Det känns ibland som jag går i så många trappor att jag klättrar höga berg. Och tittar man ner så ser man att man är så väldigt högt upp. Men det kan man väl inte vara om man är i verkligheten?

Men tänk om det inte är verkligheten man är i då? Hur ska man veta det då? Ibland är drömmen lika verklig som verkligheten och man har inget problem med det. Men ibland är verkligheten lika drömig som drömmen och man har problem med det. Jag föredrar att leva i verkligheten. Men ni måste fatta att oändligheten finns i drömmen och att den är bedövande. Den bara går och går och går. Och man kan undra hur man hamna där från första början. Men det är ju inget man kommer ihåg.

Så går livet på. Som ett enda klättrande i oändliga trappor. Som känns som berg. Som bara går och går och går. Och någonstans ska vägen ta slut. Någonstans når man toppen. Men det gör man inte i drömmen. Det är därför det inte är en dröm utan en mardröm. Man upptäcker att det inte finns någon väg ut. Att allt bara går och går och går. Och du håller på att bli galen.

Så galen. Snart tappar du det fullständigt. När du inte orkar längre. Ger du upp. Och faller. Allt faller. Och blir en del av allt det där vi trodde att vi hade glömt bort. Som tusen isskärvor i det becksvarta mörkret. Och någon dag vaknar du upp. Men inte där du hade väntat dig. Utan i sängen i internatet Folkhemmet i den, sedan länge nedlagda skolan, Brunnsviks folkhögskola…