Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag var uppe vid halv nio tiden för jag skulle gå iväg vid kvart över tio tiden. Innan jag gick så stängde jag av både datorn och radion. Jag promenerade till Rosvalla och på vägen fick jag lov att ta på mig både mössa och vantar. Jag skickade sms till min arbetshandledare och frågade var vi skulle vara men när jag gick in var de redan där. När alla hade samlats så gick vi till Courtside för att äta. Inte alla åt pizza men jag åt pizza i alla fall och jag åt Hawaipizza med salami som var jättegott. Och till det fick jag lingondricka. Efter det spelade vi Boule och vi körde City gross mot Spindelplan. Under spelets gång så kom Patriks taxi så han skulle åka hem till sig. Så då fick vår arbetshandledare hoppa in i stället för honom. Men om jag ska sammanfatta spelet på något vis så var det väl att jag tog i alldeles för mycket i början men förstod allt eftersom hur att man inte kunde ta i allt man kunde när man skulle kasta metallkulan. Det var mycket strategi i spelet. Man skulle ta sig så nära den lilla kulan som möjligt. Man kunde slå undan de andras kulor så att man kom närmre kulan själv. Jag kan väl sammanfatta spelet med att City gross vann med 2-0. Vi körde spelet i set om tretton omgångar så man kan väl säga att vi i Spindelplan hade vår chans att slå ut dem. Men se det gjorde vi inte. Innan jag gick därifrån i alla fall så köpte jag en Mer pärondricka. Och ute var det lika kallt som vanligt så jag fick sätta på mig mössa och vantar. Och satte med nästan en gång i gång Musikhjälpen på tv. Och här har jag nu suttit sen halv tre-tiden. Jag satte igång stora datorn men den har verkat krångla lite för mig så jag satte igång en laptop så att jag kan sitta framför Musikhjälpen. Mamma ringde också. Hon skulle till Göteborg och vara barnvakt. Jag vill gärna tänka att jag har något att skriva. Det är så existentiellt svårt att inte ha sitt liv skrivet. Inte på det sättet i alla fall. Men jag har ju en idé och det är att jag ska skriva om drömmar. Eller jag kallar det inte drömmar, mer landskap, miljöer. Tanken är att det ska kännas så stort som möjligt. Så när det kommer till den här berättelsen så kanske den tar sin början i Tonys pizza men sen så hamnar man i ett snöklätt landskap. Det snöar och det går inte att se horisonten. Också plötsligt möter man sig själv. Förresten så är det en del som sagt att det varit onödigt att jag tagit ledigt hela veckan för att se på Musikhjälpen. Till dem så har jag bara att säga; men jag har ju mer tid att skriva! Nu kan jag äntligen sätta igång med skrivandet på allvar. Även om sysslorna i hemmet påminner en om att man lever i en fysisk värld också. Och som ni vet är jag inte mycket för det fysiska. Eller det var väl lite fel formulerat; det går väl inte att vara mer fysisk än man kan vara i drömmar? Man kan befinna sig i snöklädda fjäll, i en brusande fors, djupt inne i skogen någonstans. Grejen är väl den att man måste kunna tänka lite utanför boxen. Jag har inte bara diskat plåtar och vikit kartonger. Det är det jag vill skriva om. Att jag en gång i tiden gick en utbildning i naturguidning. Sen kanske jag tappar er lite emellanåt men det kan jag inte göra något åt. Jag kan bara skriva det jag vill skriva varken mer eller mindre. Jag har haft tankar på att skriva om Pajas Pyjamas också men jag vill ju skriva om plåtar och kartonger. Om minnen om höga hus som ser ut att nå upp till rymden. Hur har man kommit dit? Vad handlar berättelsen om? Egentligen? Att skriva är utlämnande. Varken mer eller mindre. Så när jag skriver och verkar ytlig så ska ni veta att jag verkligen försöker vara innerlig. Jag vet inte om en diagnos kan förklara det men jag hade väl helst velat haft en ADHD-diagnos. Jag har själv sagt att jag har som terror i min hjärna. Men det funkar inge bra under flera timmar i ensamhet. Då får man lösa det bäst man kan. Genom att skriva. Vilket ju är lättare sagt än gjort. Skrivandet bygger ju inga världar automatiskt. Det är inte som att spela minecraft precis. Och det känner jag ju att, efter flera timmar spelandes minecraft, så blir skrivandet övermäktigt. För att komma tillbaka behöver man ha en så enormt revolutionerande idé att alla vill veta vad det handlar om. Och det anser jag att drömmar är. Även fast jag inte vill kalla dem för det. Men det vet ni ju redan. Om jag inte har skrivit så har jag inte levt. Jag försöker leva efter det mottot. Och tyvärr kom jag inte in på Jakobsbergs folkhögskola. Men nu verkar det som jag kan gå med i en bokcirkel till nästa år. Och nu medan jag sitter här så inser jag att jag är precis där jag vill vara i livet. Framför Musikhjälpen, med en laptop i mitt knä, egentligen ska man inte tänka på något särskilt. Man ska bara njuta av festen och låta den pågå runt omkring en. Precis som den gjorde en gång i tiden i Brunnsvik. Men det var länge sen nu. Nu kommer de med förslaget att jag kan gå på pub. Är det samma sak som att festa framför Musikhjälpen? Eller tänker jag fel nu? Kanske att jag aldrig riktigt förstått hur en fest ska gå till? Det är ju det man har musikarna till. Och de har jag inte träffat på evigheter. Eller de kanske är närmare än man anar? Bara man skriver om det så visar man att man finns. Och jag skriver att jag varit med musikarna en gång i tiden. Men jag kan inte sluta tänka på en tjej som heter Helga som jag träffade under den här perioden. Jag hade velat lära känna henne bättre. Och veta vad hon gör nu för tiden. Det är så svårt när hon i princip helt försvunnit från Facebook. Jag kan bara drömma på och jag kan drömma att jag träffar henne igen. Det är det enda jag lever på. Det och att jag faktiskt ska lyckas skriva något längre skönlitterärtaktigt…
