En mikrosekund senare är allt borta. En mikrosekund i mikrokosmos var ingenting egentligen. Men för mig var det en hel värld. En hel värld som bara försvann. Vart den försvann visste jag inte. Men om jag skulle leta efter den så skulle jag upptäcka att den inte var samma som när jag lämnade den…

För världen förändrades alltid. Det insåg ju jag. Speciellt här i Brunnsvik. Och ibland undrade jag om det inte hade varit smartare att flytta ifrån allting. Så att jag slapp påverkas av allt mörker som fanns här. En gång hade någon bett om att ta sitt liv. Så mörkt var mörkret. Men det fanns alltid någon där. Så man behövde aldrig vara ensam i alla fall. Men mörkret påverkade en. På ett negativt sätt…

Jag hade svårt att beskriva det men man såg det på alla. Hur hoppet försvann från deras ögon. Hur glädjen försvann från deras liv. Och hur själva anledningen till att de hade flyttat dit från första början försvann helt och hållet. Vad var det jag höll i egentligen? Mig själv? Vad fanns det där att hålla i? För jag kände hur jag befann i fritt fall; hur allt bara raserade runt omkring mig. Och det var ingen värld jag ville leva i. Jag ville leva i en värld där alla vara glada. Där folk kände att de var framgångsrika…

Och ett drömsamhälle hade ju varit ett där alla hade varit snälla mot varandra. Hade vi varit för hårda mot ledningen? Men så tänkte jag på de möten vi hade haft med ledningen i Storstugan och kom ihåg varför vi kämpade mot dem från första början? Det vi hade varit med om borde ingen behöva vara med om. Att vara utskälld så…

Så det jag egentligen sökte efter var en bekräftelse på ledningens ondska? Det kändes det inte riktigt som att jag skulle finna här. Var nu här nu var. En vit dimma som var som tjock mjölk. Och mitt i allt det här ett olidligt tjut som piper i öronen…