WordPress undrar vad jag skulle göra om jag får några fantastiska nyheter. Faktiskt det första jag skulle göra om jag fick några fantastiska nyheter. Om det skulle va att min bok skulle bli utgiven så skulle jag till exempel fira men jag vet inte hur jag skulle fira. Kanske med snittar och champagne? Eller vin? Jag är nog mer en vinsmakare. Men jag vet inte vad jag skulle göra faktiskt. Har aldrig tänkt så långt att man skulle kunna bli utgiven. Man har inte vågat tänka den tanken. Men kanske att man måste våga tänka den tanken för att bli utgiven. Det är lite som valet jag har just nu att antingen söka in till Skriv! Poesi, prosa, dramatik eller Skriv! Projekt: Skönlitteratur. Ska jag våga söka in till den kurs där man redan ska ha ett färdigt projekt att arbeta med eller ska jag nöja mig med att söka in till den vanliga skrivarkursen? Med vetskapen att jag ändå inte kan flytta dit eftersom jag inte kan flytta från mitt boende som jag bor på nu. Men därför är jag rätt glad att mamma hittade den här skrivarkursen på folkuniversitetet här i Nyköping och jag kommer förhoppningsvis kunna utveckla mitt skrivande till nya nivåer medan jag går den skrivarkursen. Kanske inte skriva på det som jag alltid har gjort utan skriva på något nytt som Pajas Pyjamas eller en annan saga som jag känner mycket för. Just nu är det mycket synopsisskrivande men jag kanske har ett kapitel som jag kan dela lite senare. Så om boken om Pajas Pyjamas skulle komma ut så skulle det första jag skulle göra var att fira med vin och snittar. Men ibland tänker jag att det hade varit lättare att gå till ett ställe som Systembolaget om man var ihop med någon. Jag vet inte varför men det känns bara så sorgligt att gå dit själv. Som att man gett upp om någonting. I alla fall. Snart ska jag ha matstöd och då får vi se vem som kommer hit. Förhoppningsvis ingen dryg person som kommer prata om en massa aktiviteter igen. De är alldeles för många och jag orkar inte höra på vad de har att säga längre…

WordPress undrar vad som är mitt favoritgodis. Gott och blandat. Men jag gillar inte lakritsen. Annars brukar jag äta rätt mycket choklad. Lite för mycket choklad faktiskt. Men kan det någonsin bli för mycket av det goda?

WordPress undrar om jag behöver en paus. Och från vad. Jag vet inte riktigt. Från dåliga nyheter antar jag. Jag är inne på polisens hemsida och bara väntar på att något dåligt händer i Nyköping. Men inget dåligt händer i Nyköping. I stället kommer personalen hit och det har jag väl inget emot men jag börjar bli lite trött på att bara se personal hela tiden. Jag vet inte vad man skulle kunna se i stället. Kanske en tjej? Men det verkar för mycket begärt av mig. Så i stället sitter jag här. Ensam. Jag skulle behöva en paus från alla dåliga nyheter. Men det funkar inte riktigt så. Vissa väljer att lämna Facebook. De har inte någon koll på vad som händer på sociala medier. Jag anser att man inte kan leva så. Nu har jag gått en journalistisk utbildning. Det fanns en period där jag inte skrev något journalistiskt alls. Det var ungefär från när jag flyttade från Brunnsvik till att jag flyttade från mamma. Sedan hittade jag anteckningarna från journalistutbildningen och sedan har jag varit fast. Det är hemskt. Men vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Det är inte så mycket jag kan göra. Och när jag träffar folk som inte förstår vad det handlar om så blir jag bara trött. I stället för att ringa polisen så säger de att man ska ha något möte, gå någon utbildning, gå till en kurator eller gå till en stödpedagog. När stödpedagogen var här så sa jag att jag ville att personalen hade bättre kontakt med polisen. Men egentligen ville jag nog säga att stödpedagog var ett överflödigt arbete. Jag vet inte riktigt. Jag kan inte ta paus från de dåliga nyheterna. Jag får bara acceptera vad de är. Att de är en del av mig. Att de har blivit en del av mig. Det finns säkert en massa ord för en sån som mig men jag vet inte om dem och vet inte om jag vill veta om dem. Det är oftast negativt laddade ord och en person som har kontakt med polisen befinner sig ofta i fara om någon som inte tycker om polisen får tag i en. Nu vet jag att det i vänsterkretsar inte är så populärt att ha kontakt med polisen eftersom man oftast haft erfarenhet av hot och våld från polisen. Det har också jag varit med om men jag är beredd att förlåta polisen om de börjar bete sig mer drägligt. Nu börjar jag komma ifrån ämnet lite grann men jag vet heller inte vad ämnet är för något. Att ta en paus från vad då? Det är inte mycket jag kan ta en paus ifrån. Kanske jobbet? Det brukar jag göra ibland när jag ska iväg på någonting. När jag var på Ung Vänsters veckokurs så kändes det som jag tog en paus från jobbet och boendet rent allmänt. Det känner jag är något jag skulle vilja göra. Ta en paus från boendet rent allmänt. Bara slippa höra på alla dessa jävla aktiviteter de kommer med som förslag hela tiden. Men det är väl för mycket begärt. Så jag fortsätter leva mitt liv. Med vetskapen att det jag bor egentligen inte är mitt eget. Egentligen är inte något mitt eget. Vi har som en tyst överenskommelse här att jag bor här till låns. Egentligen kan de ta tillbaka boendet när de vill. Egentligen kan de ta allt jag äger och göra vad de vill med det. Om de vill kan de slänga ut mig på gatan. Men de säger det inte högt. Det är en tyst överenskommelse vi har. Att alltid tänka det värsta om varandra. Är jag för hård när jag säger så? Men hur ska jag tänka då? Visst, personalen vill bara hjälpa till, men jag börjar bli rätt trött på att se personal hela tiden. Skulle det inte kunna komma någon annan, som någon tjej hit i stället? Jag tror jag börjar komma allt för långt ifrån ämnet än jag borde göra och borde tänka på något annat mer positivt som vad jag ska äta till middag. Men det är helt klart ett intressant ämne att prata om. Vad man skulle vilja ta en paus ifrån. Och vad…

WordPress undrar vilken som är den viktigaste uppfinningen under min livstid. Jag vet inte riktigt. Kanske mobilen? Jag vet inte vad jag skulle göra utan den. Men vissa säger ju att datorn är den viktigaste uppfinningen under min livstid. Men nu är det ju inte alla som har dator. Jag vet inte hur de får dagarna att fungera. Men man kan göra mycket med bara mobilen. Spela spel, ringa eller skriva anteckningar. Förut var de ju enbart till för att ringa med. Jag levde inte då. Med tiden utvecklades de och man kunde skriva sms på dem. Nu kan man göra så mycket på dem att det är svårt att hålla koll på allt man kan göra med. Men det är nog den viktigaste uppfinningen under min livstid. Mobilen alltså…

Idag började dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och såg på något konstigt videoklipp av UFOsxm. Idag skulle han sälja bilar i ett spel. I alla fall efteråt gjorde jag mig en Varma koppen sparrissmak och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen och på bussen var det extremt mycket personer. Det var så många personer att tre inte fick plats utan fick ta en senare buss. Men bussen till Harg var inte lika full och jag fann ett säte att sitta på. Väl på jobbet fanns det inte så mycket att göra. Och jag behövde inte byta om. Vi spelade Fia med knuff. Och jag ritade en teckning med alla surrealistiska labyrinter och byggnader som jag tänkte ha med i berättelsen om Pajas Pyjamas. Efter det tog jag en bild på teckningen och spelade lite Bloons td 6. Mamma ringde och frågade om jag ville komma och det ville jag. Så jag gick hem till mamma men på vägen sa jag hej då till vår kurator Carola som bara var där idag så jag ville säga hej då till henne den lilla stund hon stod där ute och förmodligen skulle röka som jag också skulle kunna göra eftersom det förmodligen skulle lugna mina nerver när jag håller på med journalistik. Men nu röker jag inte och det är väl som det är med det. Väl hos mamma så blev hunden Bella som tokig av att se mig. Mamma höll på att se en livesändning där några astronauter skulle åka ner till jorden. Då fann jag tid att dela den där bilden på teckningen och skriva en liten beskrivning av den. Jag kommer förmodligen spara ner den texten, liksom en annan, så att jag har det nedsparat och vet vad jag ska skriva om. På Instagram hade Atefeh Sebdani en massa händelser också vilket får mig att bara vilja läsa hennes bok ännu mer. Till mat fick vi ravioli, sås, skinka och tomater. En maträtt som var mycket god. Om det är någon maträtt som jag själv skulle vilja göra så är det ravioli. Och mätt blev jag också! Efter att astronauterna åkt ner till jorden äntligen så sände SVT forum något om EU och Suhonen som jag tyckte var mycket intressant. Men vi skulle också ha efterrätt tyckte mamma som var pulverkaffe och Kit-kat. Efter det åkte vi hem till mig. Men först åkte vi till affären där jag fick gå ensam in och där jag handlade Varma koppen, Runda björnen, snacks som var chips med havsalt, Coca cola, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, pajer, matlåda och godis. Chipsen och godiset ska vara till Melodifestivalen så att jag är mer förbered när det börjar imorgon. Efter det fick jag skjuts hem och sen dess har jag inte gjort så mycket. Jag var med på parkourrace och nu till medicinstödet så kom det en person. En gammal tant. Lite besviken blev jag allt! Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen men inte en gammal tant! Än en gång får jag vara själv. Det enda sällskap jag har är radion och det är inte så lite det heller. Men jag hade velat ha en tjej som sällskap någon gång. Men jag vet inte när. Eller hur. Kanske kommer kärleken en dag när man minst anar det. Men jag vill inte att den aldrig kommer. Det vore min värsta rädsla. Att jag aldrig skulle hitta någon att dela mitt liv med. Och jag skulle få fortsätta leta i all evighet. I all evigheters evigheter. Varför är det så svårt att hitta någon att dela sitt liv med? Och varför kommer det bara personal hit hela tiden? Jag förstår att jag bor på service-bostad men det måste väl finnas något annat än samma gamla personal som kommer hit hela tiden! Som en tjej. Finns de ens? Jag får psykbryt. Tappar det fullständigt. Men jag antar att det finns något annat. Något som jag inte vet vad det är. Något som heter sex. Jag vågar knappt säga det ordet. Men jag vill inte leva i psykbryt heller. Vågar jag säga att jag är kåt? Det gjorde jag inte när personalen kom hit i alla fall. Men jag säger det nu och jag säger att jag är så jävla kåt. Nästan så att jag skulle kunna få en utlösning. Tjejer var det ja. Finns de ens? Någon dag kommer jag nog träffa nån. Och någon gång kommer jag nog vilja träffa någon…