WordPress undrar om människor hade slogan, vilken skulle min vara. Jag tror typ ”Ger aldrig upp, oavsett vad som händer!” eller något liknande. Jag är inte jättebra på att skapa slogans. Men vem är det egentligen?

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och spela lite minecraft. Jag har inte gjort så mycket annat idag. När jag inte har så mycket annat att göra så brukar jag spela minecraft. Och idag hade jag inte så mycket annat att göra så jag spelade minecraft. Jag har haft både handlingsstöd och städssdtöd idag fast på handlingsstödet kunde ingen följa med mig så jag fick cykla iväg själv i stället. Jag handlade mjölk, bregott, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, mandariner, chips och choklad. På vägen hem så höll jag på att krocka med en annan cyklist som vägrade svänga så däcken skrapade i asfaltskanten. Jag kunde ju ha svängt själv men vet inte varför jag inte gjorde det. Jag kom hem i alla fall och spelade ännu mer minecraft. Jag har även haft en dröm i natt där Emma Watson var med. Hon var naken och spelade minecraft. På något sätt skulle de spela in en ny Harry Potter-film fast i den vanliga världen och den vanliga världen var inte vanligt längre. Mer åt det magiska hållet. Och det skulle bli en episk film. Sades det. I vilket fall som helst så var det en väldigt surrealistisk film. Det känns också som det är på sin plats att skriva mer om det skrivande jag håller på med just nu. När jag inte har en massa andra stöd; städstödet avböjde jag idag. Fick sms från Josefin; ”Hej Rasmus, vill du ses nästa vecka? Vänligen Josefin”. Har splittrade känslor för att träffa chefen. Å ena sidan är jag arg på henne för att hon skällde ut mig, å andra sidan blir jag glad för att hon vill träffa mig. Men ilskan tar fortfarande överhanden. Känns som jag borde kanalisera ilskan på något. Som journalistiken. Alltid den här journalistiken. Fast det jag skriver om är något annat. Det handlar om drömmar. Och jag kan inte låta bli att skriva om den där byggarbetsplatsen jag var på. Att något skulle kunna hända där. Kanske öppnar jorden upp sig och jag hamnar i ett stort svart hål? Kanske att det är det allting skulle handla om i så fall? Kanske är det också därför som den här bokserien heter Allting faller? Jag har inte pratat så mycket om det. Inte så mycket som jag borde. Och sen kanske jag hamnar i vatten som är svart men som sen visar sig vara blod. Det är i alla fall så jag tänker mig att berättelsen ska utspela sig nu. Och sedan kommer jag till ett land som är gjort av kött. Och sedan hamnar i en stad som är så oerhört stor. Jag vill känna att det inte finns några krav på hur jag ska skriva och på vilket sätt jag ska skriva. Att jag valt det sätt jag valt att skriva gör det extra svårt, men det går. Eller varför skulle det vara svårt; det är väl bara att skriva? Så får man se hur folk reagerar sen. Kanske att jag skulle börja dela med mig lite mer av det jag skriver? Det kanske skulle bli lite svårt eftersom det mesta är i synopsis-stadiet just nu. Jag har fått bygga upp världen allt eftersom jag skrivit. Det är det lite speciella med drömmar; att det inte finns någon specifik mall för att skriva den. Man kan säga att man befinner sig i en konstant skapandeprocess. Som att världen uppenbarar sig medan man upptäcker den. Det är så vår hjärna fungerar. Den kan också lura oss att se saker som egentligen inte finns där. Som en ek som hänger ut över en stor sjö. Som är en scen som är med i den bok som jag borde ha skrivit för länge sen. Landskap blandas ihop i en enda röra i drömmar och man kan inte veta vad som kommer härnäst. Man kan bara följa med strömmen. Försöka styra drömmen i någorlunda rätt riktning. Det beskrivs egentligen bäst i filmen Inception. Men jag har tyckt att det saknas något. Något mer grundläggande. Ursprungligt. Jag vet inte om det är det som mitt skrivande är men jag försöker i alla fall. Vad har jag gjort mer idag? Ja just det; jag har spelat mer minecraft. Jag försöker bygga ett gigantiskt lager eftersom jag har så extremt mycket skräp. Vilket är så där lagom roligt. Men jag har också börjat spela Fall Out 4. Vilket jag nog ska fortsätta göra. Efter att jag skrivit lite grann. Förresten tror jag att anledningen till att jag skriver som jag gör är för att jag såg någon spela Fall Out för länge sen. Efter det drömde jag sådana där dystopiska radioaktiva drömmar. För i drömmar är i alla fall radioaktivitet inte farligt. Det är det inte i verkligheten som i serien Tjernobyl. Men hur länge kan man leva på en dröm innan den blir tråkig? Jag anser att det aldrig kan bli det eftersom den utforskar det som kan vara våra djupaste hemligheter. Alltså kan vara. Det behöver inte vara det. Det behöver inte vara så utlämnande. Om det hade varit det så tror jag att jag hade haft mycket svårare att skriva. Man kan vara utlämnande, i en självbiografi eller liknande, men i drömmar blir det bara konstigt. Eller hur man nu ska säga. Eller kanske det är utlämnande att skriva om platser som man mått som allra sämst att besöka? Som den gången jag kom till den där bäcken i den där skogen jag hamnade i när jag rymde hemifrån i den där boken jag borde ha skrivit för länge sen? Jag kommer alltid tillbaka till det. Till den där boken jag borde ha skrivit. Men nu skriver jag något annat. Kanske hade det varit lättare om jag skrivit krim eller liknande? Men jag har alltid känt att sådant skrivande har saknats i samhället. Visst kan jag skriva krim eller fantasy, men säger det mig något? Det kanske det gör? I så fall får jag skriva om det när jag är färdig med här i så fall. För jag känner att det här är viktigare. I alla fall försöker jag intala mig själv att det här är viktigare. Det finns så mycket som säger emot mig. Som hur samtalsklimatet är idag. Det har ju blivit mycket råare sen SD kom in i riksdagen. Om man kunde tänka bort SD, tänka på tiden innan de kom in i riksdagen, så skulle man kunna förstå det jag skriver om. Det är svårt, jag vet, men man måste ändå försöka. Precis som man måste försöka skriva journalistik ibland. Gör man det har man inte många vänner. Men det är i alla fall en frisk fläkt till skillnad om skrivandet om drömmar. Det var förresten det jag skrev när jag gick på Brunnsviks Folkhögskola. Journalistik alltså. Det kanske var det som fick mig att drömma så mycket också. Eller så var det ett sätt för min hjärna att hantera alla platser jag varit på. Inte långdraget utan kort. Som en notis. Max femti ord. 200-300 tecken. Ständigt detta journalisttänk. Jag kommer inte undan det hur mycket jag än försöker. Men det kan hjälpa mig extremt mycket i den långdragna röra jag skapat. Hjälpa som att lösa ut komplicerade knutar jag skapat för mig själv…

Idag åt jag ingen frukost eftersom jag skulle göra gastroskopi. Den började med att jag tog medicin vid fem och gick och la mig igen. För att sedan gå upp vid åtta- kvart över åtta. Innan jag gick så stängde jag av datorn och radion dock. Med mig hade jag en personal som heter Magnus. Jag tyckte han var lite väl snäll och frågade honom om han visste att man ska ringa polisen när man misstänker något brott. Han sa att ja det visste han och att han hoppades att folk sköter sig. Resten av vägen kunde jag känna hur han hade svårt att veta hur han skulle bete sig. Han pratade om att han hade satt upp staket till getterna och nu när han inte hade något mer att prata om så visste han inte hur han skulle bete sig. Vi tog bussen som gick kvart över nio och på vägen kändes det som det blev någon konflikt mellan föraren och folk som skulle åka bussen. Det var något om att biljetten inte fungerade och han ville ju bara komma iväg någon gång och det kan jag förstå. I alla fall så åkte vi till Nyköpings lasarett och där gick vi till endoskopimottagningen på andra våningen. Men först anmälde jag mig på första våningen. Jag känner fortfarande att personalen försökte prata mig om alla ämnen förutom just sex. Känns minst sagt olustigt att man får bete sig så. Jag vet inte hur man tänker när man följer med och bara vill prata om allt annat än sex. Vad får honom att tro att jag är intresserad av att prata om det? Efter ett tag kom i alla fall en kvinna som visade oss till rummet där vi skulle göra gastroskopin. Jag fick ett bedövningsmedel som jag skulle gurgla och sedan svälja. Smakade medicin. Efter ett tag kom en man som skulle göra gastroskopin. Jag var förbered fast ändå inte. Det är ju svårt att undvika kräkreflexerna och de kändes extra starka just den här gången. Att ha en slang in i munnen är en overklighetskänsla. Den här gången kunde jag dock inte se min insida. Något jag hade velat. Det är något i mitt skrivande som handlar om blod och köttsliga landskap. Fast egentligen handlar det nog mest om Nyköping. Undersökningen tog inte lång tid dock och efter ett tag drog de ut slangen. Ut for en massa slem och saliv jag hade haft i munnen under hela den här tiden. Fortfarande hade jag inte ätit eller druckit något. Läkaren sa att det såg bra ut men att ett tips var att gå ner i vikt. Så jag kanske ska gymma eller liknande. Jag vet inte. Jag är inte så mycket för att gymma. Kanske bada? Jag får prata med personalen om det. Efter gastroskopin så valde personalen att ta bussen hem och jag sa att jag tänkte gå ner på stan. Så vi skildes åt där. Det gick dock inte att gå till höger om vägen då de höll på att bygga där. Jag gick en liten bit mot Nyköpings lasarett och gick sedan till vänster eftersom jag tänkte att jag kunde gå under järnvägen. Jag kunde dock inte hitta vägen under järnvägen och till slut hamnade jag på ett ställe som det kändes som jag egentligen inte fick vara på. Ingen asfalt, inga hus, ingen natur. Bara jord. Torr livlös jord och jag kunde inte komma ifrån känslan att det här var ett ställe som man nog kunde dö på. Jag gick i alla fall tillbaka och gick under vägen och följde skyltningen för att till slut komma till centrum av Nyköping. Jag gick in i bokhandeln men hittade inte böckerna Symptom och Lejonmyran. Jag gick till kaféet bredvid och köpte mig en kaffe och baguette med brie och salami. Jag tog också ett foto på mig själv och la upp på Instagram. Efter det gick jag tillbaka till bokhandeln och frågade personalen om de hade böckerna inne. Det hade de inte. Så jag valde att skippa det och gå till biblioteket och läsa tidning i stället. En artikel som fastnade för mig extra mycket var en om löneskillnader mellan män och kvinnor i Sörmland och jag tänker att det är så orättvist att det fortfarande finns det. När jag hade läst färdigt så köpte jag mig en glass på kafét och gick till busstationen. Jag tog den närmsta bussen som gick ungefär en gång i halvtimmen. Väl på bussen kunde jag andas ut efter en lång dag. Känner väl inte att jag har så mycket att skriva om den här dagen egentligen. Mer än att jag är lättad över att ha den här gastroskopin avklarad. När jag kom hem sen så åt jag någon isglass och har vattenmelon från mamma som jag har kunnat smaska på. Just nu har jag väl mest tänkt ta det lugnt, kanske sova lite. Jag borde sova lite. Egentligen. Jag har varit så trött efter allt jag varit med om. Även fast jag inte arbetat. Jag höll på att bli uttorkad efter gastroskopin så det var väl tur att jag hade vattenflaska med mig. Jag tänker fortfarande på den där byggarbetsplatsen jag var på. Känns som det finns så mycket mer att skriva om den. Men det tänker jag att jag får göra en annan gång. När jag har mer ork eller vilja det vill säga…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och se ett videoklipp av Inga konstigheter. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen grönsak och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen. Bussen som skulle gå 12:15 kom aldrig. Vissa valde att gå i stället för att ta bussen men jag tänkte att jag inte kunde gå ända till Spindelplan så jag stod kvar där. Till slut så gick en som satt där ifrån så att jag kunde sätta mig ner. Jag skrev att jag förmodligen skulle bli försenad som sms till jobbet. Klockan blev kvart i ett och fortfarande kom ingen buss. En tant började prata med mig och undrade var bussen var. Då berättade jag att jag suttit där sen kvart över tolv. Hon blev alldeles till sig. Hon tyckte det var länge. Jag ringde mamma. Hon hade precis vaknat. Hon kunde inte skjutsa mig. Kanske imorgon men just nu fick jag vara hemma. Så jag gick hem och skickade sms till jobbet att jag inte kunde komma till jobbet eftersom det inte kom någon buss. Innan hade mamma sagt något om att det förmodligen hade varit något med studenten som blockerat centrum av Nyköping vilket jag inte mer än kan hålla med om. Jag kom hem i alla fall och satte igång radion och datorn igen. Jag satt ute en liten stund på min balkong. Jag fick samtal från Patrik från jobbet. Han sa att det förmodligen var studenten som blockerade centrum så nu visste jag det igen. Att det var studenten alltså. Han sa också att jag kunde ta ledigt på onsdag så nu är jag ledig en hel vecka och veckan efter det kommer vi förmodligen bara arbeta en dag och sen blir det semester. Jag funderar vad jag ska göra då. En idé är att åka Finlandsbåt med min pappa. En annan idé är att åka till Spanien. Det vet jag inte om jag ska göra själv, med mamma, med pappa, med Tomas, med Carina eller lillebror. Det är kul att veta i alla fall att man har många att åka med. Jag såg väl något videoklipp på you tube när mamma ringde. Hon sa att hon inte kunde komma idag utan imorgon. Jag sa att jag nog skulle cykla och handla lite och det tyckte hon lät som en bra idé. Så när jag hade pratat färdigt så tog jag cykeln och handlade. Jag handlade mjölk, pytt i panna, pajer, matlåda, dip, Doritos, chips, Mer pärondricka, aloe vera-dricka med mangosmak som jag inte är så förtjust i, choklad och glass. Efter det cyklade jag hem. Jag satt mest och lyssnade på radio efter det. Kanske spelade jag lite minecraft. Men mest tittade jag nog på you tube. När personalen kom sen så var det en man som visst verkade vara snäll men likväl var en man. Jag frågade var alla tjejer var och han sa att det kan man undra. Sedan gick han. Till mat åt jag paj vegofärs med lite soltorkade tomater. Jag trodde att parkourracet skulle starta sex men det visade sig att den skulle starta sju i stället. Så jag spelade lite survival i stället. Sen när det var dags för parkourrace så gick jag in på den servern i stället. De hade byggt upp någon slags scen bredvid lobbyn och även om Stamsite spelade Party boots först så kom han in och gjorde någon slags presentation av servern. Den fyller trotts allt tio år. Och när han var färdig med det så körde vi kurragömma och det gjorde vi på hela servern så det blev riktigt svårt att hitta varandra. Efter ett tag så ville Stamsite spela 90gq i stället och då körde vi fängelsehålorna och värld två. Så jag är rätt slut i huvudet just nu. Men jag måste skriva om personalen som kom i kväll. Det var en kille. Jag tror jag har skrivit om honom tidigare i dag. Jag får i vilket fall som helst stora olustkänslor av honom. Jag vet inte vad det är men han bara känns för på. För omtänksam. Det känns som det finns en baktanke bakom allt det här fina. För ingen människa kan vara alltigenom god. Jag har för mig att han pratade om att någon skulle följa med mig på måndag då jag ska göra gastroskopi och det är väl bra men måste han vara så på. Liksom kan han inte skaffa sig ett liv eller liknande? Måste han bry sig om oss så mycket? Det blir obehagligt och jag undrar fortfarande var alla tjejer är någonstans. Var är de någonstans? Jag är bara så djävla trött på att se killar hela tiden! Kan det inte komma något annat än killar? Och vad vill de mig? Vill de att jag ska dö? Är det de, de vill? Jag har inte hört något annat och det oroar mig rätt rejält. Varför skulle min arbetskamrat ta upp det för när jag var på jobbet i onsdags? Men vill se mig död? Är verkligen mitt liv inte värt mer än så? Sen vet jag att jag borde koncentrera mig på att skriva också men det går inte att komma ifrån känslan av att någon vill se mig död. Mitt skrivande är som ett skyddsrum från allt som vill göra mig illa. Det finns säkert ett annat ord för det men jag kommer inte på det nu. Om jag hade hittat någon att dela mitt liv med så hade det betytt allt för mig. Det är så tråkigt att vara ensam. Men jag får väl inte ha för bråttom fram. För då lär jag väl skrämma iväg tjejer i stället. Jag vet inte om jag hittat någon på Twitch men kanske. Jag tror inte att jag kommer kunna ha någon kontakt med Maria Sur. Det kanske inte funkar att flörta med så pass kända personer. De är helt enkelt för kända och att inleda en relation med dem kanske inte är det lättaste. Förresten så får vi ju inte inleda någon relation med personalen. Det var chefen väldigt noga med att säga. Av den anledningen hade jag velat ha möte med henne igen. Sen hade jag velat vara med på boendemötet igen. Trotts att vi kanske bara kommer prata om aktiviteter. Jag är inte mycket för att ha roligt på möten. Möten ska innehålla saker som mötesformalia, inte aktiviteter. Sen kanske man kan prata aktiviteter på sin fritid, men det är en annan sak. Att man väljer att prata om aktiviteter på ett boendemöte är ett tecken, tycker jag, på psykisk ohälsa. Men det är min egen åsikt. Nu ska jag försöka sätta punkt här innan den här texten blir alldeles för lång. Jag kommer inte ihåg hälften av det jag skrivit för något så ska bli intressant att höra era reaktioner på det jag skrivit. Om ni läser det här i över huvud taget det vill säga. Det kanske ni inte gör. Det gör inget i så fall. Nu ska jag gå och lägga mig innan det blir alldeles för sent. Kanske drömmer jag en sån där verklighetsdröm som jag drömde häromdan. Kanske inte. I vilket fall så har jag något att skriva. Något annat än de här dagboksanteckningarna. Jag har så himla mycket text att gå igenom nu. Det kommer inte bli lätt men vem har sagt att det är lätt att skriva?

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och se på när UFOsxm spelade minecraft. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen grönsak, spelade lite minecraft och gick till bussen. Idag var det riktigt många som skulle med bussen. Det var studenter som var levnadsglada. Det regnade en del så jag hade tagit en regnjacka på mig. Det hade dock inte de och de verkade bli blöta där de stod på busshållplatsen. Jag lyckades få ett säte på bussen. Och under färden fylldes bussen på med studenter. Det verkade bli så fullt att folk fick lov att gå ombord på baksidan av bussen. På bussen till Harg fick jag stå upp men efter ett tag blev det ett säte ledigt för mig också. Väl på Spindelplan behövde jag inte byta om. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra eftersom det regnade. Så jag valde att rita. En bokhylla, en bok som påminner om introscenen med Wizarding world för Fantastic beast and where to find them och några papper med något som ser ut som bokstäver eller noter. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag ritade dem. Kanske ville jag vara lite kreativ och rita något jag inte hade ritat förut. Jag vet inte riktigt. Fint blev det i alla fall. Medan jag hade blocket i knät såg jag att jag hade några andra teckningar som jag inte tagit hem än. Bland dem en teckning på ett landskap, en onaturligt stor stad och något mer jag inte kommer ihåg vad det var. Efter att jag ritat färdigt så skulle vi ut. Men först berättade jag för ledaren att jag skulle göra gastroskopi på måndagen så jag kunde inte komma då. Eventuellt får jag ledigt på onsdagen också. Och fredagen är nog alla lediga eftersom det är midsommar. Måste ringa och fråga pappa om det var då jag skulle komma. En hade väldigt starka åsikter om att jag skulle göra gastroskopi. Det var nästan så att jag misstänkte att hon ville prata om något annat. Och precis som jag misstänkte så sa hon att chefen inte var hennes psykolog. Det var som hon sa en annan gång att ”det är väl inte mitt fel”. Nej precis. Jag skäller inte ut någon som vissa andra gör. I alla fall skulle vi plocka skräp. Hon fortsatte prata med mig. Hon sa ”ingen vill döda dig”, ”skriv inte ut sådant på Facebook” och ”jag har väl inte gjort något fel?”. Kanske inte riktigt så men liknande. Grejen var den att jag inte fick ha relation med personalen. Det var hon väldigt tydlig med. Jag sa att jag inte tänker skämmas. Och jag sa att hon ville att jag skulle skämmas genom att säga så. Att jag inte fick ha någon relation med personalen. Det blev mycket bisarrt. Känns som jag har en hel del att prata om med chefen också. Henne tänkte jag ringa imorgon. Men så hur skilde vi oss åt efter jobbet då? Det känns inte som relationen blev bättre precis men vi skällde i alla fall inte ut varandra. Om hon tror att hon kan komma undan med att skälla ut mig så tror hon fel. På ett sätt slår allt som jag skrivit på Facebook tillbaka på mig också. Det här att jag trodde att någon ville döda mig. Gjorde mig knappast säkrare. Skulle jag gå runt och vara orolig eller skulle jag leva mitt liv normalt? Efter jobbet gick jag i alla fall till ICA knuten och handlade oliver, mjölk, chips, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, paj, choklad och glass. Jag hann med en buss och den fastnade i en kö så jag fick ta en senare buss till Brandholmen. Väl hemma så satte jag igång radion, datorn och packade upp mina varor. Fortfarande sitter de där kommentarerna fast i mig. Att vi inte får ha någon relation med personalen. Att jag ska skämmas. Jag tänker inte skämmas! Jag tänker leva mitt liv normalt. Även om det sticker i ögonen på vissa personer. Mer specifikt en på jobbet och chefen. Vad kan jag tänkas vilja prata med chefen om? Jag vet inte riktigt faktiskt. Kanske det faktum att hon är psykolog åt den här personen på torsdagar. Eller att hon fortsätter ta jobbet seriöst även fast jag sagt att hon inte ska ta jobbet seriöst. Vem tror hon att hon är? En chef kan inte var hur ”viktig” som helst. Då är det något som är fundamentalt fel. Förresten kunde jag inte ha journalistmöte i gemensamhetslägenheten idag. På sin höjd kunde jag ha det i min egen lägenhet men jag tror jag hoppar det i så fall. Hittills har det varit tre personer, Chrille, Ayaan och Magnus, som sagt att jag inte kan ha journalistmöte i gemensamhetslägenheten. Ska bli intressant att höra vad de har att säga på boendemötet sen. Hur de ska försvara sig mot att de bara hade skakat på huvudet när journalistiken kommit upp. Mina rättigheter ska lyftas upp till ytan. Ingen ska få driva med mig! Ingen! För då ryter jag ifrån! Rejält! Tro inte att du kan komma och styra och ställa mot mig utan att det får konsekvenser! För det får det! Så då har jag fått ryta ifrån lite också. Om ni vill läsa något annat så kanske jag skriver om det snart också. Jag tänker mig att jag har mycket kvar att skriva om Stjärnhov, Tiberget, Kättbo, Brunnsvik, Bonäs, Skattungbyn, Älvdalen. Det var som jag skrev igår att det inte behöver va så svårt att skriva om drömmar. Bara man vet vad man ska skriva om så ska det nog gå bra. Sen hade jag en så extremt verklighetstrogen dröm i förrgår. Det kändes verkligen som jag var där. I ett rum. Där en vägg kollapsade. Och ett landskap avslöjade sig. Ett landskap fyllt av träd. Och en känsla av att jag befann mig mitt i vildmarken…