Nu när jag skrivit om det rosa huset så tänkte jag skriva om det hus vi flyttade till efter det. Det var vitbrunt och hade en hall med ett vardagsrum rakt fram, ett sovrum om man gick lite till vänster, ett kök om man gick lite till höger och ett sovrum som jag sov i. Var mamma sov visste jag inte riktigt. Men jag har för mig att jag var på övervåningen en gång och att det där fanns en säng mamma kunde sova i. Annars fanns det en lägenhet på nedervåningen där tydligen en som heter Micke sov i. Jag var ner dit en gång, ville väl gömma mig från alla, och blev väl liggande där ett tag för min mamma hade blivit lite orolig. Men inte för orolig för de hade ju hittat mig i alla fall. De hade väl inte förväntat sig att hitta mig just där bara. Jag tror jag blev introducerad till Micke då. Att det var han som bodde där. Och att de på något sätt var tillsammans…

Jag var ett, på många sätt, besvärligt barn när jag var liten. Jag tyckte om att förstöra de sånguppvisningar som mina tjejkompisar hade så min storebror Pontus fick lov att bära iväg mig. Jag bet honom så hårt att han fick ärr efter det vilket jag har skämts över så här efteråt när jag blivit vuxen. Men då var man bara besvärlig; jag hatade att bli ivägburen så där. Men min storebror sa aldrig någonting. Jag har ofta undrat vad han tyckte om att jag bet honom. Men han verkar inte ha några större men av det. Inte när jag frågar han i alla fall. Och kanske han, efter all denna tid, förlåtit mig. Jag hoppas det i alla fall…

För jag var ju så liten. Och visste inte bättre. Men jag visste vad kärlek var. Eftersom jag var kär i den här tjejen Amanda. Jag kommer inte ihåg så jättenoga vad vi gjorde, men jag har för mig att vi satt i soffan under en filt och sett på någon film. Nu så här efteråt så har jag förstått att det var vårt gamla hus vi satt i och att vi spelade något spel på datorn. Men så mycket mer träffades vi inte. Jag hade andra vänner. Och de brukade komma på högre tillställningar, som födelsedagar och så. Inte för att jag minns så mycket av dem, men det var i alla fall det jag gjorde, och som var någorlunda kul när man slapp skolan och alla krav den innebar…

För jag gick skolan i Stjärnhov. Efter en googling så har jag fått reda på att den heter Kvarnbackaskolan. Jag brukade gå från vårt hus till Kvarnbackaskolan. Där hade vi lektioner men mestadels var vi ute på lekplatserna som var både i skogen och på gården. Hinderbanorna kändes nästan militäristiska men jag gjorde dem ändå. Och på framsidan finns en klätterställning som är gjord av betong och som ser ut som en mask som är både glad och ledsen på samma gång. När jag gick skolan så försökte jag göra så många grejer som möjligt. För jag ville inte missa något. Men när jag började skolan minns jag inte riktigt. Vi hade matte redan då, kommer jag ihåg, men vid den åldern kunde det inte ha varit något svårt. Och så hade vi en massa andra saker som jag heller inte kommer ihåg men som jag lärde mig något utav. De roligaste tillställningarna var väl när det var jul och vi dansade runt en gigantisk gran. Eller när det var Halloween och alla var utklädda och vi blev bjudna på läsk och godis. Eller när det var midsommar och vi firade det på något vis. Men ska jag vara ärlig så minns jag inte så mycket mer från den tiden. Jag önskar att jag gjorde det men det var förmodligen skola och fritid som det alltid brukade vara. Om det var något jag mindes så var det när jag var hos mina dagmammor och när jag en gång såg på Lejonkungen 2: Simbas skatt. Jag minns även när jag var hos Maggan och badade i någon plasttunna och klappade någon katt även fast jag egentligen inte vågade. Eftersom jag hade dålig erfarenhet av katter som rev mig. Det måste ha hänt så mycket mer. Som jag inte minns. Som sommarstugorna vi var till. Och redan då åkte förmodligen pappa och jag till Finland. Men det kräver nästan en text i sig. Nu tänkte jag skriva om Nyköping…

Flödesskrivning

Jag har egentligen en hel massa att skriva. Och den senaste tiden har jag skrivit sådant jag egentligen inte vill skriva. Men måste skriva. Om man tänker sig att det finns en drömvärld; då får det inte vara några begränsningar. Gräsmarkerna är oändliga, skogarna tätbevuxna och allting går uppåt, uppåt, mot högre höjder. För man måste kunna se vägen man gått. Och vägen man ska gå. Jag är dock inte säker på att man hela tiden kan se vägen framför sig. Det finns så mycket som kan hindra en från att se vägen framför sig.

Idag började jag dagen med att ta medicin, bädda sängen och stänga av datorn och radion. Tog bussen till busstationen och gick till jobbet. Väl där bytte jag om och tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Efter frukosten dammsög jag och när det var färdigt så slängde jag sopor. Efteråt var det inte så mycket tid kvar tills jag skulle ta bussen. Jag hann vattna lite, men sen bytte jag om, och gick till bussen. Den kom 11:43 och jag hann precis med bussen som skulle gå till Oxelösund 12:05. Bussen tog dock en omväg och gick via Arnö och runt Oxelösund så jag var inte framme förrän 12:49. Mamma hade inte riktigt kommit än så jag fick gå och möta upp henne och hunden Bella halvvägs ungefär. Vi gick in och jag hjälpte till lite med nypotatisen innan jag gick och satte mig och tittade på tv. Sen så åt vi mat vilket jag skrev i en annan text vad det var. Efter det intervjuade jag mamma vilket jag också skrivit om i reportaget jag hade med henne. Efter det åt vi efterrätt beståendes av rabarber- och jordgubbspaj. Efter det åkte vi till Jogersö och badade. Efter det åkte vi till ICA knuten där jag handlade tortelini, bacon, Yakisoba, pågenlimpa, mjölk, iskaffe, chokladpudding, tvål, chips, Mer apelsin och svartvinbärs/hallondricka, pajer, pommes och glass. Efter det fick jag skjuts hem och efter det har jag inte gjort så mycket. Jag fick hjälp att bära in varor men de gick i princip med en gång. Jag satte igång radion, datorn och packade upp alla varor. Av någon anledning har inte Stamsite haft någon livestream idag vilket gjort mig lite rastlös. Däremot höll Nooshi tal i Almedalen och det kunde jag ju inte missa! Annars har jag inte gjort så mycket idag. Jag skrev ner den där artikeln om huset i Stjärnhov. För den som vill läsa den kan gå in i min blogg eller Facebook. Det kanske inte är det bästa jag skrivit. Men det är en bra hjälp för mig när jag vill fortsätta skriva i alla fall. Nu ska jag bara skriva ner anteckningarna jag skrev när jag gick skrivresponsen. Men det kommer mer! Vänta bara! Mer berättelsetexter; det känns som jag har några som väntar på att skrivas…

Syftet med denna intervju är att få fatt i missade pusselbitar. Jag kommer i princip inte ihåg någonting från Stjärnhov och hoppas mamma ska bidra med några tappade pusselbitar.

Mamma möter mig efter att jag klivit av bussen till Nyköping. Hennes hund är mycket glad att se mig, som vanligt, och vi går hem till henne. Jag försökte hjälpa henne så gott jag kunde med nypotatisen som skulle skalas. Jag gav upp efter ett tag eftersom jag är så dålig på att laga mat och satte på tv;n i stället. Efter ett tag ropade mamma att maten var klar. Det bjöds på potatisgratäng som värmdes i mikron, senapssill, nypotatis, halloumi, korv, matjessill, ägg, paprika och gurka. Mamma frågade lite om vilka frågor jag skulle ställa men jag sa att hon fick vänta. Vi åt mat och såg på tv. Sen stängde jag av tv;n och började ställa några frågor om den gård som jag inte har några minnen av:

Till att börja med; hur såg gården ut?

– Gården var sluttande eftersom den låg i en backe. Det växte mestadels fruktträd, förmodligen äpple, och förmodligen växte det vinbärsbuskar och rabarber där också. Det fanns också en stor altan. Gården köpte vi av Nina och Rikcky.

Och det här att ni hade ankor på gården; vad kom det ifrån?

– Det var inget speciellt egentligen. Det var bara under några veckor. Fick dem förmodligen på en marknad i Malmköping. Förmodligen åt räven upp dem efter ett tag.

Finns det något annat intressant att veta om huset?

– Nedanför huset bodde Roger och Camilla i ett rött hus (Roger är alltså min farbror men som tyvärr är död nu). Själva huset kallades Rosenhälla eftersom det låg på Rosenhällsvägen. Mårten byggde bastu i källaren i huset. Fanns garage på gården.

Jag tänker att vi tar frågor om huset lite längre fram.

Jag tog en paus. Det var inte alls som i Kättbo där vi hade haft får, getter, höns, kaniner, katt och en massa andra djur. Men det är i alla fall några djur. Och det är i alla fall en pusselbit. Jag fortsätter…

Och hur såg huset ut?

– Man kom in. Stor hall. På vänster sida fanns toalett. Om man gick till vänster så kom man till ett sovrum. Där det även fanns en dörr till en altan. Nästa dörr var vardagsrum och rakt fram kök. Till höger var det trappa upp och ner.

Hur såg övervåningen ut?

– Det var liten hall. Också ett sovrum till höger och rakt fram. Mer var det inte…

Och i källaren?

– Det var mest ett stort rum med pannrum. Inget speciellt. Och rakt fram bastun.

Jag tar en paus igen. Jag försöker jämföra med någonting men det går inte riktigt. Huset i Kättbo var helt annorlunda och huset i Bonäs ville jag helst inte tänka på. Men huset mamma flyttade till efteråt kommer jag däremot ihåg. Men det skriver jag nog om i en längre självbiografi i så fall. Jag fortsatte…

Vad jobbade du med?

– I Gnesta på äldreboende.

Och pappa?

– Förmodligen Kungsörnen. Var förmodligen där man jobbade under den tiden.

Jag höll tyst med. Fanns en massa jobb på den fabriken.

Var gick jag dagis?

– Du hade dagmamma och hon hette Maggan. Dagis gick du aldrig. Men gick en skola som kanske hette Stjärnhovsskolan?

En snabb googling visar att skolan heter Kvarnbackaskolan och är verksam än idag. En sista fråga hade jag innan jag var nöjd…

Hur såg ni på relationen mellan mig och Amanda?

– De var bara några som flyttade in i huset när vi flyttade därifrån. Man är inte ihop när man är så liten.

Utan att säga något höll jag med. Jag var verkligen liten då. Men efter den här intervjun så kan jag säga att jag fått de pusselbitar som jag behöver för att fortsätta skriva på min självbiografi. Det är dock osäkert om jag kommer fortsätta skriva på den. Så mycket kan hända på vägen och jag vet inte ens vad jag har gjort idag. Kanske krävs det också en intervju med pappa. Jag säger till i så fall. Men vad ska man säga om folk som väljer att bosätta i någon by någonstans? De lämnar ju något bakom sig och jag har varit i huset i Kättbo också och känt att alldeles för många minnen kommer upp på en gång. Jag hade önskat att det gick lite långsammare. Jag behöver inte se allt. Rummet jag växte upp i. Där jag upplevde femman, sexan och högstadiet i. Och allt vad det innebar med pubertet och ett liv där man försökte hitta ett liv som man kunde säga att man ville leva. Alltså gymnasievalet som blev naturguidesutbildningen och allt som följde med det. Slutligen måste jag väl sätta punkt på den här intervjun någon gång. Den kanske inte riktigt kan kallas reportage eftersom jag hade självbiografiska inslag i texten. Man ska ju kunna vara mer fri, men kanske inte riktigt så fri. Annars kommer jag fortsätta skriva polisnyheter som vanligt. Det gör jag alltid. Men jag kanske inte delar den på min vanliga profil på Facebook alltid. Det är ju trotts allt rätt allvarliga nyheter. Reportage skriver man inte hur som helst. Det vet ju jag. Men jag såg inget annat val när det fanns så mycket skriva. Efter denna intervju har jag insett att Stjärnhov inte bara är min barndomsby. Det är den by jag växte upp i.

Kasper Karlsson, han hette förut Rasmus och är utbildad inom journalistik i Brunnsvik, en nu nedlagd utbildning