En mikrosekund senare är allt borta. En mikrosekund i mikrokosmos var ingenting egentligen. Men för mig var det en hel värld. En hel värld som bara försvann. Som bara slutade existera. Jag hade svårt att hantera detta faktum. Jag ville leva i illusionen att allt var som vanligt. Vem ville inte det? Egentligen?

Vad man nu kunde kalla vanligt när allt var ovanligt. Mitt hat för ledningen var avgrundsdjupt. Och jag kunde inte fatta hur man kunde göra så mot en skola. Mot ens elever och lärare. Man bara inte betedde sig inte så mot en skola. Man bara förklarade och försökte förstå. Men de hade inte gjort något av de grejerna. Jag började få slut på ord att beskriva det vi hade varit med om. Och ändå hade jag hur många ord som helst…

Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden. Om jag bara kunde få allt jag gjort ogjort. Så hade jag gjort det. För det var mycket jag ångrade. Att jag var så hård till exempel. Varför skulle jag vara så hård för? Jag hade kunnat vara tyst och lyssnat. Varför hade jag inte gjort det? För allt var inte ledningens fel. Det var en insikt jag hade svårt att ta till mig. Att det faktiskt kunde vara vi som hade gjort fel. Men hur skulle vi få ledningens förlåtelse då? Om ens någonsin?

Det verkade som en omöjlighet för mig. Men försöka kunde man ju alltid göra. Om det nu vore så att de var här. Vilket de ju inte var. De hade försvunnit ganska snabbt efter att vi fått beskedet att skolan skulle flytta. Kanske insåg de att de hade gjort fel och vågade inte visa sig här längre. Det var i alla fall vad jag hoppades att de skulle känna. Men förmodligen ångrade de ingenting. De var ju så på oss att vi skulle flytta. Och det var så många som mådde dåligt av det…

Så pass dåligt att de flyttade. Och det var inte många kvar. Så varför var jag kvar? För att jag ville vara kvar. Jag gillade den här skolan. Det var så fint här. Och jag hade så snälla kompisar här. Kompisar som stod upp för en när man mådde dåligt. Till exempel så hade jag, för första gången, någon att gå promenader med. Det hade jag inte gjort sen jag var med pappa. Och det var ju inte så ofta. Tyvärr. Men det blev ju så när man borde långt ifrån varandra. Jag hade väl en lite hemlig längtan att flytta närmare honom men visste inte när. Nu var livet i Brunnsvik så jag hade inte råd att tänka på något annat…

Så en mikrosekund i mikrokosmos hann mycket hända. Bland annat hamnade jag som i en tjock mjölk som inte ville skingra sig. Inte avslöja sina hemligheter…