Jag har ett minne. Det hade lika väl kunnat vara en dröm. Jag befinner mig på en fors med mina klasskamrater. Det är någon slags gummiring med golv i. Allt har lett till det här. Alla dessa tre år. För att få paddla i en fors långt uppe i Dalarna. Så klart hade vi gjort annat extremt också. Överlevnadsvecka, isklättring och slalom var bara några av de sakerna. Men ändå kändes att paddla på en fors mer extremt. Men vi var inte okunnig; vi visste hur man skulle sitta om man ramlade i en fors. Och vi hoppade i vattnet några gånger bara för att vänja oss vis kylan. För det blev aldrig riktigt varmt i det jag antog var Idre-området och där jag också sett renar för första gången vilket var en upplevelse bara det! Det är inget tydligt minne. Det är avlägset och otydligt och en student skedde ju där mitt i alltihopa. Och det vet man ju hur de var. Det skulle festas och det skulle drickas. Plötsligt var inte naturguidandet viktigt längre. Det är över tio år sen jag bodde i Älvdalen nu. Man ska ju inte klamra sig fast vid gammalt groll men just det minnet vill jag klamra mig fast vid. Eftersom det krävde så mycket. Kanske lägger jag till det i en berättelse längre fram. Eller så blir det något helt annat. Som en fristående text. Jag vet inte riktigt. Men vad jag vet är att det minnet påverkade mig på ett sätt som jag har svårt att säga att någonting gör idag. Kan det vara så att min lust att bada påverkar vilka minnen jag vill tänka på? Att jag vill ut där på vattnet oavsett om det är en båt, kanot eller kajak. Jag vill bara ut dit! Det är där jag hör hemma! Det är det jag behöver repetera för mig själv! Att det är där jag hör hemma! För annars kommer jag aldrig ur det här körkortslösa livet vilket i sin tur innebär att jag blir innesittande och något jag bävar för är att bli passiv. Vilket jag ju lite har blivit i alla fall. Men nu har jag delat mitt minne med världen så nu vet lite fler vilka minnen jag har. Och vilka drömmar jag har. Och vilka drömmar jag vill förverkliga…