En gång i tiden gick jag på en gata som var ej upplyst och därför mycket mörk. Det var som jag gick i blindo och inte visste var jag var på väg någonstans. Men det var just det jag visste för jag var på väg någonstans bortanför allt det hära. Men min hjärna var ansträngd. Jag var så trött. Hade gjort alldeles för mycket på kort tid. Och plötsligt var det som natthimlen grät blod. Det rann som små floder mellan stenarna på kullerstensgatan. Till slut var det som jag badade i blod och kom ingenstans. Ingen annan stans än blodet tog mig och det tog mig till en helt annan stans än jag först hade tänkt gå till. Nämligen bortanför allt det dära som jag kände igen och till ett helt annat främmande landskap…