Det vita var överallt runt omkring mig. Det var tjockt som mjölk och släppte inte igenom något solljus. Inte för att det hade spelat någon roll; det var ju natt så inget solljus hade ändå kunnat släppas in. Men ändå kunde jag ana något solljus så här mitt i natten. Det var märkligt och jag förstod inte vad som höll på att hända. Inte kunde det väl vara dag på natten? Det var väl fysiskt omöjligt?

Ändå var det just det de var. Och ju mer bilden började framträda, desto mer insåg jag, att jag var i baksätet av en bil…

Jag hade förmodligen slumrat till där på soffan i vardagsrummet i Folkhemsbyggnaden.

Det var inte mycket jag kom ihåg från gårdagen. Det hade varit fest och mina kamrater hade supit mig full än en gång; allt var som det brukade vara på denna skola.

Men ändock: Någonting hade väckt mig ur min slummer. Något hade svishat förbi fönstret likt ett spöke! Det hade susat till och försvunnit lika snabbt som det kommit.

Jag gick försiktigt fram till fönstret då jag var rädd för det okända. Men jag kunde inte se något i mörkret, så jag återgick till mitt läsande för att försöka bli av med rädslan.

Men jag hann inte mer än att börja läsa förän det knackade på fönstret.

Jag hoppade upp som en gasell ur soffan och tittade ut genom fönstret. En svart gestalt for förbi likt ett spöke. Jag blev kvar under en längre stund, stirrandes på samma punkt under något som kändes som en evighet och försökte greppa vad som precis hade hänt. Nyfiken tog dock överhand så småningom; jag fick helt enkelt lov att gå ut och se efter vad det var för varelse som höll till där ute!

Kylan slog emot mig som en vägg. Den kändes extra stark här då skolan låg precis vid sjön Wässman och var så öppen.

Gatlyktorna kastade sina ensliga sken över asfalten. Himlen var stjärnfylld och ensam. Jag var ensam; alla andra sov! Jag hade så svårt att greppa vilket värde denna skola egentligen hade! Och mitt minne sviktade det också; vem var jag egentligen? Och vad gjorde jag här?

Utbildningen hade inte blivit som vi hade tänkt oss. Jag kom dock inte ihåg varför nu, men jag kände att en viktig chans till att lära mig skriva hade gått förlorad. Istället hade jag fått lov att protestera och försöka hålla ihop med den lilla gemenskap som hade blivit kvar på Brunnsviks Folkhögskola. Vi hade haft manifestationer, journalister, insändare och skrivelser.

Men allt var så komplicerat att jag inte riktigt vad allt gick ut på. De sa att det gällde att skicka in skrivelser till de högsta instanserna för att man skulle kunna nå fram till förändring. Så många andra val hade vi inte. Men det tärde på alla med att försöka få sin röst hörd när hela Brunnsvikledningen bortförklarade oss som nostalgiker, skällde ut oss för att inte göra som de sa och med alla medel försöka hemlighålla och lura alla andra som inte var insatta i Brunnsviksflytten. Den som var insatt visste redan sedan tidigare att denna ledning inte var att lita på…

Jag tittade upp mot stjärnhimlen. Inga ljud, inga rörelser, ingen varelse; jag måste ha sett i syne! Men så plötsligt hör jag en duns bakom mig! En mikrosekund senare smäller det till skallen och allt blir vitt!

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Jag drack dock inte upp koppen då jag såg någon äcklig klump i pulvret. Jag ville helt enkelt inte dricka det så jag hällde ut allt u vasken. Kanske var det ett tecken också på att jag började bli rätt trött på att dricka Varma koppen hela tiden också. Jag antar att jag var rätt stressad också eftersom jag har vaknat så sent. Det var så mycket som gick snett helt enkelt. Men jag kom iväg med bussen som skulle ta mig till jobbet. Väl på jobbet behövde jag inte byta om. De hade redan slängt datorstolen och vi tog en tur för att tanka och sen fick jag skjuts till mamma. Jag hade ringt mamma och fick komma till henne. Så när jag gjorde det så var Bella som tokig. Men hon var instängd så jag kunde klä av mig ifred. Till mat blev det potatismos, kokta morötter och korv. Mycket gott var det! Vi såg på Nyhetsdagen på tv4 men bytte till SVT1 och Nobeldagen. Sen fortsatte vi att titta på Nyhetsdagen på tv4. Vid något tillfälle ringde vi god man också. Det är något som inte står rätt till, jag kan känna det i hela min kropp, men jag kunde komma ut som anklagande. Jag har aldrig tänkt på det sättet förut men jag har ju alltid velat sätta dit honom så jag antar att jag är väldigt anklagande då. Jag antar också att jag är väldigt svår att ha att göra med också då. Jag vill dock fortfarande byta god man så antingen ringer jag nästa torsdag eller så får jag vänta till efter nyår. Och stå ut med en anklagande och tvär förvaltare. Var det verkligen det här Överförmyndarnämnden ville? Det är något skumt med det här. Jag kan känna det i varje cell i kroppen. Jag bara hoppas att allting löser sig i slutändan. Det var ju ett tag där som jag höll på att få en ny god man. Men så var det något som stoppade allting så det känns som mycket går emot mig. Men jag orkar inte tänka på det för tillfället. Det är lite som när jag gick i Brunnsvik och vi var emot ledningen. Man orkade inte tänka på det då. Men när det kommer till min god man så har jag varit emot han sen första dagen han blev min god man. Jag anser att är man så tvär så kan man inte vara en god man. Jag hade helst velat slippa må dåligt för att jag har förvaltare. Det är min åsikt i alla fall. Så vi pratade lite om att skaffa katt också. Men en grej jag inte kan fatta är var alla pengar tar vägen. Jag har mindre pengar nu än jag hade i början när han började vara min god man. Jag är inte rädd för att ringa polisen om det är något brott i det hela. Så för ett tag var mamma på min sida men sen blev hon rädd för att anklaga honom också. Så nu står jag ensam i det här. Vilket suger. Först så fick jag inte åka på Ung Vänsters veckokurs och sen är jag den enda som anklagar min förvaltare för något. Vad detta något är väl just den här tvärheten och att jag aldrig mått bra när jag haft honom. Så vi gick ut med Bella så att hon fick kissa och bajsa. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade Yakisoba, pågenlimpa, mjölk, iskaffe, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Och månadskort köpte jag också i mitten av butiken. Och när jag kom hem så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Och just nu känns det som jag har en större resa att skriva om än jag någonsin haft att skriva om. Eller jag har ju tänkt skriva om den här resan för över tio år nu men jag tror ni fattar vad jag menar. Jag har redan skrivit om drömmen jag hade i natt. Om de röda byggnaderna. De hemsöker mig än. Om natten. När inget tycks hända. Så händer allt på en gång… 

I natt hade jag en så levande dröm. Lite motvilligt säger jag dess namn, Brunnsvik, men bakom namnet ligger så många röda byggnader. Och jag drömde om så många röda byggnader. De fanns både på ena och andra stället och mellan byggnaderna kunde det ligga en skog eller en sjö. När jag tog mig till Ludvika antog jag att jag cyklade. Jag kände mig väldigt hemma i alla fall även fast jag inte bor där. Och jag har svårt att beskriva det men det är som jag har velat skriva om det här väldigt länge. Åtminstone de röda byggnaderna. Jag kommer aldrig undan dem. Och jag vet inte om jag vill det heller. Så jag var i Ludvika men på något sätt så hamnade jag i något slags mystiskt tempel av något slag. På något sätt skulle man ta sig ut därifrån levande vilket var väldigt svårt eftersom det på marken låg spända trådar som skulle utlösa en spik om man gick på den. Och man skulle dö direkt. Jag antar att det var drömmens sätt att säga att jag borde skriva innan jag dör. För det finns så många sätt man kan dö på. Och är man inte försiktig så kan man snubbla över en tråd och dö av en spik. Men de röda byggnaderna kommer alltid vara inom mig. Jag ville ha ett tecken att skriva om dem och det har jag fått nu. Frågan är om jag väntat för länge. Om jag kommer dö innan jag hinner skriva om de röda byggnaderna. För om det är så att det finns fällor överallt, och minsta snedsteg kan bli ödesdigert, så måste jag skriva. Kan det vara så att diktskrivandet hjälpt till att få mig att inse vad jag måste skriva? Till viss del. Men något igår måste det ha varit som fått mig att inse att jag måste skriva. Vad var det för något? Drömmen kändes väldigt levande och byggnader bytte plats med varandra. Jag har också kunnat gå in i byggnaderna, förut, men då har det mer varit som inbrott. Så vad jag än skriver om Brunnsvik nuförtiden får jag känslan av att göra något brott? Förmodligen. Men byggnaderna står ju ännu kvar där. Och kommer säkert göra i hundra år till. Det är bara det att när jag drömmer om det här stället så känns det som jag kommit hem. Och sen vaknar jag och inser att jag är i Nyköping. Men på ett sätt hade ledningen rätt då att Brunnsvik var mer än en plats. Men det kändes också som Brunnsvik låg i vildmarken. Men mest var det skönt att vara tillbaka där. Så även om jag fysiskt är i Nyköping så är jag mentalt i Brunnsvik. Jag bara funderar hur berättelsen kommer fortsätta efter berättelsen. Men först måste jag skriva om berättelsen. Vilket jag fått större lust att göra nu efter den här drömmen. Drömmen som varnade om något. Något som vi inte riktigt har kontroll över egentligen. Hur vi ska dö. Först var jag i Brunnsvik, sen kunde jag dö, det är den krassa verkligheten. Jag kan bara önska att vissa inte hade dött när de hade gjort det. Att farmor fortfarande levde. Och att Örjan fortfarande levde. Så att jag kunde få fred med honom. Nu kan jag inte det. Men de här berättelserna; det var aldrig tanken att det skulle skuldbelägga eller shamea någon. Men det är känslor i sin råaste form. Och jag har fått det bevisat nu att jag fortfarande tänker på Brunnsvik. Så vänta er mer inom det ämnet snart…