I natt drömde jag att jag var i Finland. Jag drömde att jag var så extremt långt hemifrån. Det kändes väldigt mycket som jag var i vildmark tills jag insåg att jag var i skogen i Bonäs. Fast i en buss och vi hade åkt i flera timmar. Så vid laget borde vi hamnat i Ryssland men det var inget som sa att vi var i Ryssland. Jag kan komma ihåg känslan av trygghet av att sitta i en buss och kan känna igen den när jag själv sitter i en buss. Kanske inte i stadsbussen men landsbussen där man kan luta huvudet mot rutan. Eller så är det någon annan sorts trygghet när man känner att inget behöver göras för man är flera mil hemifrån. Jag vet inte riktigt säkert. Men en sak vet jag säkert, och det är, att jag kanske skrivit lite mycket om Finland den senaste tiden. Eller så kanske det är just det jag inte gjort då jag drömde om Bonäs i Finland. Vad jag tror drömmen vill säga är att mitt undermedvetna längtar efter lite nyare landskap. Vi är en utforskande varelse. Det ligger i vårat blod. Att då vara innestängd hämmar den önskan men man kan alltid, alltid, föreställa sig andra länder. Andra platser. Som man inte varit i än. Men som man vill vara i. Låter jag flummig? Har jag påverkats för mycket av ett flummigt tankesätt? Vad är flummigt? Jag börjar få allt svårare att förneka den känslan i mig; att jag skulle vara miljöpartist. För vill vi verkligen ha ett Fall out-samhälle? Vårt undermedvetna gör verkligen allt för att hitta nya vägar. För ingen mår bra av att stanna på samma punkt för länge. Det som är intressant är att drömmen valde att drömma om Bonäs och Finland. Inte så mycket Finland dock utan mest Bonäs. Eftersom det är Bonäs som jag sett mest. Och Bonäs fyller mina texter. På alla möjliga sätt. Och jag känner. Känner. Att det blir för mycket. Men det är den här vägen jag valt. Och det är den vägen jag får gå. Och någonstans mitt i allt det här. Så vaknar man plötsligt. Man vaknar alltid. Så länge det är en dröm…