Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade mackor och pulverkaffe. Klockan ett hade jag städning och jag städade toaletten medan personalen dammsög lägenheten. I slutet moppade jag alla golv och efter det har jag nog inte gjort så mycket. Har haft rätt ont i huvudet och trott att jag ska bli förkyld. Det har dock gått över så jag mår inte så illa nu. Det har varit en hel del jobb. Jag måste skriva det här så att jag får det skrivet. Igår var vi alltså två personer som städade. Jag vet att vissa är sjuka och så men att vara två och städa en hel reception och restaurang blir tungt. Eller så var det jag som tog på mig mycket arbete. Det blev både dammsugning och moppning. Och mot slutet slängde jag en del skräp. Jag tog i alla fall halv tolv-bussen så jag jobbade inte eftermiddag. Men det var ju för att hemtandvården skulle komma halv-tre-tiden. Annars orkade jag knappt göra något under gårdagen. Jag låg mest i sängen. Kan det va så att jag tar på mig för mycket då? Jag ska gå på Kreativt skrivande i alla fall. Och imorgon ska jag på Ung vänster Nyköpings möte där det ska beslutas styrelse. Jag vill inte ta på mig för mycket dock. Vilket jag inte tror att jag kommer göra. Men jag är lite dålig på att lyssna på mig själv. Det måste jag säga. Sen så kanske jag kommit till en punkt i skrivandet som är lite existentiell svår. Jag är osäker men jag tror nästan det. Egentligen kommer vi väl alla till den frågan varför vi skriver egentligen. Vi kan sitta i kontoret i Bokstugan eller festa till långt in på natten och undra det. Och komma på att det är just för att vara med personer man tycker om. Sen att Örjan Svedberg gått bort gör så oerhört ont. Men jag har fortfarande vänner här på Facebook och Instagram. Nåja; jag har vänner här i Nyköping också. Och jag har läst dikt inför publik. Vilket jag, länge tänkt, att jag ska göra. Jag har tänkt att jag vill ha en bild på när jag står inför publik och läser text vilket jag har gjort nu. Och ändå är jag inte lycklig. Varför är jag inte lycklig för? Jag har ju gjort det jag ville göra. Och ändå är jag ensam. Jag fattar inte varför jag är ensam för! Jag får jättemånga tips om att gå in på dejtingappar och ”gå ut och träffa folk” och trotts att jag redan gör det så får jag fortfarande det tipset. Det är verkligen helt bisarrt. Det är som att säga att man ska jobba mer när man jobbar vilket jag kan förstå men när det gäller att träffa någon så kan jag inte förstå uttrycket ”att gå ut mer”. Det låter mest sorgligt. Och kan rent av vara farligt. Jag säger bara det. Nåja; jag ska väl försöka skriva något annat nu. Jag säger inte att det är positivt men det lyfter någon börda från mina axlar i alla fall. För jag får berätta något som jag inte berättat om på evigheter. Det är inte bra att bära på sådana saker för länge. Att bara liksom ”jobba bort det”. Jobbet kan lösa en del men inte alla problem. Och det känns som jag jobbat lite för mycket den senaste tiden. Men vad ska jag göra? Jag gör bara jobbet? Så länge det inte är nazistiskt och rasistiskt är jag nöjd. Liksom de där klistermärkena som jag borde ta bort men som förmodligen kommunen tar bort. Nåja; nu skriver jag för mycket igen. Jag vill bara att ni ska veta att jag lever och mår bra. Jag går på aktiviteter och folk säger att det är bra. Så jag antar att det är bra. Det är bara det att jag är rädd att det ska hända mig något på väg till dessa aktiviteter. Man är så utsatt och att vara vänster i ett kapitalistiskt samhälle är allt annat än lätt. Vi borde vara ursinniga. Vi borde vara vansinniga. Så många fler personer borde vara arg på detta system som styr människors liv. Ändå är det Moderaterna med sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som styr i Nyköping. Och på riksplanet vill Centern bilda en mittenregering. Allt vi kämpat för håller på att upplösas i intet. Men jag gör mitt bästa och kämpa politiskt fast att mitt huvudintresse är skrivande. Det hoppas jag ni inser. Vissa vill prata lite för mycket politik med mig och jag orkar bara lyssna på så mycket. Jag vet att det är viktigt med politik men ibland måste man tänka på sig själv också. Så jag går på skrivarkursen ikväll och Ung vänster-mötet imorgon sen får vi se vad jag gör. Låter positivt också att kommunen eventuellt tar bort de nazistiska klistermärkena vid Gripenskolan. Det är ett gift som på riktigt gjort mig rädd. För det har fått mig att känna mig som att jag skulle vara i Tyskland på trettiotalet eller något liknande. Jag har inte varit det men jag har fått den känslan. Så antingen tar de bort dem eller så tar jag ner ett i alla fall. Förhoppningsvis gör det att man kan leva ett någorlunda normalt liv snart. För normalt liv är det inte jag lever nu i alla fall. Varför har jag till exempel inte hittat någon att leva med? Skrivandet kan bli tungt på det sättet. Men om det finns något ljus, något som gör det värt att skriva, så ska jag hitta det och jag ska hålla fast vid det. För jag har en berättelse att berätta och det är så mycket viktigare än att hålla på med politik och liknande saker. Det är livsviktigt!