. Jag är osäker på vilket. I alla fall så gick jag till jobbet och väl på jobbet så bytte jag om. Tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, äppeldricka, vattenmelon, apelsin och kaffe. Jag kan fundera över varför min arbetskamrat pratar så mycket. Jag vet att han läser mina texter men jag har inget att bevisa. Egentligen vill jag inte säga någonting med dessa texter. De bara beskriver dan. Men han pratar lite för mycket ibland. Det är som han vill bevisa något som jag inte förstått vad det är än. Och varför ska vi skälla ut arbetsledaren? Varför ska vi skapa konflikter för? Vad finns det för mening med det? Jag trivs bra på jobbet som det är nu. Jag ser inga problem med arbetsledaren så jag förstår inte varför vi ska skälla ut henne. Också pratar han för mycket. Men det har jag redan sagt. Så vi dammsög och moppade golv. Det tog rätt lång tid så till slut fick lov att byta om. Men det först efter att vi la upp tvål i ett förråd. Och innan jag gick till busshållplatsen så pratade jag lite med den här tjejen. Tydligen jobbade hon sista dagen idag men skulle kanske komma och jobba någon dag framöver. Jag vet inte vad jag känner för henne egentligen. Hon har gjort så mycket mer än jag någonsin gjort. Tagit körkort och så. Men jag tycker om att prata med henne. Så det måste vara något med henne jag tycker om. Jag vet inte vad än bara. Jag tog bussen till Oxelösund till mamma. Jag ringde pappa och grattade på födelsedagen. Vi åkte till Skärgårdsvåfflan där jag tog en våffla med kycklingröra. Det blev en del kort också så jag njöt rätt mycket. Och när vi var färdiga där så åkte vi till ICA i Oxelösund där jag handlade baguette, kaviar, mjölk, Mer päron- och äppeldricka och chips. Efter det åkte vi till biltvätten och efter det åkte vi till hamnen för att äta glass. Där var det något som gick upp för mig. Där fanns alla tjejer som jag inte sett skymten av annars. Klasskillnaderna är enorma i Nyköping och det märks att bara den som är framgångsrik som lyckas i Nyköping. Företagare. Egenföretagaren. Influencern. Någonstans satt det några sunkigt klädda ungdomar också. Det är som jag lever i en mardröm som jag inte kan vakna upp ur. Strukturerna var så tydliga den korta stund jag var i hamnen. Män, män och män. De bestämmer allt och det är SÅ tråkigt! Jag hoppas verkligen att vi dumpar den här regeringen sen den trettonde september och jag kommer stå på Stora torget på lördag. Får hoppas att ingen slår ner mig…

Nåja; glassen var god i alla fall! Jag hade tagit en bägare med körsbär, päronbris och melon. Efter det fick jag skjuts hem och nästa gång jag ser mamma är kanske på Park till park på fredag. Imorgon tänkte jag se The odysse med en personal. Men innan dess vill jag bara säga att jag inte söker några konflikter. Det kan hända att det jag skriver om kan verka väldigt konfliktsökande, som att det varit trafikolycka idag, man söker syndabokar. Men jag har ingen mening med att söka konflikter. På mitt förra jobb så råkade jag i konflikt med en. Så det kan lika väl hända på det här jobbet också. På grund av det jag skriver. Då får jag ta det då i så fall. Men jag kan inte vara tyst. Det finns enorma krafter som vill tysta en nu och det blir farligt, rent av livsfarligt, när man inte vågar säga att Israel begår folkmord. Sverige blir på ett sätt som Israel då och vart ska vi ta vägen när vi inte har någonstans att ta vägen längre? Det är inte antisemitism att försöka förhindra israeler från att döda barn. Det är ren mänsklighet och den som inte håller med om det kan gå och slänga sig någonstans. Men jag tyckte inte Nooshi hanterade det så jättebra på nyheterna när hon debatterade med Elisabeth Svantesson. Nästan så att jag börjar fundera på att byta parti men var ska jag vara i så fall? Jag känner mig så vilsen i det här. I alla fall. Odyssen är ju en krigsfilm. Jag har inte läst boken men det är ju rätt känt att huvudpersonen gör en lång resa för att komma hem. Själva ordet Odyse används ju för att beskriva den berättarformen. Vår lärare Örjan Svedberg använde det en gång för att beskriva vår resa i Brunnsvik. Och nu är han död…

Till sist vill jag skriva att jag har annat att skriva om egentligen. Och att jag inte vet hur länge till jag orkar hålla mig vaken. Det har varit en lång dag. Men jag började skriva en fortsättning på Bland kartonger och plåtar så det kanske jag ska fortsätta med. Men som sagt; jag kan undra varför vissa söker konflikter. Varför kan vi inte vara sams för? Nu kanske jag inte får komma tillbaka till jobbet på grund av det jag skriver. Förmodligen kommer vi få lov att prata om det. Vad vi inte ska göra är att göra konflikten större. Det mår ingen bra av. Det är så infekterat. Så att jag blir rädd. Så här ska man inte behöva ha det på jobbet egentligen. Men jag vet inte hur man ska göra för att lösa situationen. Kanske ta in en psykolog?

De oändliga gräsmarkerna, ja. De hade inte förändrats något. Det förvånade mig. I vanliga fall brukade landskap förändras när man gick genom dem men inte de här. De är så intetsägande. Så tomma på ord. De sa ingenting. Och det irriterade mig något fruktansvärt…

Jag behövde hålla ihop mig själv. Inte gå isär. Och även om det inte fanns något att hålla fast i där så hade jag i alla fall solljuset och de gröna ängarna som fyllde mig med en sådan energi att det kändes som jag kunde gå för evigt. Kanske att jag behövde spara ner det här någonstans? I en burk? Så att jag kunde ta fram den när det började bli mörkare. Det lät som en bra idé för det började faktiskt bli mörkare. Plötsligt hade några mörka moln täckt solen och det blev lite kyligare. Inget farligt, bara lite så där lagom. Men den största förändringen såg jag på andra sidan ängen till vänster om mig. Jag måste ha missat den eller helt enkelt inte upptäckt den för plötsligt så stod en ek där vid en sjö. Eller stod och stod; den snarare hängde ut över sjön som att den höll på att falla i men i sista stund bestämt sig för att åtminstone vara ovanför vattenytan. Där hade den fastnat, som i tiden, men också som något annat. Något jag inte visste vad det var än. Men det var själva anledningen till att det fanns liv. Liv som in i det längsta försökte hålla sig vid liv. Vad var det man kallade det? Överlevare? Var det inte det jag hade varit en gång i tiden? Men det var så länge sen att jag inte mindes något av det längre…

Liksom trädet försökte hålla sig vid liv försökte jag att inte bli galen. För man blev lätt galen på ett ställe som detta. Om inte något ändrade sig snart. När skulle det göra det? Det verkade som aldrig. Vad jag var rädd för, vad jag verkligen var rädd för, var att bli fast här i de oändliga gräsmarkerna. Vad skulle jag göra då? Det fanns inte mycket jag skulle kunna göra då. Min farhåga var att jag skulle dö här men det tänkte jag absolut inte göra. Jag tänkte in i det längsta hålla mig levande. Jag visste ju hur mycket som kunde ta livet av en i livet i övrigt men på något sätt skulle det nog ändå vara värre att dö i detta gräslandskap. Ensam och bortglömd. För visst skulle jag bli bortglömd? Fast jag hade ju mina vänner i Brunnsvik. När jag tänkte på dem så var det som att jag fick någon ursprunglig styrka att fortsätta min vandring. Jag tänkte inte dö här. Jag tänkte repetera det för mig själv tills det satt. Och när det satt fast så kunde jag fortsätta gå utav bara farten. Det skulle behövas sen de oändliga gräsmarkerna inte tog slut på ett tag. Också började jag bli rätt trött i benen…

jag fick lov att stanna till en liten stund. Att andas gjorde ont. För ett tag trodde jag att jag skulle dö men visste att det skulle krävas mycket mer att ta död på mig. Det visste jag för att jag flera gånger haft ont i bröstet och trott att jag varit på väg att dö. Men så visade sig att jag bara var ansträngd. Hur ansträngdhet kunde göra ont visste jag dock inte. Jag tänkte att det vore bra att ta det lugnt då. Så jag tog det lugnt. Andades. Blundade. Tog in landskapet runt omkring mig. Hörde det svaga suset i gräset. Kände en kyla komma framifrån. En kyla jag inte hade känt förut. Som att det var något framför mig…

Jag öppnade ögonen och framför mig reste sig en skog. Träden reste sig som pelarna i en kyrksal. Så stora var de. Det var bara ett steg ifrån men länge tvekade jag om jag skulle våga gå in. Länge hade jag gått i det oändliga gräslandskapet. Att lämna det gav mig separationsångest. Vilket inte gjorde mig klok; jag ville ju lämna värmen! Varför stod jag och tvekade nu helt plötsligt?

Det kunde vara för att jag hade sett något i skogen. Jag var osäker om jag hade sett rätt men det fick mig att tveka. Om jag verkligen skulle fortsätta. För ett tag stod jag bara där och tvekade. Det kändes som en hel dag gick för plötligt blev det natt. Och då undrade jag om det var för sent. Om jag hade gått för långt. Men jag kunde knappast vända och jag kunde knappast stå kvar så jag tog ett steg in, in i mörkret, in i det okända…