De oändliga gräsmarkerna, ja. De hade inte förändrats något. Det förvånade mig. I vanliga fall brukade landskap förändras när man gick genom dem men inte de här. De är så intetsägande. Så tomma på ord. De sa ingenting. Och det irriterade mig något fruktansvärt…

Jag behövde hålla ihop mig själv. Inte gå isär. Och även om det inte fanns något att hålla fast i där så hade jag i alla fall solljuset och de gröna ängarna som fyllde mig med en sådan energi att det kändes som jag kunde gå för evigt. Kanske att jag behövde spara ner det här någonstans? I en burk? Så att jag kunde ta fram den när det började bli mörkare. Det lät som en bra idé för det började faktiskt bli mörkare. Plötsligt hade några mörka moln täckt solen och det blev lite kyligare. Inget farligt, bara lite så där lagom. Men den största förändringen såg jag på andra sidan ängen till vänster om mig. Jag måste ha missat den eller helt enkelt inte upptäckt den för plötsligt så stod en ek där vid en sjö. Eller stod och stod; den snarare hängde ut över sjön som att den höll på att falla i men i sista stund bestämt sig för att åtminstone vara ovanför vattenytan. Där hade den fastnat, som i tiden, men också som något annat. Något jag inte visste vad det var än. Men det var själva anledningen till att det fanns liv. Liv som in i det längsta försökte hålla sig vid liv. Vad var det man kallade det? Överlevare? Var det inte det jag hade varit en gång i tiden? Men det var så länge sen att jag inte mindes något av det längre…

Liksom trädet försökte hålla sig vid liv försökte jag att inte bli galen. För man blev lätt galen på ett ställe som detta. Om inte något ändrade sig snart. När skulle det göra det? Det verkade som aldrig. Vad jag var rädd för, vad jag verkligen var rädd för, var att bli fast här i de oändliga gräsmarkerna. Vad skulle jag göra då? Det fanns inte mycket jag skulle kunna göra då. Min farhåga var att jag skulle dö här men det tänkte jag absolut inte göra. Jag tänkte in i det längsta hålla mig levande. Jag visste ju hur mycket som kunde ta livet av en i livet i övrigt men på något sätt skulle det nog ändå vara värre att dö i detta gräslandskap. Ensam och bortglömd. För visst skulle jag bli bortglömd? Fast jag hade ju mina vänner i Brunnsvik. När jag tänkte på dem så var det som att jag fick någon ursprunglig styrka att fortsätta min vandring. Jag tänkte inte dö här. Jag tänkte repetera det för mig själv tills det satt. Och när det satt fast så kunde jag fortsätta gå utav bara farten. Det skulle behövas sen de oändliga gräsmarkerna inte tog slut på ett tag. Också började jag bli rätt trött i benen…

jag fick lov att stanna till en liten stund. Att andas gjorde ont. För ett tag trodde jag att jag skulle dö men visste att det skulle krävas mycket mer att ta död på mig. Det visste jag för att jag flera gånger haft ont i bröstet och trott att jag varit på väg att dö. Men så visade sig att jag bara var ansträngd. Hur ansträngdhet kunde göra ont visste jag dock inte. Jag tänkte att det vore bra att ta det lugnt då. Så jag tog det lugnt. Andades. Blundade. Tog in landskapet runt omkring mig. Hörde det svaga suset i gräset. Kände en kyla komma framifrån. En kyla jag inte hade känt förut. Som att det var något framför mig…

Jag öppnade ögonen och framför mig reste sig en skog. Träden reste sig som pelarna i en kyrksal. Så stora var de. Det var bara ett steg ifrån men länge tvekade jag om jag skulle våga gå in. Länge hade jag gått i det oändliga gräslandskapet. Att lämna det gav mig separationsångest. Vilket inte gjorde mig klok; jag ville ju lämna värmen! Varför stod jag och tvekade nu helt plötsligt?

Det kunde vara för att jag hade sett något i skogen. Jag var osäker om jag hade sett rätt men det fick mig att tveka. Om jag verkligen skulle fortsätta. För ett tag stod jag bara där och tvekade. Det kändes som en hel dag gick för plötligt blev det natt. Och då undrade jag om det var för sent. Om jag hade gått för långt. Men jag kunde knappast vända och jag kunde knappast stå kvar så jag tog ett steg in, in i mörkret, in i det okända…