Idag började jag dagen med att ta medicin, bädda sängen och stänga av datorn. Därefter tog bussen till busstationen där jag gick resten av vägen mot jobbet. Väl på jobbet var det bara att hälsa Nadja tillbaka till jobbet igen och byta om. Jag tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. När jag satt och försökte äta frukost så märkte jag att det var någon konflikt mellan Heilar och Nadja. Jag berättade i alla fall att jag behövde vara ledig på onsdag eftersom jag skulle till tandläkaren då. Men jag klarade inte av att vi skulle prata bakom ryggen på Nadja. Ville han se henne död eller vad menade han? Jag har önskat livet ur min egen mamma. Det är en börda jag kommer få bära resten av livet. Men jag önskar inte livet ur mina arbetskamrater. Jag blev så livrädd på något sätt. Jag hoppas han kommer på bättre tankar för jag klarar inte av att höra något mer av hans bekymmer och rasistiska ideologi. Jag tror han skulle protestera om jag sa att han var rasistisk, men jag kan inte se det på något annat sätt. Hon från utlandet, han en vanlig svensk. Visserligen har jag för mig att han sa att han var judisk märkligt nog. Vilket inte går ihop för mig; hur kan man bete sig på det sättet med den bakgrunden? Efter frukosten så dammsög jag i alla fall. En till arbetskamrat kom och hon dammsög resten av restaurangen. Så jag och han, ja rasisten, slängde sopor. Både glas, metall och kartong. Sen gjorde vi inget mer. Jag väntade på att bussen skulle gå och läste lite. När bussen väl gick sen så tog jag den och tog sen bussen till Brandholmen. Efter det har jag inte gjort så mycket. Såg ett till videoklipp av Whataboutit. Har tänkt mycket på det som hände på jobbet idag. Han känns väldigt mycket som en person som skulle säga ”svikare” eller något annat elakt om det här kom ut. Ett trick han lärt sig är att låtsas vara motarbetad. På det sättet kan han säga att det är alla andras fel. Och det gör det väldigt svårt också eftersom det känns som det är alla andras fel. Min enda livlina just nu är skrivandet. Jag vet inte om jag dör imorgon eller lever men jag hoppas verkligen att jag lever. Om inte annat så kommer jag fortsätta skriva. Och jobba. Och med de orden får jag väl sätta punkt för den här dagboksanteckningen…

Idag började jag dagen med att duscha. Jag tog en frukost beståendes av knäckebröd och pulverkaffe. Vid ett-tiden gick jag ner till gården för att äta midsommarmat med de andra. Jag hade rostbiff, potatissallad, sill och Mer med någon smak med mig. Så midsommarmaten blev väldigt lyckad! Efter maten skulle de ha en del annat som lekar och efterrätt men jag skulle gå innan dess. Med mig hade jag packat böckerna Himmelsdalen och Fängslad av Erdogan. Jag tänkte att mamma kunde få tillbaka Fängslad av Erdogan eftersom jag läser Himmelsdalen. Jag tog bussen till busstationen och Övre frösäng. Väl där så möttes jag av en väldigt glad Bella. Vi gick in och eftersom jag redan hade ätit så var jag inte så hungrig än. Mamma, däremot, åt lite grann. Någon macka och lite pulverkaffe och så. Vi såg på tv 4-nyheterna och när vi hade gjort det så åkte vi iväg. Först till Gamla Oxelösund för att se om det var något firande kvar där men de hade stängt igen allting. Sen åkte vi till Jogersö där jag badade och jag badade mycket. Det var mycket skönt att bada och det märks att det börjar bli sommarvarmt i vattnet. Efteråt gick vi runt lite grann och letade efter hundbad och jag fick lite ont i fötterna men det var inget farligt. Vi gick först till en båthamn men vände och gick till en klippa. Jag försökte bada men det var för halt. Bella fick bada tassarna i alla fall och vi hittade ingen sandstrand som en annan som var där sa att det var där någonstans. Vi åkte tillbaka och letade efter en affär som var öppen. Ingen av de större butikerna var öppna men däremot en liten i närheten av där mamma bor där jag kunde köpa Fanta, Coca cola och chips. Efter det åkte vi hem till mamma och lagade mat. Det blev potatismos med lax och fiskpinnar och till en början såg vi på sport på SVT men mamma ville se något annat så vi bytte till någon filmkanal där de sände Inferno. Eftersom det blev rätt sent så sms;ade jag boendet och sa att personalen kunde lägga fram medicinen. När filmen var slut åkte vi hem till mig och mamma fick följa med in en liten sväng så hon fick se gurkan jag höll på att odla och hon fick med sig boken Inferno som vi precis hade sett filmen av. Kanske lär man sig något nytt. Kanske man får ett nytt perspektiv på filmen. Jag hoppas hon gillar den i alla fall. Mer har jag inte gjort idag. Eftersom jag skriver det här en annan dag bevisar kanske att jag blev rätt trött efter allt som hände den dagen. Jag kommer nog inte skriva någon mer dagboksanteckning på ett tag i alla fall…

Jag skulle ut och springa eftersom de på psykiatrin hade sagt att det var bra att göra det. Då var det en som sa att han ville läsa det jag hade skrivit. En personal. Det gick ju bra tänkt jag. Så jag lämnade det hos honom medan jag var ute och sprang.

Att vara ute och springa var utmaning utan like. Trotts grönskan i Hålletskogen så var det så utmattande att springa. Jag fick lov att stanna och andas flera gånger. Men det var också skönt. Konstigt nog. Men man kände sig så fri. Och det var så mycket skönare än att ligga i det där vita rummet jag tillbringade mina dagar i. När jag hade sprungit färdigt så frågade jag personalen som hade läst texten vad han tyckte om den. Inget särskilt sa han. Någon dag senare så hade vi något som kallas SIP-möte. Det var en massa instanser där. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och mamma bland annat. Jag kunde fortfarande inte begripa vad som pågick men tydligen gick mötet bra. Några dagar senare kom pappa och hämtade mig. Han tyckte väl inte om att jag låg på psyket egentligen. De hade ordnat med räkningar som jag hade haft där bland annat mobilt bredband ingick. De tjatade om att jag skulle ta bort mobilt bredband men jag ville fortfarande ha det kvar. Eftersom jag hade haft så stor nytta av det både i Bonäs och Skattungbyn. Men sen när behöver jag mobilt bredband, sa pappa. Han sa att för det mesta så befinner jag mig ju på ställen där det finns stationärt internet. Så vi beslutade oss för att ta bort mobilt bredband.

När vi kom hem till pappa (han bodde i Gnesta då) fick jag en massa meddelanden som jag hade missat under den vecka jag hade ledat på psyket. Det var en massa lyckönskningar men jag trodde ärligt talat att det skulle va mer. Det var ju så många personer jag hade träffat. Mestadels från Ung Vänster. Men de var som borta nu. Så jag fick försöka hitta något sätt att klara mig själv. Vilket jag egentligen inte tyckte om. Men vad hade jag för val? De närmaste veckorna tillbringades i pappas villa där jag hade ett eget rum. Det var ganska stort med ett eget vardagsrum, inglasad altan, tre sovrum, två toaletter, kök, rekreationsrum, ett annat rum där det mest låg en massa saker men som vi hade haft datorn, tvättrum och gräsmatta med diverse växter. Numera stod datorn i rekreationsrummet och det var också där som jag skulle tillbringa den mesta av tiden efter psykiatrin. Både pappa och hans fru Carina jobbade så jag var för det mesta ensam hemma i deras villa. För det mesta surfade jag på deras stora dator efter att ha ätit någon frukost. Någon gång kanske jag beslutade mig för att ta någon promenad. Och det kunde bli långa promenader. En gång gick jag till något slags bisamhälle i skogen, som var det längsta jag gått hittills, och kände att här, här fanns det liv! Här fanns det ett samhälle som fungerade! Men hur var det med mig då? Fungerade jag?

Vilken konstig fråga att ställa. Men jag undrade ändå; vad var det som pågick? Varför fick jag inte åka hem till mamma? Ville jag ens det? Jag hade så många trauman sen polisen kom och hämtade mig. Att återvända till brottsplatsen måste vara mycket svårt. Men någon gång måste jag göra det också.

Också i Oppeby hade jag tagit långa promenader. Men inte hade jag trott att det skulle leda till att polisen skulle komma och ta mig. Inget i mitt liv hade jag trott att polisen skulle komma och hämta mig. Jag hade ju inte gjort något olagligt. Och ändå ville de ta med mig till stationen. Varför?

Den där frågan ”Varför?” hängde ovanför bisamhället. Ibland kunde jag bli rätt trött på en del av mänskligheten. Ibland kunde jag förstå varför folk flyttade till någon by någonstans långt bort i skogen. Men jag ville inte vara utan mina kamrater. I Vänsterpartiet och Ung Vänster. Det var så oerhört svårt att hålla kontakten med dem dock. I Nyköping fanns inget Ung Vänster. Däremot Vänsterpartiet. Men jag saknade ju fortfarande Ung Vänster. Jag fick hålla kontakten med Vänsterpartiet. I vad nu det här nu var.

Jag gick hem. Jag hade ju alltid pappa. Jag var så glad att jag hade pappa. Men jag kände att någon höll på att hända som jag inte kunde kontrollera. Och det skulle väl påverka pappa också oavsett om vi ville det eller inte.

Det var någon gång vid vårsommaren. Träden hade börjat få gröna blad och sommaren låg i luften. Det var en av de få gånger jag gick med Örjan. Det kändes som jag hade alla möjligheter i världen att göra vad jag vill. Vi pratade om allt möjligt; om livet, svårigheter vi mötte på under utbildningstiden och en massa annat. Ändå kändes det som det var något som var osagt. Var han fortfarande arg på mig för att jag spelade den där Mike and the mechanics-skivan den gången vi var hemma hos honom? Vi som skulle lyssna på arbetarmusik egentligen. Men inget av det pratade vi om just då. Han verkade så fridfull. Jag fick inte några tecken på att han skulle ha cancer. Allt var som vanligt och ändå inte. Om jag bara hade vetat hur det hade legat till. Så hade jag varit noggrannare att ta tillvara på tillfället. Men jag tror inte någon visste vad Örjan gick och bar på. Och det kändes som jag bara var ännu en av hans elever som ville prata med honom. Om man bortsåg från allt jobbigt vi hade fått vara med om så var det en ovanligt fridfull vårsommardag. Vi pratade inte musik. Där kanske vi var olika. Men jag hade velat lyssna på viss arbetarmusik trotts allt! Bara det att han trodde ju inte det! Och det gjorde mig så ledsen!

Att vi hade en konflikt som inte gick att beskriva med ord. Men jag tyckte verkligen om Mike and the mechanics. Jag tyckte att låtar som Another cup of coffe och Everybody gets a second chance talade så mycket till mig och situationen i Brunnsvik. Oftast lyssnade jag på det i hemlighet, så egentligen fick jag hålla min musiksmak lika hemlig som vi hade fått hålla kampen hemlig från vår ledning. Men jag tänkte att det var som det var för andra som lyssnade på något annat än arbetarmusik. Som till exempel Helga som lyssnade på Pink floyd. Men jag visste inte vad Pink floyd var för något. Egentligen borde det inte spela någon roll vad man lyssnar på för något. Det är helt upp till en själv vad man lyssnar på. Och sen dess har jag hittat så mycket mer musik att lyssna på. Men varje gång jag lyssnar på Mike and the mechanics så är det som jag transporteras tillbaka i tiden, på en gågata tillsammans med Örjan, i ett somrigt och grönskande Brunnsvik.

Jag hade jobbat i sex veckor på praktikplatsen Villan. Jag hade sagt hej då till så gott som alla på äldreboendet. Och jag var på väg till min nya praktikplats på Mariebergsgården. Det var tidigt och jag var lite trött. Men inte för trött. Jag hade varit noga med att sova ordentligt så att jag skulle orka med, vad det nu kunde tänkas vara som jag skulle få göra, på Mariebergsgården. Det jag hade sett av Mariebergsgården hittills var bara lite grann, men det var i alla fall tillräckligt för att man skulle kunna få en någorlunda klar bild av vad det var för ställe. Det var ett ganska stort ställe med många våningar. Men jag skulle bara vara på en våning. Och jag skulle få vara på strokeavdelningen. Det var den avdelning där man tog hand om de patienter som var som svårast skadade. Och de var oftast bara där en kort stund innan de skulle vidare till antingen sjukhuset eller i sällsynta fall hem till sig. Även kallades det korttidsboende…

När jag kom dit så fick jag kläder och tagg så att jag skulle kunna komma in dit. Sedan fick jag rundvisning; det låg på andra våningen så man fick lov att gå upp en trappa för att komma dit. Men det var inte så jättesvårt. Svårare var det nog i så fall att hänga med i allt man skulle göra; man skulle ta upp de äldre och ta de till toan, man skulle bädda sängen, man skulle ge dem medicinen och man skulle konstant hålla koll på dem. Man skulle vara tillgänglig för dem. Och det var också vad de krävde att jag skulle klara av om jag skulle praktisera där. Och det gjorde jag, till en början, i alla fall. Om jag bara lade märke till tecknen på utbrändhet tidigare så kanske jag hade kunnat undvika den. Men nu var jag på rak väg mot den och det var kanske också det som fick mig att bete mig så konstigt innan det tog stopp…