Jag var åtminstone vid liv. Jag fick repetera det för mig själv för ett tag. Att jag åtminstone var vid liv. Det var en skön tanke. Jag hade åtminstone en grusväg att gå på…

Jag var lite stel efter att ha legat på ett säte. Men det var ju inte så konstigt; jag hade ju legat på bältesknapparna. Så var hade jag hamnat någonstans nu då? Någonstans med väldigt mycket gräs. Det enda stället som inte hade gräs var grusvägen jag stod på och den verkade också gå oändligt långt bort. Det var något som kändes väldigt underligt med det där uttrycket oändligt. Hur kunde något vara oändligt i en ändlig värld? Eller var det så att jag inte levde i en ändlig värld? I så fall behövde jag tänka om mycket inom mina livsvanor…

Som att jag inte kunde slösa bort tid hela tiden. Vad nu jag slösade bort det på. Visste jag inte. Vad skulle jag ha slösat bort det på? Om jag nu gjorde det? Jag trodde att jag inte gjorde det. För festandet var ju något jag ville göra. Det var inget jag slösade bort tiden på. Oavsett om det förstörde min nattsömn eller inte. Det hade ju blivit bra många såna nätter tyvärr. Men kanske skulle jag se tillbaka på det och tänka att det ändå hade gett mig något? Jag hade svårt att tänka det just då i alla fall. Att folk som spelade i en bandlokal på natten gav en något…

Men om man skulle jämföra det med att befinna sig på en grusväg i ett gräslandskap så föredrog jag nog att befinna mig på en fest. Kanske inte att få min nattsömn förstörd av att det spelades musik i bandlokalen men även det var något jag föredrog framför att befinna mig i ett landskap jag inte kände igen. Eller som jag kanske kände igen. Märkligt nog kände jag igen det på något sätt. Ett sätt jag inte kunde begripa för jag kunde inte komma ihåg var jag hade sett det i så fall. Om det var något ställe som jag varit på den senaste tiden kom jag inte ihåg det i så fall. För det enda jag kunde komma ihåg just nu var röda byggnader…

På tal om röda byggnader; var va de nu? De hade bara försvunnit helt plötsligt och jag kunde inte begripa var de tagit vägen. Det var så mycket annat jag inte begrep i å för sig. Som varför det här landskapet var oändligt. Inte för att jag hade något emot det egentligen; det fick vara oändligt om det ville det. Och jag tänkte inte mer på det…

Inte så mycket i alla fall. Jag hade annat som distraherade tankarna. Som fötterna som gick framför mig. De gick fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det här pendlandet gjorde att jag försattes i trans och inte tänkte på något annat. Inte så mycket annat i alla fall. Om jag lyfte blicken lite så skulle jag ha mer att tänka på. Det här gräslandskapet. Som inte sa mig någonting. Varför fanns det ens? Jag fick känslan att det försökte säga mig något. Kanske att jag hade lite mycket att göra nu? Kan det vara för att jag tog på mig för mycket? Det kan det nog vara. Och jag hade tagit på mig så mycket att det enda jag drömde om var oändliga gräslandskap…

Vem hade sagt att jag hade drömt det? Jag kunde inte komma ihåg att jag sagt att jag någonsin drömt det. Men det började bli det enda som kunde beskriva det som hände just nu. Vad jag inte kunde förstå var hur det kunde kännas så verkligt i så fall. Jag såg det stora gräshavet och kände bara att det här kunde inte vara en dröm! Det kunde bara inte vara det! Om det var så, att jag befann mig i en dröm, så var det så mycket som inte kunde förklaras i så fall. Hur kunde landskapet vara oändligt till exempel? I å för sig så skulle det bara kunna förklaras med att det var en dröm. Så det kanske var en dröm trotts allt…

Om det var som så, att det här var en dröm, borde det betyda att jag kunde bygga vad jag vill. Men hittills hade jag inte sett något annat än det här gräslandskapet. Ett landskap som inte verkade ha någon ände och letade man efter en ände så fann man sig stirrandes i allt det gröna. Det ogripbara. Det omöjliga. Som blivit möjligt. Och man funderade på hur det hade blivit men fann inget svar. Ja förutom det att det var en dröm då. Jag kom fortfarande inte till ro med tanken att det skulle kunna vara en dröm. Det kändes för verkligt för det. Men så kändes ju alla drömmar…

Verkligt och igenkännbart. Om jag mindes rätt så var det i drömmen man bearbetade allt sånt man upplevt under dan. Så vad hade jag att bearbeta? Det enda jag tänkte på var röda byggnader. Ja det och relationer då. Relationer i Brunnsvik. Vissa som höll i sig och vissa som tog slut. Jag tänkte på alla mött och tänkte att jag inte ville ändra något på det år som gått. Vad jag kunde önska dock var att en viss person sa till innan en relation tog slut. Så att jag slapp den bottenlösa avgrund som kom med att den tog slut. Jag hade inte varit förbered. Och jag hade verkligen tappat all mark. Och förlorat all fotfäste. Ingenting var verkligt längre. Allting var bara falskt. Lika falskt som ledningens beteende. Eller det var i alla fall så man tänkte att när man blivit sviken. Vilket jag tänkte att jag blivit…

Tiden gick. Jag tänkte att jag varit med om mycket värre saker. Som att farmor drabbats av cancer. Det var fan det värsta tänkbara besked jag kunde få. Och då hade jag inte bearbetat allt som hände i Brunnsvik än. Gick det ens att bearbeta? Jag trodde inte det. Jag trodde att jag skulle få leva med det för evigt. Det vi hade gjort i Brunnsvik. Så vad hade vi gjort?

Det var en lång historia. Men den korta versionen var att vi skulle flytta till Borlänge. Och att vi protesterade mot det. Men det hade varit jättesvårt. Jag hade, i början, trott att det var omöjligt. Men sen hade vi kontaktat instanser, journalister, kändisar, skrivit insändare, skapat manifestationer och affischerat på så många ställen. Jag tänkte på alla ställen jag affischerat på och tänkte att det var extremt många ställen. Men att jag aldrig riktigt fått nog av det. Och att jag därför fortsatt. Det hade tagit mig till Ludvika och Borlänge. Väldigt många fick reda på vad som skedde i Brunnsvik och det var precis som vi ville att det skulle va. Alternativet var att allt hade skett i största hemlighet. Alltså att en hundrasjuårig skola skulle gå i graven utan att någon märkte det och det hade ju bara varit bedrövligt. Så det gick vi inte med på. Det KUNDE vi inte bara gå med på! Därför protesterade vi. Och de få personer som tyckte det var rätt meningslöst att protestera blev rätt tysta när de såg hur mycket vi lyckats uppnå…

En sådan sak var att vi fick gå vårterminen ut. Det om något var något man kunde kalla vinst! Och ledningen vågade inte vara här längre. Hur var livet i Brunnsvik efter en turbulent höst då? Annorlunda. Väldigt annorlunda. Till att börja med åt vi mat i Storstugan. Vilket kändes som en nödlösning i sig. Det hade skrivits om att det hade upptäckts råttor och dammråttor i samband med maten också. Vilket inte alls kändes bra. Men vad skulle man göra?

På tal om något annat så hade en tjej på skolan varit med i en intervju. Det var ju något helt annat men jag hade känslor för henne. Så det var svårt att leva i den här tystnaden utan henne. Den här tystnaden som var överallt runt omkring mig. Och som var så bedövande högt…

I å för sig var det inte så tyst där jag var. Det susade i gräset när vinden gick igenom det. Det var som ett instrument. Ett luftinstrument. Som höll på konstant. Och jag blev aldrig trött på det. Jag ville ha mer och mer och mer…

Min längtan efter något annat var som det här landskapet. Oändligt. Och så var mitt kärleksliv också. Även om det var obesvarat. Så extremt obesvarat. Det var på många sätt icke existerande till och med. Det var så svårt att veta vad en tjej ville ha. Jag trodde att jag hade vetat det men det hade visat sig vara en lögn. Jag hade varit på konstutställningar och så mycket annat med henne. Också skulle hon gå och kyssa en annan tjej…

Dessa relationer var så obegripliga. Och ändå fungerade de. Just för att de var obegripliga. Jag behövde lära mig att kontrollera mina känslor som stundtals kunde bli hetlevrade. Men jag hade känslor för henne. Fortfarande. Och jag kunde väl inte förneka mina känslor? Eller?

Nej jag kunde ju inte det. Men det var väl på ett sätt ett sundhetstecken också. Som något som man skulle känna. På många sätt kändes det som jag fick vara min egen psykolog. I den här tystnaden. Jag skulle inte kalla suset i gräset för ljud precis. Det var i princip ickeexisterande. Eller på något sätt kändes det som ljudet i landskapet inte existerade egentligen. Som att det bara vara påhittat. Och inte bara ljudet kändes påhittat; landskapet och allt med det kändes påhittat. Det kändes inte som ett landskap skulle kunna bli så stort. Hur kunde det bli så stort? Var hade all skog tagit vägen?

Det var inget kalhygge. Ingen åker eller äng utan bara gräsmarker. Vilket var så märkligt. För var fanns alla andra växter. Det var som de bara försvunnit. Ur tomma luften. I tomma intet…

Och i det här tomma intet gick jag. På många sätt föll jag konstant hela tiden. Jag hittade ingen fast mark någonstans. Jag fick ta ett steg i taget. Andas. Och bara ta det lugnt…

Vilket var lättare sagt än gjort i ett landskap som inte gav en något. Men den gav mig något annat. En känsla av att inte vara så ensam trotts allt. Hur var det möjligt? Det var något med hur gräslandskapet växte. Högt och varierat. Som fick det att kännas som det fanns något annat där, mitt ute i gräset. Kanske något djur. Eller något annat…

Eller så fanns ingenting. Men då hade jag i alla fall gräset. Om man nu kunde kalla det sällskap. Sällskap för mig var när man var på en fest och alla dansade runt omkring en. I å för sig hade jag stött på många olika typers sällskap och tyckte inte man skulle generalisera. Det fanns inget sällskap som var bättre. Om jag trodde det. Men det handlade inte om sällskap som var bättre. Det handlade om att få vara sig själv. Och det tyckte jag att jag fick vara i Brunnsvik…

Eller fick jag vara mig själv? Det var något jag behövde fundera på i så fall. Ingen diskriminerade mitt sätt att leva i alla fall. Så då fick jag väl vara mig själv? Vad betydde det att vara sig själv? Gick det att uppnå? Jag trodde inte det. Jag trodde att det enda man kunde vara var samma som alla andra. Och alla andra höll på att festa så jag festade. Kanske lite för mycket men det var inget man tänkte på då i så fall…

Den här grusvägen var för händelselös! Hela landskapet var för händelselöst! Kunde inte något hända, typ varför kunde inte någon dyka upp ur gräset, överraska mig? Nu var det som att jag själv fick hitta på vad jag skulle göra. Och det hade jag inte gjort sen jag gick gymnasiet. Och det var en tid som för länge sen var över nu…

Jag bara önskade att man kunde ha varit mer förbered på livet efter gymnasiet också. Så att man slapp inse att man var arbetslös och i princip inte hade råd med någonting. Att vara arbetslös var som att befinna sig på en oändlig öken. Eller ett oändligt gräslandskap. Fast ett gräslandskap var mer livfullt, så jag föredrog nog det, framför öknen. Så jag gick vidare men kom ingenstans. Det var som det brukade men vad symboliserade det här gräslandskapet egentligen?

För visst var det en symbol för något? När jag tänkte efter så blev jag osäker; varför var gräslandskapet oändligt? Fanns det något i änden? Om det fanns en ände? Vad var oändligheten? Var universum oändlig? Tanken gav mig svindel. Men jag behövde hålla mig på fötterna eftersom jag tänkte att jag annars skulle dö. Så var verkligheten ute på landet…

Så det var i landet jag var? Eller var va jag någonstans egentligen? Det verkade inte vara så tydligt. Och ville inte vara så tydligt heller. Det bara var någonstans. Någonstans väldigt långt hemifrån. Och jag visste inte hur jag skulle ta mig hem igen. Hade ingen aning om hur jag skulle ta mig hem igen…

Inte fick jag någon hjälp av landskapet i alla fall. Som mil efter mil efter mil bestod av gräs. Och jag kände en sån längtan efter något annat. En avgrundsdjup längtan efter något annat. Var det här gräslandskapet något annat? Det kunde det vara. Jag visste inte riktigt säkert. Och jag hade ingen att fråga heller. Hade inte haft någon att fråga de senaste timmarna…

En otäck tanke började planteras i mina tankar; var jag den sista människan på jorden? Det hoppades jag verkligen inte men om det var så låg jag verkligen illa till. Jag hade ingen att handla mat av, ingen att få sjukvård av, ingen att prata med. Det var en dödsdom. Helt enkelt. Och oavsett hur mycket jag än skulle försöka så skulle jag dö förr eller senare. Ändå gick jag på som inget hände. Det var det som var det märkliga. Men kanske hade jag en envis längtan efter något annat. En längtan som var starkare än att ge upp…

Det var väl självklart men min längtan var att inte dö. Det var det som fick mina ben att fortsätta gå. Och det var väl det som var en dåres sista önskan innan han dog. Jag fick inte dö. Jag repeterade det för mig själv. Jag fick inte dö. Och jag skulle fortsätta gå. Så långt…

Så extremt långt. Var det inte det jag hade gjort? När jag gick den där utbildningen på gymnasiet? Och vi hade varit utan mat så pass länge att vi höll på att svälta. Det var ingen fara dock. Det var kontrollerad svält. Vi skulle bara göra det på en vecka. Sen fick vi äta igen…

Skillnad var det om man skulle gå utan mat i flera veckor. Eller månader till och med. I extrema fall börjar man äta av varandra. Det fick vi också lära oss på utbildningen. Men jag tänkte inte börja äta av mig själv. Jag tänkte inte gå så långt helt enkelt. Men vad var jag kapabel att göra om jag blev tillräckligt hungrig? Det fanns ju knappast något ätbart här där jag var…

Och skulle nog inte vara på hela den långa vägen jag vandra. Jag visste inte säkert men det kändes helt enkelt inte som det skulle komma upp något ätbart på vägen jag vandra. Det var helt enkelt den typen av väg. Men vad var det för typ av väg då? Jag fick en obehaglig känsla av att jag egentligen inte ville se fortsättningen av vägen. Som att det dolde sig något väldigt hemskt längre fram…

Om bara landskapet ändrade sig någon gång. Vilket det inte såg ut att göra den närmaste tiden i alla fall. Vilket började jag göra mig desperat. Jag visste inte vad jag skulle göra egentligen. Mer än att gå. Jag var så trött på att gå! Kunde inte den här grusvägen bara ta slut någon gång? Så att jag fick se andra landskap? Och kunde andas ut. När jag äntligen framme på vad det nu var jag var på väg till…

En ytterst väl bevarad hemlighet. Frågan var bara från vem. Kunde man hålla hemligheter från en själv? Var hjärnan så komplicerad? Förmodligen ja. Men då ska det ha gått långt. Extremt långt…

Så långt jag hade gått. För att komma hit. Det kunde tolkas både bokstavligt och symboliskt. Bokstavligt för att jag hade gått väldigt länge nu. Symboliskt för jag hade gått väldigt långt i utbildningen. Och nu visste jag inte vad jag skulle göra resten av tiden på Brunnsvik…

Om Brunnsvik skulle finnas kvar det vill säga. Nu pekade det mesta på att den inte skulle göra det. Och att vi skulle flytta till Borlänge. Jag hade aldrig trott att det skulle finnas personer som skulle våga protestera mot sin egen ledning. Men det fanns det och det var så häftigt. Jag hade aldrig varit med om något liknande förut. Nedläggningshotade skolor var i å för sig inte så vanligt. Men jag hade varit med om det förut. När jag gick i Siknäs…

I å för sig hade vi inte protesterat då. Jag vet inte om vi hade protesterat om vi vetat om att vi kunnat men jag gick ändå sista året på Siknäs och de skulle bli så få att det ändå inte skulle gå att bedriva någon skolverksamhet i Siknäs. Så jag började på högstadiet i Mora. Jag undrar om det var då som intresset för att vara ute väcktes eftersom jag var så mycket inne. Jag drömde om en annan värld där man slapp plugga så sjukt mycket. Frågan var om det någonsin skulle gå att hitta en sådan värld. Det gick ju att hitta matteuppgifter i allt och det var bara en tidsfråga innan jag skulle få börja göra skoluppgifter igen…

Tre år för att vara exakt. Jag hade frivilligt börjat en skrivarutbildning. Alltså sådant man gjorde i skolan. Hur tänkte jag egentligen? Och skulle jag orka med det?

Nu var det ju inte bara skrivande i Brunnsvik. Det visste ju jag. Som hade gått på dessa fester och konstutställningar som var i Brunnsvik. Och ibland undrade jag om jag hade festat för mycket. Men så tänkte jag att de här konstutställningarna kunde kompensera det. Och det gav en märkliga drömmar. Fast de konstigaste drömmar kom utav att jag hade sett någon spela tv-spel…

Närmare bestämt Fall Out. Men det här var inte Fall Out. Det var bara väldigt mycket gräs. Så oerhört mycket gräs. Det gick inte att greppa, dess yta, dess area. Skulle inte heller gå att greppa, för det här var inte verkligheten, kunde inte vara verkligheten. För något så stort fanns inte i verkligheten. Trodde jag. Fast jag blev lite osäker; kunde det vara så att det fanns sådana ställen? I verkligheten? Utan att jag visste om det? Det kändes inte möjligt. Men man visste inte…

Så klart fanns det sådana ställen. Ett sådant ställe var Fulufjället. För lite mindre än ett år sen hade jag suttit i Fulufjällets naturrum och hittat skrivarutbildningen i Brunnsvik och bestämt att där, där ska jag gå. Och så blev det ju också. Men till vilket pris?

Ett alldeles för högt pris egentligen. Självklart påverkades man av att folk flyttade därifrån. Men vad skulle man göra? Om jag flyttade hem till mamma så skulle jag missa allt som hände i Brunnsvik. Och det ville jag ju inte. Men det var tydligt att det var många som inte mådde bra i Brunnsvik. Mig själv inräknat. Vi gick bland röda byggnader och kände att de inte gav lika mycket som de gjorde i början. Men de gav någonting i alla fall och det räckte för att man skulle orka gå kvar på skolan…

För det var något magiskt med Brunnsvik. Det kanske inte var en trollkarlsskola men många gånger kändes det som det var faktiskt det de var. Jag hade ju läst alla Harry Potter-böckerna på högstadiet och hade väl aldrig trott att jag skulle få gå i en sån skola. Men nu var jag här…

Ja nu var jag här. Vad betydde det egentligen? Jag var ju inte kvar i Brunnsvik längre. I stället var jag på något ställe som egentligen skulle ha varit omöjligt. Oändliga gräsmarker och de hade inte ändrats något under den tid jag gått. Jag hade så mycket annat att tänka på. Men nu var jag inte så säker på att jag hade så mycket mer att tänka på…

Mina tankar var rätt tomma. Om de vore ett rum så hade det varit så tomt att det ekat där. Om det hade varit en plats så hade de bara försvunnit. Ut i mörkret, ner i avgrunden. Jag balanserade på en tråd som var så tunn att den knappt existerade. Minsta snedsteg och jag skulle falla ner i den. Tillsammans med allt annat som hade blivit min identitet under min tid i Brunnsvik. Fallit och fullständigt tappat fotfästet…

Det kunde tyckas att jag hade fast grund där jag stod på grusvägen. Att ingenting skulle hända, att allt bara skulle bara vara som vanligt. Och det kanske det skulle vara för tillfället i alla fall. Men jag fick hela tiden vara på min vakt. Hela tiden leta efter tecken. Tecken på att nu höll det på att hända; nu höll jag på att tappa fotfästet; tappa fotfästet och falla; falla ner i den tomma avgrunden…