Det här avsnittet bjöd på mer intressanta saker. Som en köttätande växt och en fågel som skapades av ringen. Även att den här nybörjaren kidnappades och fick reda på att det fanns något som kallas Manhunters. Några slags aliens som kan ta formen av vad de vill. Men det verkar som att Hal Jordan inte heller vet riktigt vad Manhunters är eftersom han flyger för att rådfråga Sinestro, ännu en green lantern, om vad Manhunters är. Det verkar dock som att det var länge sen de såg varandra eftersom Sinestro frågar honom om han inte ska fråga hur han mår också. Så han frågar hur han mår, sen frågar han vad Manhunters är. Sen tar avsnittet slut vilket irriterar mig lite men jag antar att det var en bra cliffhanger för vad som ska komma framöver. Nu kommer jag inte sluta tänka på vad Manhunters är. Är de bland oss?

Jag trodde det var en vanlig promenad mellan röda byggnader. Men byggnaderna som var på båda sidor om mig blev alldeles långa och verkade inte längre ha någon ände. Det jag trodde var en vanlig promenad blev en promenad mellan oändliga röda byggnader. Och jag såg inte slut på det.

Jag såg inget slut på de byggnader som i vanliga fall inte var så långa. Men som nu sträckte sig mot horisonten. Det var surrealistiskt och obegripligt. Jag begrep inte hur det gick till. Hur de helt plötsligt bara bestämt sig för att inte ha några begränsningar eller kanter. Det var som byggnaderna var en egen levande varelse som växte så mycket som de ville. Det knakade när byggnaderna växte framför mig. Fönsterkarmarna åkte allt längre och längre bort. Till slut var det som det bara var röda väggar kvar. Röda plankväggar utan slut. Det var ingen idé att försöka gå någonstans i ett landskap som var oändligt. Till slut var det enda jag kunde se röda väggar. Och gågatan jag stod på. Jag blev så yr. Fick svindel. Kunde inte greppa verkligheten. Den var för overklig.

Och med ens vred och vände sig de röda byggnaderna. Det var som de ville någonstans. Någonstans bortanför allt dethära. Men jag visste inte vad som fanns där. Det var för främmande landskap för mig. Men förr eller senare skulle jag få lov att gå dit ändå. Om det bara inte tagit oändligt lång tid att gå dit.

Det kändes som jag dog. I alla fall för ett litet tag. När allt slockna och det vita försvann. Och ersattes av ett kolsvart mörker. Efter ett tag insåg jag att jag var begraven. Att jag inte längre var i det snöklädda landskapet.

Det kändes som någon källare av något slag. Eller fängelsehåla. Jag hade aldrig varit i en fängelsehåla förut så källare låg närmare till hands att beskriva stället jag befann mig på. Men genom det svaga ljuset kunde jag se celler och förstå att det var en fängelsehåla jag befann mig i. Var skulle jag någonstans? Jag tänkte att jag skulle gå mot där ljuset kom ifrån. Det var fortfarande kallt. Och ju närmre ljuset jag gick, desto kallare blev det.

Jag var inte klädd för det här egentligen. Men jag ville ändå se var jag var någonstans. Så när jag kom ut ur fängelsehålorna så var jag tillbaka i snölandskapet. Tillbaka i landskapet jag befunnit mig i för en liten stund sen. Och jag gick ut i landskapet men kunde inte se den tunna isen då den var täckt av snö. Kunde inte hindra isen från att spricka och mig själv att falla i det svarta vattnet. Jag hypotermerade och det var som tusen nålar över hela min kropp. Jag fick inte andas in vatten. Att få kallsup hade varit så obehagligt. Men här mitt ute i det okända hade det varit rent av farligt. Och det var inte säkert att man skulle överleva om man andades in vatten. Så jag höll huvudet ovanför vattenytan och insåg att jag inte längre var i det snöklädda landskapet. Jag var på öppet hav.