Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet men väl på jobbet behövde jag inte byta om. Hunden Bosse var på jobbet och vi tog en promenad runt området. Efter promenaden tog vi ut tvätten ur torktumlaren och torkrummet. Kort därefter fick jag gå därifrån. Så jag gick till ICA knuten och handlade sushi, chilliflakes, citronkrydda, halloumiost, gul och röd paprika, zucchini, citroner, mjölk, chips, Mer apelsin- och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Jag tog bussen hem och väl hemma satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag har haft middagsstöd som var en kille men jag behövde ju inte laga till någon mat eftersom jag skulle äta sushi. Däremot så klarade jag inte av att äta alla sushibitarna eftersom en av dem var så äckliga i munnen. Jag har några kvar att äta till imorgon i alla fall. Och jag körde parkourrace i minecraft men gav upp när jag precis var i slutet av parkouren. Till medicinstödet sen kom en kvinna som inte kändes som hon förstod mig. Hon sa att jag kanske borde gå ut med soporna och jag hade bra lust att skrika att jag går ut med soporna när jag vill. De sitter på sina feta skärtar och verkar tro att allt är perfekt. De har ju koll på oss. Tyvärr. Jag önskar att de kunde ge fan i ens privatliv. Men kanske det är ett mönster som speglar samtiden. Där vi utvisar bebisar. Vi har blivit så kalla. Också pratar alla om Alla hjärtans dag men jag ser inga killar som försöker förbättra sina beteenden på något vis. Jag är bara så jävla trött på att se personal. Och lite rädd för att dö. Det värsta som finns är väl att dö bortglömd? Är det verkligen så allt slutar? Jag hoppas verkligen inte det. Men mycket pekar tyvärr på det…

Just nu ska jag försöka skriva på min berättelse i alla fall. Jag tänkte att jag kunde skriva på Den tätbevuxna skogen eller I baksätet av en bil. Inser att det är ungefär som att skrapa upp en sårskorpa. En infekterad sådan. Då kommer bara fräscht för ett tag och även om det gör ont så kommer en ny sårskorpa bildas där så småningom. Skrivandet är också en massa metaforer. Bara det att mina är verkliga. Säger jag att jag går genom ett oändligt gräslandskap så menar jag det också. Säger jag att jag går genom en tätbevuxen skog så gör jag det också. Så ja; jag måste redigera en hel del. Och jag hoppas att jag trasslar till det på något vis…

Plötsligt var jag där. Platsen jag trodde jag hade lämnat för flera år sen. Under skuggan av ett träd, förmodligen björk, så hade jag uppsikt över landskapet som var där nere. Och det var stort. Så stort att det nästan gav mig svindel. Men jag hade aldrig varit i det landskapet. Jag hade bara varit här, på den här ängen, och vilat för jag hade tagit någon promenad eller liknande… 

Den här platsen var speciell. Jag hade svårt att beskriva den på något annat sätt. Den låg så långt bort från mänskligt samhälle att det nog skulle kunna kallas vildmark. Förutom just den här fäboden då som några få personer bodde i under somrarna. Hur jag hade hamnat här berodde helt på vilken tidsperiod man pratade om. Nu hade jag ingen aning om. Men då kunde jag tänka mig att jag fått skjuts. Och det var samma person som hade skjutsat mig till gräslandskapet. Han som hade sagt att det var för farligt att fortsätta. Och jag kunde förstå honom nu. Men förvånande nog var jag inte död. Förvånande nog levde jag ännu… 

Jag kunde inte med ord beskriva hur mycket jag hade saknat det här stället. Om det fanns ett ställe jag skulle kunna tänka mig att dö på var det just detta ställe. Det var så harmoniskt och man vaggades in i någon slags trygghet. Jag ville aldrig lämna den här platsen. Även om jag förstod att man förr eller senare alltid måste återvända till det mänskliga samhället. Eller måste man det? Det kanske var något jag fått för mig bara? Man kanske inte alls behövde vara en del av samhället… 

I så fall så kunde jag förstå folk som valde att bosätta på ställen som dessa. Antingen hade de tröttnat på det mänskliga samhället eller så var det bara deras sätt att leva. Det var deras livsstil. Behövde jag veta vad min var? Jag hade känt att jag hade fullt upp med att göra en massa saker som krävdes av en när man bodde i ett hus på landet att jag aldrig haft tid att fundera över vad min livsstil är. Och varför skulle jag göra det? Det är väl inte stor skillnad på en som bor på landet och en som bor i storstan? Och varför skulle det vara det? Vi bor alla under samma himmel. På samma jord… 

Jag hade suttit där för ett tag utan att något hade hänt och trädet skyddade mig från den värsta värmen. Det var fortfarande varmt, men det var i alla fall uthärdligt. Det var långt ifrån den värme jag känt i den tätbevuxna skogen. Var va förresten den nu? Tillsammans med allt annat? Det var ett enda mysterium. Skogen brukade vara ett mysterium. Jag har alltid tyckt att något känts mystiskt när man befinner sig i en skog. Kanske för att något kan gömma sig där? Eller för att det hela tiden varit platsen för återhämtning? Att det var platsen för att komma bort från något stressigt och påfrestande kändes självklart. Jag hade själv sprungit till skogen åtskilliga gånger under högstadietiden. För att komma undan det stressiga och påfrestande livet bland trånga korridorer och gråa metallskåp. Det var en konstrast som var enorm att komma till detta ställe under högstadietiden. Det hade varit som jag kommit till ett paradis. Och nu var jag där igen. Bland gamla träd och grönskande ängar… 

Jag ville aldrig därifrån. Jag ville aldrig tillbaka till de trånga korridorerna och de grå skåpen. Vem ville det? Egentligen? Hur kunde de kräva det av oss att vi skulle gå i så trånga korridorer med så många människor? Med så mycket läxor och uppgifter att man fick sitta till långt in på natten för att bli färdig med dem? Det hade jag fått gjort. Sitta uppe till långt in på natten för att bli färdig med någon läxa. Jag hade varit så trött. Men de hade sagt att det måste bli färdigt. Annars skulle det märkas på våra betyg. Och jag ville verkligen inte att det skulle märkas på mina betyg. Då skulle jag få problem att söka gymnasieutbildning till exempel… 

Hur gick det sen då? När jag skulle söka gymnasieutbildning? Jag sökte ju aldrig något i Mora som man skulle tro utan började i Älvdalen i stället. Men inget av det spelade någon roll då man ändå blev arbetslös efter gymnasiet. Det var inte livsavgörande att befinna sig på en sådan plats som Tiberget. Det gav inte ens livsviljan tillbaka. Men när man var trött på att ha folk runt omkring sig hela tiden var det välkomet att befinna sig på en så avskild plats som just Tiberget. Så mycket mer visste jag inte dock om denna fäbod som verkade väldigt gammal. Jag visste att min lillebrors pappa hade en stuga här och att det var den vi sov i om nätterna. Men jag kunde inget om vilka personer som bott i vissa hus. Så på det sättet var jag okunnig. Man kunde tänka sig att man även förr gick med djuren till fäboden och slog åkrarna. Men jag visste ju ingenting! Och det störde mig något oerhört! 

Plötsligt var det inte lika bekvämt att sitta under trädet längre. Jag ville resa mig upp och gå iväg. Men så hörde jag ljudet av en häst som galopperade. Och den galopperade mot mig. Någonstans på ängen. Någonstans där långt borta. Och innan den hann fram så vaknade jag i dikeskanten till vändhållplatsen. Stel men ännu vid liv… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gick sen till bussen som skulle ta mig till stan. Jag skulle gå på konsert. Och den var i S:t Nicolai kyrkan. När jag kom dit var jag rätt tidig så jag fick vänta ett tag innan man kunde köpa lunchsmörgås och kaffe och kaka och ett gelehjärta för det är Alla hjärtans dag om ett tag. Sen började konserten och jag filmade allt. Och när den var slut så åkte jag hem igen. Jag orkade inte göra så mycket annat än att ligga i sängen. Men personalen fick ändå lov att komma en liten sväng men jag fick i princip lov att kasta ut dem för att jag skulle få sova lite. Eller sova är jag inte säker på att jag gjorde men vila gjorde jag i alla fall. Jag fick inte vila så länge dock för jag skulle på Skrivrespons klockan fem. Men under den här tiden kanske jag hade kunnat drömma om något jag längtade till. Som en annan säng på en annan plats på en helt annan tid. Varför jag skulle göra det vet jag inte men jag antar att det är för att jag skriver om drömmar så mycket. Så kan jag skriva om att drömma om att drömma. För jag har gjort det så mycket den senaste tiden. Precis som att drömmen försökt säga mig något. Att jag borde skriva. Men som vanligt gjorde jag inte det. I stället åkte jag till biblioteket och skrev ut låttexter som jag själv skrivit. Sen var jag med på skrivrespons och det har jag skrivit en separat text om. Men förutom skrivandet så pratades det om spanska. När jag skulle med bussen sen så fick jag vänta en hel halvtimme. Så då passade jag på att läsa lite av Franz Kafkas En svältkonstnär. Det är nog förresten något som jag ska göra nu också. Men förutom det måste jag komma ihåg att skicka in dikten och att dela ett kapitel från min berättelse. Eventuellt delar jag något annat från min berättelse sen men jag måste göra andra saker också. Som att planera lunchen till måndagen. Jag funderar nästan på att bara laga till köttbullar och makaroner eftersom jag inte hittar något lätt på köket.se…

Flödesskrivande

Vad jag skrev på skrivresponsen:

”Det har varit en någorlunda lång dag. Jag kommer knappt ihåg lunchkonserten jag var på. Ändå filmade jag hela grejen. Vad jag däremot kom ihåg var att jag låg i sängen. Kanske det är där som de intressantaste grejer händer. Jag kanske behöver komma bort och skriva andra grejer. Drömvärldar. Precis som att man behöver resa ibland. Men en dröm är ju alltid något som man sett. Går det ens att drömma om platser man inte sett? Jag tror inte det. Jag tror man måste ha sett platsen man ska drömma om. Däremot så kan saker hamna lite huller om buller.”

Vad jag skriver här:

”Precis som det är i mina drömmar. Men det är inget jag överanalyserar precis. Jag bara vet att om jag drömmer om en plats så är det oftast en plats jag saknar. Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om drömmandets terapeutiska syfte men jag tror det skulle tråka ut er så jag skriver bara så här; drömmen bearbetar det man varit med om under dagen. När jag gick i Brunnsvik så hade jag så väldigt mycket att bearbeta. Därför blev drömmen dramatisk och långtgående. Om ni vill veta mer så måste jag skriva mer så då får ni vänta tills jag gjort det…”

Känsla av skuld

Vad jag skrev på skrivresponsen:

”Texten beskriver någon slags känsla av att ha kommit till ro med någonting. Man fick väldigt tydliga bilder och en känsla att man hade en skuld. Kanske till sig själv eller till någon annan. Det spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att man kommit till ro med känslan och kan leva med den. På så vis kan man bearbeta problemet som personen känner. Eller om det är något annat vet jag inte. Vem mer har haft känsla av skuld? Är det något allmängiltigt att den är så tydlig? Jag själv har knappt vågat prata om den men det är för att jag skämts så mycket för den. Det har varit ett trauma för mig. Och trauman brukar”

Vad jag skriver här:

”påverka en djupt. Om man inte är försiktig med den så kan den karaktärisera hela ens person. Precis som det gjorde för Adolf Hitler. När det undersökte hans DNA så upptäckte de att han hade mikropenis. Då han inte behandlade sitt trauma så utsatte han andra för det i stället. Sex miljoner döda judar. Nu har jag inte ett lika stort trauma men det har varit svårt förstås att besöka sitt gamla rum i Kättbo till exempel. Det gick så fort och jag var egentligen inte beredd på det. Men han som bor där ser det som den självklaraste saken i världen. Och verkar inte förstå att det gått för fort fram. Jag far inte illa av det nu längre; jag har bearbetat det. Precis som en dröm bearbetar dagen. Men jag måste säga att det känns konstigt att se ett rum som man inte befunnit sig i på över tio år. Nästan lite sorgligt. Och jag har svårt att förstå personer som väljer att bo så. Jag har verkligen det. Kanske måste jag resa mer för att förstå dem. Göra någon slags inre resa. Bli mer fridfull med mig själv. Det får ni själva avgöra…”

Har precis sett Tron: Ares. Det var så actionfyllt att jag blev alldeles mållös efteråt. Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra…

Det är ju baserat på någon gammal film. Det fick man se när Ares transporterades till någon slags 80-tals värld. Till en början så befann han sig i en slags fiendevärld. Fast allra först skapades han som ett program i den verkliga världen. Det låter märkligt, jag vet, men det var så det var i alla fall. Men till en början visste inte Ares så mycket om den verkliga världen. Han lärde sig allt eftersom. Och blev kär i en riktig tjej. Som också transporterades in i den här fiendevärlden så att de fick lov att fly. Jag kommer inte ihåg allt nu men jag ska väl inte avslöja så mycket heller utifall att någon annan vill se filmen. Jag ger den fem av fem möjliga i betyg! Den var högklassig och jag rekomenderar den verkligen! Finns på Disney plus!