Idag började jag dagen med att ta medicin, bädda sängen och stänga av datorn. Därefter tog bussen till busstationen där jag gick resten av vägen mot jobbet. Väl på jobbet var det bara att hälsa Nadja tillbaka till jobbet igen och byta om. Jag tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. När jag satt och försökte äta frukost så märkte jag att det var någon konflikt mellan Heilar och Nadja. Jag berättade i alla fall att jag behövde vara ledig på onsdag eftersom jag skulle till tandläkaren då. Men jag klarade inte av att vi skulle prata bakom ryggen på Nadja. Ville han se henne död eller vad menade han? Jag har önskat livet ur min egen mamma. Det är en börda jag kommer få bära resten av livet. Men jag önskar inte livet ur mina arbetskamrater. Jag blev så livrädd på något sätt. Jag hoppas han kommer på bättre tankar för jag klarar inte av att höra något mer av hans bekymmer och rasistiska ideologi. Jag tror han skulle protestera om jag sa att han var rasistisk, men jag kan inte se det på något annat sätt. Hon från utlandet, han en vanlig svensk. Visserligen har jag för mig att han sa att han var judisk märkligt nog. Vilket inte går ihop för mig; hur kan man bete sig på det sättet med den bakgrunden? Efter frukosten så dammsög jag i alla fall. En till arbetskamrat kom och hon dammsög resten av restaurangen. Så jag och han, ja rasisten, slängde sopor. Både glas, metall och kartong. Sen gjorde vi inget mer. Jag väntade på att bussen skulle gå och läste lite. När bussen väl gick sen så tog jag den och tog sen bussen till Brandholmen. Efter det har jag inte gjort så mycket. Såg ett till videoklipp av Whataboutit. Har tänkt mycket på det som hände på jobbet idag. Han känns väldigt mycket som en person som skulle säga ”svikare” eller något annat elakt om det här kom ut. Ett trick han lärt sig är att låtsas vara motarbetad. På det sättet kan han säga att det är alla andras fel. Och det gör det väldigt svårt också eftersom det känns som det är alla andras fel. Min enda livlina just nu är skrivandet. Jag vet inte om jag dör imorgon eller lever men jag hoppas verkligen att jag lever. Om inte annat så kommer jag fortsätta skriva. Och jobba. Och med de orden får jag väl sätta punkt för den här dagboksanteckningen…