Jag skulle ut och springa eftersom de på psykiatrin hade sagt att det var bra att göra det. Då var det en som sa att han ville läsa det jag hade skrivit. En personal. Det gick ju bra tänkt jag. Så jag lämnade det hos honom medan jag var ute och sprang.

Att vara ute och springa var utmaning utan like. Trotts grönskan i Hålletskogen så var det så utmattande att springa. Jag fick lov att stanna och andas flera gånger. Men det var också skönt. Konstigt nog. Men man kände sig så fri. Och det var så mycket skönare än att ligga i det där vita rummet jag tillbringade mina dagar i. När jag hade sprungit färdigt så frågade jag personalen som hade läst texten vad han tyckte om den. Inget särskilt sa han. Någon dag senare så hade vi något som kallas SIP-möte. Det var en massa instanser där. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och mamma bland annat. Jag kunde fortfarande inte begripa vad som pågick men tydligen gick mötet bra. Några dagar senare kom pappa och hämtade mig. Han tyckte väl inte om att jag låg på psyket egentligen. De hade ordnat med räkningar som jag hade haft där bland annat mobilt bredband ingick. De tjatade om att jag skulle ta bort mobilt bredband men jag ville fortfarande ha det kvar. Eftersom jag hade haft så stor nytta av det både i Bonäs och Skattungbyn. Men sen när behöver jag mobilt bredband, sa pappa. Han sa att för det mesta så befinner jag mig ju på ställen där det finns stationärt internet. Så vi beslutade oss för att ta bort mobilt bredband.

När vi kom hem till pappa (han bodde i Gnesta då) fick jag en massa meddelanden som jag hade missat under den vecka jag hade ledat på psyket. Det var en massa lyckönskningar men jag trodde ärligt talat att det skulle va mer. Det var ju så många personer jag hade träffat. Mestadels från Ung Vänster. Men de var som borta nu. Så jag fick försöka hitta något sätt att klara mig själv. Vilket jag egentligen inte tyckte om. Men vad hade jag för val? De närmaste veckorna tillbringades i pappas villa där jag hade ett eget rum. Det var ganska stort med ett eget vardagsrum, inglasad altan, tre sovrum, två toaletter, kök, rekreationsrum, ett annat rum där det mest låg en massa saker men som vi hade haft datorn, tvättrum och gräsmatta med diverse växter. Numera stod datorn i rekreationsrummet och det var också där som jag skulle tillbringa den mesta av tiden efter psykiatrin. Både pappa och hans fru Carina jobbade så jag var för det mesta ensam hemma i deras villa. För det mesta surfade jag på deras stora dator efter att ha ätit någon frukost. Någon gång kanske jag beslutade mig för att ta någon promenad. Och det kunde bli långa promenader. En gång gick jag till något slags bisamhälle i skogen, som var det längsta jag gått hittills, och kände att här, här fanns det liv! Här fanns det ett samhälle som fungerade! Men hur var det med mig då? Fungerade jag?

Vilken konstig fråga att ställa. Men jag undrade ändå; vad var det som pågick? Varför fick jag inte åka hem till mamma? Ville jag ens det? Jag hade så många trauman sen polisen kom och hämtade mig. Att återvända till brottsplatsen måste vara mycket svårt. Men någon gång måste jag göra det också.

Också i Oppeby hade jag tagit långa promenader. Men inte hade jag trott att det skulle leda till att polisen skulle komma och ta mig. Inget i mitt liv hade jag trott att polisen skulle komma och hämta mig. Jag hade ju inte gjort något olagligt. Och ändå ville de ta med mig till stationen. Varför?

Den där frågan ”Varför?” hängde ovanför bisamhället. Ibland kunde jag bli rätt trött på en del av mänskligheten. Ibland kunde jag förstå varför folk flyttade till någon by någonstans långt bort i skogen. Men jag ville inte vara utan mina kamrater. I Vänsterpartiet och Ung Vänster. Det var så oerhört svårt att hålla kontakten med dem dock. I Nyköping fanns inget Ung Vänster. Däremot Vänsterpartiet. Men jag saknade ju fortfarande Ung Vänster. Jag fick hålla kontakten med Vänsterpartiet. I vad nu det här nu var.

Jag gick hem. Jag hade ju alltid pappa. Jag var så glad att jag hade pappa. Men jag kände att någon höll på att hända som jag inte kunde kontrollera. Och det skulle väl påverka pappa också oavsett om vi ville det eller inte.