Det känns lite som att det krävs blod och kött för att få folk att läsa det man skriver. Och det är väl lite det jag tänker skriva om också. Även om det inte var så jättetydligt i första texten jag delade. Floder av blod och landskap av kött. Man skulle kunna säga att det är mardrömsmaterial. Jag har inte varit så här blodig förut. Inte sen jag gick i Skattungbyn. Jag har inte skrivit något om Skattungbyn. Värt att läsa om. Jag vet inte vad man kan tänkas vilja läsa om Skattungbyn. Men för mig är det nog mycket blodigare än det var för andra där. I mina drömmar alltså. I verkligheten behöll jag masken på. Medan jag höll på med mina odlingar och vadmalstyger. Kanske skar jag mig någon gång på tyget? Så att blodet droppade och bildade en flod. Fast det börjar bli lite uttjatat nu va? Det är en konstform att behålla läsarens intresse. Innan jag började i Skattungbyn så gick jag på Mora folkhögskola och brukade vara på Rosa huset. Det är så länge sen nu att jag knappt kommer ihåg hur det var. Men jag försökte väl på något vis bevara känslan jag kände i Brunnsvik. Att jag var självständig. Att jag kunde ta hand om mig själv. Men jag bodde fortfarande hos min mamma. Så helt självständig var jag ju inte. Även om jag ville tro det. Hur kunde man vara självständig medan man bodde i vardagsrummet till sin mammas lägenhet? Medan man var en last för sin mamma och sin lillebror? Och alla de år jag bott hos mamma i Nyköping? Fast det har ju inget med Mora att göra i å för sig. Också har jag bott hos min mormor i Bonäs. Minnena från promenaderna i Bonäs skogar är kristallklara. Inte Skattungbyn men Bonäs. På något sätt tog jag tillbaka det som jag hade förlorat i Skattungbyn. Viljan att söka jobb och ta körkort. Inte så mycket ta körkort då men jobb hade jag som värvare för Naturskyddsföreningen. För vissa var det inget riktigt jobb men för mig var de det. Att gå runt och knacka dörr. Prata med folk. Om miljöfrågor. Alla platser vi var på. Alla utsikter man sett. I solnedgång. Jag tror jag tog ett kort på den där solnedgången en gång och la upp på Facebook. Det kanske många inte tänkte på var att jag ville göra mig fri från allt jag hade upplevt i Skattungbyn. Jag ville minnas Brunnsvik igen. Men hur skulle jag göra det? Alla dessa minnen är sedan länge borta. Det finns en gräns för hur mycket man får skriva om en grej. Om man går över den gränsen så blir den uttjatad och tråkig. Därför ville jag på något sätt fånga ögonblicket i alla dessa promenader vi tog när vi knackade dörr. För att minnas. Minnas något jag hade glömt. Jag hade försökt minnas. Där på Rosa huset. När jag satt med min laptop och försökte hänga med allt som hände i Brunnsvik. Det var inte alla som var kvar på denna skola. Jag likaså. Och Örjan hade blivit så arg på mig. Jag kan förstå honom. Jag hade varken följt med på Berlinresan eller varit med i kampen att bevara skolan längre. Men jag klarade inte av att vara där längre. Men att han sen skulle gå och dö kunde inte något förbereda mig på. Det var så tyst kring det där. Och alla runt omkring. Som man trodde sig känna. Försvann spårlöst. Det var bara minnena kvar. Om ens det. Nej det krävs kött och blod. För att få folk att läsa det man har att skriva nu för tiden. Och jag har kött och blod att skriva om. Alla dessa mardrömmar. Tar aldrig slut. Skammen efter Örjans död. Det är bara en stor och tom död. All denna kött och blod. Jag håller på att dränkas. Kan knappt dra efter andan. När floden av blod drar med mig till ett köttsligt landskap. Sen kanske jag vaknar upp i Rosa huset. Eller så är det i Rosa huset allting tar sin början. Där med alla mina tankar. Om att söka jobb och ta körkort. Och att livet inte alls var sig likt sen jag började Brunnsvik. Inte alls som när jag gick i Älvdalen. Det här med skrivande hade varit helt främmande för mig. Men inte längre. Just nu är det som kött och blod för mig. Så vad betyder det ens? Kött och blod? Inom kristendomen har jag för mig att man äter kristi kött och dricker kristi blod som nattvard. Men rent allmänt skulle jag nog säga att det är mardrömsmaterial om man drömmer om det. Inte för att jag drömt om det men jag kan ju föreställa mig om det i alla fall. Det hade kunnat vara rofyllt i mina drömmar. Om det inte funnits så många sverigedemokrater i verkligheten. Och de har ju suttit i Riksdagen sen jag gick i Skattungbyn. Jag har för mig att jag haft en sådan dröm där jag befunnit mig på ett sådant läger där de gasade ihjäl miljontals människor. Och där de gasade ihjäl mig. Kött och blod är alla de miljontals människor som gasades ihjäl i Auschwitz. Inombords har jag en scen med en massa kroppar som ligger i högar. Är det ett krig eller ett läger? Det är otydligt vad det är för något. Men en sak är säker i alla fall. Och det är att det är kött och blod…

Har läst lite mer av tidningen Skriva. En jätteintressant artikel om ännu en författare som skriver spänning. Jag funderar på om det var den där filmen jag såg igår som fick mig att vilja skriva mer. Jag pratade om den med personalen som kom tio över tre då jag trodde att det inte skulle komma någon mer personal hit. Men så bestämde vi oss för att jag skulle ha ännu mer stöd. Så det kan gå! I alla fall. Jag nämnde det att journalistik är svårt och tog ett exempel från filmen Blood diamond där en diamanthandlare sa ”Fuck off!” till en journalist som försökte avslöja korruptionen om diamantmarknaden i Afrika. Personalen jag satt med då sa att vi skapar nya barnarbetare i dagens samhälle när vi ska ha så kallade miljövänliga bilar som kräver litium och någon som bryter litiumet. Det var något jag inte tänkt på förut. I alla fall. Jag läste lite till av körkortsboken också. Om olyckor. Så nu är jag medveten om även det om jag ska ge mig ut och köra på vägarna någon gång. Kanske att det är möjligt ändå? Att ta körkort? Nu till kvällen tänkte jag förresten läsa Alejandro. Det finns inte mycket plats för egna tankar. Men inombords skriker det. Jag har en tanke att jag ska skriva om Tonys pizza och allt som hände där. Fast på ett sätt som inte hänt. Jag vet, lite paradoxalt, men jag har en någorlunda hum i alla fall på var jag är på väg. I det snöbeklädda landskapet. Bland höga höghus och åter höga höghus. Som sträcker sig långt bort mot horisonten. Så att det nästan ser ritat ut. Där någonstans ska man försöka hitta verkligheten. Som ständigt glider en ur händerna. Jag har en idé och det är en idé att pröva i alla fall. Bland plåtar och kartonger. Bland rader efter rader med höghus. Som ser ut att nå ut till rymden. Hur lång tid skulle det ta att bygga det där? Med fantasin? Det är obegripligt. Samtidigt som det är begripligt. För något så stort kan inte vara en omöjlighet i en oändlig värld. Oändligheten har oändligt med möjligheter. Kan vara svårt för vissa att acceptera. Liksom det är svårt att acceptera att universum skapades genom Big bang. Det är svindlande. Att tänka sig. Att vi alla kommer från stjärnstoft. Men nu ska jag förbereda mig inför imorgon! Ska jobba på Spindelplan…

Nu har jag sett hela Blood diamond-filmen. Det var ett lite speciellt sätt jag hittade den på. Jag lyssnade på albumet om Batman Begins av Hans Zimmer till sista låt och då spelades ett antal låtar upp från random filmer. En av dem var London från Blood diamond. Själva filmen i sig är rätt brutal och är baserad på verkligheten. Det handlar om ett krigiskt Afrika. Och man vet inte riktigt vem man kan lita på. I början så raidas en by och en gängledare beordrar några andra att hugga av vissa människors armar. Förutom en person som vi kommer lära känna som Solomon. Han hittar en diamant i storleken av ett litet ägg. Resten av filmen går ut på att hitta den här stenen till varje pris. En annan grej jag gillade med den här filmen var hur den visade hur journalismen kan avslöja korruption som den här diamanthandeln är. Folk dödades för diamanter som sedan såldes vidare till rikare länder. Om jag åker till Afrika någon gång, för det hoppas jag att jag får göra, så hoppas jag att jag inte behöver se barnsoldater. För det hade nog varit det värsta att se. Men det stod ju att det fortfarande fanns barnsoldater i Afrika så man vet ju aldrig. Vad jag hoppas jag får se i Afrika är allt möjligt egentligen. Men vem ska jag åka med egentligen?

Idag började jag dagen med att göra mig en skål med yoghurt och Crunchy. Eftersom min god man skulle komma så fick jag gå upp extra tidigt. Jag tänkte gå upp nio men klockan blev nog snarare halv tio innan jag gick upp. Jag tror jag såg en video av JNX innan jag gjorde mig en Varma koppen och sen kom min god man. Jag visade honom problemet jag hade med att jag inte kunde skriva i kortuppgifterna men efter att han ringt banken så fick vi reda på att man behövde kryssa i så att man kunde göra internetköp så var den saken löst. Jag har rätt många sidor registrerade för internetköp så det var viktigt att det löste sig. Men det är ingen idé att jag går igenom alla sidor för er. Det finns ingen mening med det liksom. Men jag tyckte att det var givande. Att god man kom hit. Då kunde jag för en gång skull få gå igenom allt som jag hade tyckt var ett problem men som visade sig inte vara ett så stort problem trotts allt. Det var nästan så att jag inte kom iväg till arbetet eftersom jag var mitt inne i att skriva i kortuppgifterna i varje sida som förut inte fungerade men som nu fungerade utmärkt då jag bara hade kryssat i något på bankens hemsida. Jag åkte i alla fall till jobbet och på vägen tyckte jag mig se Dick Lundberg och Patrik Renfors i Oppeby. Jag undrade vad de gjorde där. Men sen fortsatte vi bara till Spindelplan och sen var det inget mer med det. Väl på jobbet så skulle Patrik göra något som jag inte förstod vad det var. Hunden Bosse var på jobbet också och den skällde på mig när jag kom. Sen skällde den inte mer på mig när jag hade suttit där för en liten stund. Jag satt där för en ganska lång stund innan det var dags att gå ut på promenad. Vi gick till garaget eftersom det var där vi trodde att vår arbetshandledare var. Men det var ingen där. Och jag försökte ringa men han svarade aldrig. Så vi gick tillbaka och mötte Patrik på vägen. Vi tog en till promenad och efter det satt vi mest i arbetslokalen och gjorde ingenting. Jag har för mig att jag spelade lite Bloons td 6 också bara för att göra någonting. Till slut sa Patrik att det var okej om jag ville gå hem så jag gick hem. Jag ringde mamma och hon sa att hon precis hade vaknat så då sa jag att vi kunde ta Chop-chop någon annan dag. Jag ville inte att hon skulle missa jobbet bara för att jag ville få skjuts någonstans så jag gick till ICA knuten och jag handlade dip, oliver, mjölk, yoghurt, bregott, chips, Doritos, aloe vera-dricka, Mer pärondricka, Coca cola, paj och choklad. Sedan fick jag bråttom då bussen skulle gå om bara någon minut så jag sprang med min tunga ryggsäck och min kasse i handen. Bussen var dock försenad så jag stod där flera minuter, andfådd, innan bussen kom. När den väl kom så öppnade jag en flaska med dricka då jag var så törstig efter springandet. Efter det var det bara att åka hem. Och väl hemma packade jag upp, satte på datorn och radion. Om jag minns rätt så satt jag mest och spelade minecraft innan personalen kom. Det var en man så det var lite tråkigt. Men vad ska man göra liksom? Här går man och jobbar en hel dag och så kommer det en man? Var är alla tjejer liksom? I alla fall så värmde jag på en paj. Och han verkade ju nöjd så jag antar att det var bra då. Sen så var det parkourrace. Jag körde ett eget race i Fängelshålorna först men efter det skulle vi rösta om vilken värld vi ville köra och då vann, förvånande nog, värld två. Så det körde vi och efter parkourracet körde jag event på 90gqopen. Personalen som kom klockan halv nio var också en man. Jag fick lite känsla av att jag befann mig i något slags läger i Auschwitz eller liknande. Det var mycket otäckt. Och jag blev som paralyserad. När han sa att jag kanske behövde sänka musiken när det blev senare. Inte stänga av utan sänka musiken. Själv tänkte jag inte på att jag spelade hög musik, men så klart gjorde jag som han sa och bytte kanal till P2 och sänkte musiken, vilket var tråkigt och just nu är jag mest arg för att jag inte får leva mitt liv fullt ut bara på grund av några grannar som inte kan bete sig ordentligt. Nu är en annan dag dock och jag har satt på P3 igen och höjt volymen. Jag ringde ju personalen också eftersom jag tyckte att jag blivit orättvist behandlad. Jag frågade var alla tjejer är och han svarade att det bara var en slump att det bara var killar som jobbade just idag. Sen pratade vi om att vi skulle fixa så att det inte skulle komma personal hit i över huvud taget. Han pratade om att vi kunde sitta ner i söndag och prata om det. Jag bara funderar; gör det mig fördomsfull genom att göra så? Börjar jag hata mina grannar för att det inte kommer någon personal hit och jag börjar se ner på dem på något sätt? Jag tror inte det va? Jag kommer ju fortfarande se dem på jobbet men jag kan undra vad det är han vill prata om imorgon. Chrille alltså. Det verkar som det är en hel del som behöver fixas innan jag kan bli helt självständig. Det mesta har med medicinen att göra, verkar det som, men det kan vara andra saker som att man kanske behöver prata med några pedagoger om hur man ska gå vidare. Målet är dock, fortfarande, att personalen inte ska komma hit längre. Jag vill dock fortfarande gå på boendemötet på onsdag och hoppas att jag blir bjuden på framtida boendemöten även fast jag inte längre har någon personal här. För jag har så mycket att prata om. Sen kanske inte alla vill lyssna på det jag har att prata om men det kan jag inte göra så mycket åt. Ibland måste man lyssna på det som är obekvämt, och journalistik är obekvämt, jag har för mig att jag skrev journalistik när jag gick i Brunnsvik också. Jag tror det var också därför som jag drömde så levande; för att jag höll på att bli utbränd. Men nu är jag inte utbränd. Och jag har ju fortfarande jobbet i alla fall. Och idag tänkte jag mest spela minecraft och eventuellt slänga kompost och vattna. Men jag kan hålla kvar tanken om att jag har något att skriva om den där drömmen jag hade Brunnsvik. Det kan tyckas som att det var länge sen jag hade den nu men jag har den fortfarande i färskt minne. Jag kan inte tänka på något annat. Om jag inte tänker på något annat jag gjorde i Brunnsvik. Som att lyssna på när Helga spelade piano i Storstugan, se på när någon spelade Fall Out på X-box i ett överfullt rum i något internat någonstans, sitta i ett kontor bredvid bokstugan och försöka skriva någonting och festa till långt in på natten…

Försvunnen person, Oxelösund

Efter en försvunnen person söker polisen. Efter en försvunnen kvinna söker polisen och önskar hjälp med eventuella iakttagelser från allmänheten. En sjukdomsbild har kvinnan som gör att det är angeläget att hon anträffas. Polisen använder i sökandet både helikopter och UAS (drönare). Från centrala Oxelösund försvann kvinnan och sågs senast runt kl. 20:00. 75 år är hon och är troligen klädd i en rosa jacka och mörkblå byxor. Ca 150 cm är hon lång och har vitt hår. Den som iakttagelser har kring försvinnandet ombeds ringa 112. En uppdatering klockan 1:55. Anträffad vid liv är kvinnan, insatsen avslutas.

Källa: Polisen.se