Idag började jag dagen med att ta medicin, bädda sängen och stänga av datorn. Jag packade ner boken, baguetten och en flaska Mer med passionssmak. Sen tog jag bussen men den gick lite senare än jag hade tänkt mig. Kvart över har jag för mig men jag skulle ändå promenera från busstationen så det spelade ingen roll. Väl på jobbet var det bara att byta om och ta en frukost beståendes av samma sak som jag alltid brukar ta på de här bufféerna. Nämligen macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, vattenmelon, apelsin och kaffe. Efter frukosten dammsög jag och det gick rätt fort. Så när jag var färdig så hade jag lite tid kvar. Glömde nämna att jag hade en jätteterapeutisk samtalsstund med vikarien. Vi pratade om den nu avlidne Örjan Svedberg och mina kval över att vi inte skildes åt som vänner. Vi pratade även om när polisen kom och hämtade mig men jag har alltid tyckt att det är viktigare att jag pratar om Örjan, eftersom jag vill hedra hans minne. Vi var trotts allt en del som hade honom som lärare. På det sista mötet med honom, kommer jag ihåg, fick han ett träd. Jag kommer inte ihåg om det var ett fruktträd men jag kommer bara ihåg hur glad han blev. Jag kommer också ihåg mina kurskamrater. Vissa som jag kanske skulle kunna träffa igen? Så min plan är att jag varierar skrivandet, en stunden skriver om stunder jag hade med Örjan och i andra skriver om när polisen kom och hämta mig. Fast innan när jag jobbade på Mariebergsgården. Och de långa promenader jag tog genom Hålletskogen. Det borde vara värt att skriva om också! Också tänker jag att det enda leder till det andra och jag skriver om min tid på Tonys pizza fast det ska likna den där berättelsen jag skriver om Brunnsvik där väggen plötsligt förvandlas till papper och en hög med snö väller ut när jag har sönder den. Fast en sak i taget! Det sista samtal jag hade med vikarien var pratade jag om proggmusiken som Örjan tyckte så mycket om. Och hur arg han var över att jag inte följde med på Berlinresan. Min tid i Vänsterpartiet. Att jag skulle knacka dörr i eftermiddag. Att jag hade så mycket att skriva om Vänsterpartiet. Eftersom det hade varit en del av mitt liv ända sen jag gick i Brunnsvik. Och att första mötet med Ung Vänster var på en kongress och att de hade sagt att det första mötet med Ung Vänster kanske inte skulle vara en kongress. Eftersom de inte är så roliga. Men jag har varit med Ung Vänster, efter det, men det var länge sen nu. I Åmål, Borgå, Mariefred, Söderhamn, Falun och en massa andra ställen. I Falun var jag funktionär och lagade mat vilket jag helst avstår nästa gång. Men inget om Ung Vänster pratade jag om med vikarien. Däremot om en massa annat och hur viktigt det vara att hålla ordning på kapitlen. Så min plan är; att skriva om min tid med Örjan, variera med lite minnen innan polisen kom och tog mig och som bonus skriver jag något surrealistiskt om Tonys pizza. Men det är bara bonus. Fokus borde ligga på självbiografi. Hur mycket vågar jag skriva? Vågar jag skriva om tiden i Kättbo? Om tiden på naturguidesutbildningen? Det får jag förstås inte heller glömma bort när jag skriver om Brunnsvik. Men jag gillar det terapeutiska samtalet jag hade med honom. Det får mig att fundera på om jag själv behöver gå hos en terapeut. Men så länge jag skriver och har koll på vad jag skriver för något så tror jag att jag slipper det. Sen tog jag bussen till busstationen så då pratade vi inget mer. Jag tog också bussen till Statshuset eftersom jag inte orkade gå. Reservationen av Himmelsdalen hade kommit in så jag kunde låna den. För det mesta satt jag och vilade längst inne i biblioteket. Jag orkade inte göra så mycket annat efter att ha gått upp så tidigt. Jag läste lite bok och tog lite kaffe. Vid halv tre-tiden tog jag min baguette utanför. Mot slutet tog jag en chokokaffe. Jag pratade även med Axel om mitt skrivande som jag inte pratat så mycket om eftersom jag inte hittat tillfälle till att göra det. Men nu när jag hade tänkt skriva om Tonys pizza på det viset borde det vara lättare att skriva om berättelsen jag hållit på i tio år med nu. Men först vill jag skriva självbiografiskt. Det är mest för att hålla ordning på minnena. Jag gick mot busstationen men köpte en Mer äppeldricka på gallerian Axet vilket var tur eftersom jag senare skulle få slut på den ena drickan. Jag tog tvåan till Brandkärr. På bussen satt även några brölande kalvar som inte kommit i målbrottet än. Deras utveckling verkade sent liden och de var tragiska exempel på mänsklighetens dynghög. Det var tur att jag kunde gå av på Hagstugan så jag slapp höra deras brölande något mer. Jag var tidig och tog bild på platsen. Ringde pappa lite snabbt och gick i skuggan eftersom det var extremt varmt i solen. Efter ett tag kom vänsterkamrater så att jag kände mig mer hemma. Vi satte oss på pizzerian och sen började vi promenera till dit vi skulle knacka dörr. Det kändes verkligen som att vi inte var välkomna egentligen. Hos de som öppnade var vi oftast välkomna. Men utanför var det stelare. Där fick vi någon kommentar kastade på oss som ”där är de där vänsterpartisterna” eller något liknande. Det blev några dörrar knackade. Vissa var rädda för rasismen och det kunde man förstå. Efteråt fick jag skjuts hem. Nu har jag också lagt i flyers i varje postlåda också så ingen missar att det bor en vänsterpartist här! Jag satte på radion och datorn. Har mest tänkt att jag ska skriva. Mycket. Men problemet är väl lite var man ska börja någonstans. Jag tror att jag börjar skriva om ett minne av Örjan så får vi se vad som kommer härnäst. Kanske skriver jag om något helt annat sen? Men förmodligen kommer jag skriva om liknande ämnen som Brunnsvik. Jag skriver om det ur ett perspektiv, kan skriva om det på ett annat. Den här berättelsen är så avskalad. Så rå. Men jag vågar inte dela något än. Nåja; nu ska jag göra något helt annat. Nu har jag i alla fall frön till idéer på vad jag ska skriva härnäst! Örjan, polisen och Tonys pizza! Det är inte så tokigt trotts allt! Det blir bara mer och mer att skriva. Om det jag vill skriva om. I alla oändligheters oändligheter. Och det är något som är oskrivet, något i mitt liv, det har det alltid varit. Frågan är hur länge jag ska låta det få vara så. Egentligen är det ju under all kritik. Men jag lyssnar sällan på mig själv. Kanske börjar bli dags att göra det nu? I alla fall återuppta skrivandet. Det är det minsta jag kan göra…

Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag skickade dock ett sms till jobbet där jag skrev att jag var illamående och fick då till svar att jag fick krya på mig och synas imorgon. Så jag gick och la mig igen. Jag gick upp ganska snart efter det. Åt en frukost beståendes av knäckebröd och pulverkaffe. Visste väl inte riktigt vad jag skulle göra. Jag har för mig att jag började se skräckfilmen Keeper på HBO max. Det finns så många filmer jag vill se men jag får väl ta en i taget. Mamma skulle komma vid tretiden och när hon kom så var det första vi gjorde att åka till Chop chop. Där köpte jag orange chicken med fried rice och fanta men orkade inte äta allt med en gång. Efteråt åkte vi till Biltema. Mamma skulle lämna något till Ann-sofie. Så det blev ett hjärtligt besök där vi också köpte varsin kaffe och bulle. Efter det åkte vi till en biltvätt och efter det åkte vi till ICA knuten där jag handlade Yakisoba, mjölk, iskaffe och chips. Det var lite mer än jag hade tänkt mig i början alltså. Och vi åkte hem till mig så att jag kunde lämna av mig kylvarorna och maten från Chop chop. Sen åkte vi till biblioteket där mamma släppte av mig och jag var med på bokcirkeln. Jag hade inte läst boken dock som jag tror hette Nattens gräs? Jag hade ingen mer bok att låna just då men fick bra boktips som jag nog kommer läsa framöver. Missade bussen som gick sju så fick vänta tills den som gick halv åtta. Under tiden hade jag tid att läsa Fängslad av Erdogan. Något jag nog kommer fortsätta göra efter att ha skrivit den här dagboksanteckningen. Tog bussen hem och åt det sista från Chop chop medan jag såg det sista av Keeper som var mycket bra. Så nu ska jag nog spela mobilspel och därefter läsa det sista jag gör innan jag går och duschar och går och lägger mig. Jag behöver bli bättre på att lägga mig i tid, det blev jag erfaren efter morgonens avbrutna jobbplaner. Men imorgon planerar jag att jobba! Och knacka dörr! Så det kommer bli roligt! Återkommer när jag kommer hem sen hur dagen gick och eventuella andra saker jag vill berätta om!

Keeper var en obehaglig skräckfilm som tog en oväntad vändning i slutet. Det börjar med att ett par åker ut till en stuga i skogen. Man vet inte riktigt vad som händer i början. Men det är det där vanliga obehagliga som brukar finnas i skräckfilmer. Men jag tyckte ändå det här var på en annan nivå. Varelserna som fanns i huset tog sig i fysisk form och kunde faktiskt döda. Det kunde ett flertal dödade kvinnor vittna om. Men det var nödvändigt att kvinnor dog för att de två bröderna skulle ha evigt liv. Därför gillade jag slutet extra mycket. Men jag tänker inte avslöja det här utan det får ni ta reda på själva om ni vill se filmen. Jag ger dock filmen fem av fem möjliga i betyg. Så ryslig och finns på HBO max!

Idag började jag dagen med att ta medicin. Eftersom jag hade hunden hemma så började den skälla. Jag bäddade sängen och stängde av datorn. Jag hade lyxen att få åka med mamma till jobbet. På grund av det kom jag väldigt tidigt till jobbet. När jag knackade på hos arbetsledaren så berättade han att en arbetskamrat hade migrän och en annan väntade på bussen. Jag förstod att hon skulle få ta en senare buss eftersom bussarna till Gripenskolan inte går längre. Jag tog i alla fall frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, äppeldricka, apelsin och kaffe. När jag hade ätit frukost så var det dags att dammsuga. Efter ett tag kom tjejen till jobbet. Hon fick frukost medan jag fortsatte dammsuga restaurangen. Jag blir nästan lite blyg av att det är så många tjejer på jobbet. Men det kanske är att vänta sig. Killar kanske inte är lika bra på att jobba på hotell. Jag tycker i alla fall att det går lätt att samarbeta med tjejer. Nästan mer än det går med killar. Också får jag som jag vill också; nämligen se mindre killar. Jag har ju varit så trött på det förut. Men man behöver inte göra stor sak av det. Det är i alla fall vad jag tror. Det finns en tjej i receptionen. Hon har hand om saker som man har hand om i en reception. Så ser vi varann varje gång jag städar lobbyn. Jag vet inte om jag har några speciella känslor för henne. Jag bara gör mitt jobb och sen är jag nöjd sen. Och när jag dammsugit färdigt så fick jag reda på att det gick en buss från Gumsbacken 11:43. Vilket var väldigt tacksamt för jag ville inte gå i störtregnet. Men misstänker att jag får göra det imorgon. Jag tog bussen till busstationen och gick till Hemköp och handlade knäckebröd, baguette, Yakisoba, mjölk, iskaffe, pajer, chips och dricka. Tog bussen hem och har inte gjort så mycket mer efter det. Jag satte på radion, datorn och packade upp alla mina varor. Jag såg på Kalla faktas SD-fixaren och senare på dan ett avsnitt av She-hulk på Disney plus. Just nu funderar jag på vad jag ska göra. Jag borde väl skriva, men kan också läsa. Det verkar som jag läst ut tidningen Skriva dock, men jag skulle ju alltid kunna läsa gamla Skriva-tidningar, vilket jag funderat på att göra. Allt för att bli bättre på att skriva. Det kan väl inte vara annat än bra?