WordPress undrar vad jag är mest exalterad inför framtiden. Jag skulle vilja säga journalistiken. Det finns så mycket att se fram emot. Speciellt med tanke på att jag vågade träffa folk igen. Det var ett tag sen jag vågade senast vara bland folk. Och jag måste erkänna; jag har lite social fobi. Men nu vågade jag alltså träffa folk igen. Och jag ser fram emot att träffa mer folk på boendemötet den 28 augusti. Men vad jag ska göra till dess vet jag inte riktigt. Jag ser ju också fram emot att SpaceX ska skjuta upp sin starship den senaste tiden. Men den närmaste tiden kommer jag nog mest klippa gräs och bada. Läsa. Utveckla det intellektuella förrådet. Det känns det som fler skulle må bra av att göra ibland…

WordPress undrar vad jag skulle kunna släppa taget om, för harmonins skull. Oj mycket. Men nu går det inte att koppla ifrån världen hur som helst så då får man leva med det bäst man kan. Fast nu kanske frågan mer handlade om min besatthet av drömmar. Att jag borde släppa den. Men vill jag göra det? Det vill jag nog inte. Det har inte skrivits så mycket om drömmar. Inte så mycket som det borde i alla fall. Vad jag borde släppa är väl minnen som jag mår dåligt av. Tror jag. Eller vad är det man ska släppa egentligen? Jag har ju så himla mycket jag vill skriva om. Och nu kanske vi kommer igång med journalistiken trotts allt. Men det var inte det som var frågan. Utan vad jag skulle kunna släppa för harmonins skull. Jag funderar om jag skulle må bra om jag släppte det jag håller på att skriva om nu. Om jag skrev om något annat. När jag gick på Jörgens skrivarkurs så skrev jag om Pajas Pyjamas. Kanske att jag skulle börja med det igen? Men den närmaste tiden kommer jag nog ändå bara skriva dagboksanteckningar. Vad skrämmer mig är om man skulle dö på grund av det man skriver om. Alltså att det man skriver om skulle distrahera en så pass mycket från det verkliga livet att det verkliga livet skulle ta kål på en på något sätt. Man skulle bli påkörd eller något liknande. Och på ett sätt borde jag kanske släppa tanken på att skriva om drömmar. Kanske alla sätt? Kanske att jag, genom att skriva om något annat, lär mig att skriva om drömmar igen? Eller vad pratar jag om egentligen? Det är ju helt uppenbart att jag inte kan släppa taget om saker och ting. Men harmoni hade jag velat känna alldeles oavsett. Men kan man inte känna det i drömmar? Eller när man badar? Eller när man bara sitter på en stol och tänker på inget speciellt…

Filmmusik.

Idag började jag dagen med att göra mig en skål med yoghurt och Start. Jag såg på ett videoklipp av ChrisWhippit när han spelade minecraft och skulle döda Enderdraken med UFOsxm. En video där UFOsxm även dog. I spelet alltså, inte på riktigt. Det hade ju varit alldeles för hemskt. Jag har börjat packa inför imorgon. Jag fick sms från personalen. ”Hej. Idag fyller Veronica år och vill bjuda på fika. Klockan 14:45 är alla som vill välkomna nere på gården. Om det regnar sitter vi inne. //Malin”. Jag var på det här fikat. Det var väl ungefär som jag hade tänkt mig. Och det gjorde mig rädd. Men den här rädslan mildrades efter ett tag. När jag hade suttit där för ett tag. Det var hela tre personaler som stod där som vakter till ett fångläger. Och sedan skulle de gå och ”rapportera”. Jag vet inte hur jag ska kunna berätta hur farligt deras beteende är. Att hänvisa till en bok är tidsdödande och ointressant. Hur många orkar läsa en bok liksom? Men kanske att det är det jag måste göra för att de ska förstå faran? Kafkapaviljongen? Jag satt i alla fall kvar ett tag efter fikat. Det var inte förrän när jag skulle gå, jag hade diskat och sa att vi ses på boendemötet, som de sa att boendemötet inte skulle va förrän i augusti. Och jag sa att det var det jag mena. Det blev nästan lite komiskt men jag måste väl kunna få skratta lite när det finns så mycket i världen som ger en magont? Folk som dör och folk som beter sig som lägervakter. Och snart har vi väl koncetrationsläger i Sverige. Vem hade kunnat tro det för några år sedan? Nej nu ska jag inte tänka så utan allt kommer lösa sig när jag får ha mina journalistmöten. Jag sa det innan jag gick också. Att jag ville ha journalistmöten igen. Jag trodde det skulle bli protester men tacksamt nog blev det bara tyst. Jag vet inte om jag kan ta protester längre. Men jag inser ju att det är något som ingår med att man börjar med journalistik att folk kommer ha protester. Nästan alla har någon åsikt om polisen. Så nu sitter jag här och väntar på att jag ska åka iväg till Dalarna. Det är ju inte förrän imorgon men jag har ju fortfarande saker som jag kan packa ner till dess. Skrotkläder och badkläder och något att läsa. Jag har så mycket att läsa. Det kanske jag ska göra idag också? Det eller att skriva. Skriva om vad jag gör resten av dagen. Kanske ser jag den där filmen Alien: Covenant på Disney plus eller så tittar jag på något you tube-klipp. Jag kan dock inte komma ifrån känslan att det någonstans i Nyköping finns en kultur av killar som sitter i gäng och åker i risiga gamla bilar som spyr ut avgaser. Det stör mig något oerhört. Men nu har jag fått komma till tals i alla fall. Nu kanske vi börjar med journalistmötena igen. Och kanske Jörgen kommer börja med sina skrivarutbildningar igen? Det eller att jag kommer in på Jakobsbergs folkhögskola. Det hoppas jag verkligen på. Vad ska jag göra om jag inte kommer in? Får man besöka folkhögskolan även fast man inte kommit in på utbildningen? Jag har så många frågor. Och alldeles nyss blev jag inbjuden av Fåfängan på något av deras evenemang. Det hade ju gått om jag bara inte hade varit i Dalarna då. Så vad är det sista jag ska skriva om innan jag åker till Dalarna? I mitt minne har jag bara plåtar och kartonger. Det heter också första kapitlet; ”Bland plåtar och kartonger”. Men att närma sig mörkret. Eller vad man nu ska kalla det. Kommer nog vara svårast. Men jag måste kunna få skriva om höga höghus även om det är på en samsung i en fäbod i Dalarna. Nyköping är en så stor del av mitt liv. Det kommer märkas i de texter jag skriver om Nyköping. Där finns Nyköpings å, Hålletskogen och Brandkärr. Och de höga höghusen som Brandkärr förvandlas till. Det är inget minne eller något jag sett förut utan helt egenskapat. Jag tror inte ens att något kan vara så högt ens i fantasin. Det är därför det skapas i drömmar. Om ett annat liv. Ett liv som man tror att man lever men som bara är en falsk bild. Något som man inbillat sig själv. Men det gör ju inte drömmen mindre verklig för det. Och det är så svindlande! Att vara så liten. Och att man, någon gång, kommer kunna ge ut sin bok om sina allra mest hemliga drömmar…

Idag började jag dagen med att göra mig en skål med yoghurt och Start. Jag såg på en video av ChrisWhippit och en film som heter Ur mörkret på SF anytime. Ur mörkret handlar lite om skogsrået och en pojke som förlorat näsan och har svarta ögon och något slags ärr på kinden. Den gav minst sagt rysningar. Jag skulle handla men jag berättade för personalen att jag redan hade handlat på måndagen så vi hoppade över det. Däremot blev det städning och efter det såg jag på resten av filmen Ur mörkret. Det mesta av filmen utspelade sig i något slags naturreservat och jag får själv intrycket att det är vad jag vill skriva om. Eller det jag vill skriva om är ju Brunnsvik. Fast utan ordet Brunnsvik. Så bara de röda byggnaderna. Så se där svävade jag iväg igen. Så mycket mer gjorde jag inte på tisdagen. Jag såg också på Figgehns sista video igen. Jag vill känna mig levande igen. Och det kan jag bara göra om jag får se någon som själv är dödssjuk. Eller hur man nu ska säga. Det låter väl lite morbit. Men jag tror ni förstår vad jag menar. När man står inför döden så blir varje dag viktig och det är den känslan jag vill känna. Det gör det ännu viktigare att skriva om sådant som man vill skriva om. I mitt fall kan det vara allt möjligt men jag ska nog skriva de här uppgifterna som WordPress brukar komma med också. Förutom att jag skriver om mitt liv i de dagboksanteckningar jag skriver. Men så mycket mer har jag nog inte att skriva om tisdagen. Jag spelar minecraft som vanligt och det är väl ungefär så dagarna ser ut för mig…