Min student var som de flesta andras. Ångestfylld och fylld med tårar. Man insåg nog ganska snabbt att verkligheten inte var som på skolan och det gjorde mig så orolig. Jag kände mig så oförberedd. Ända tills jag kom till Arbetsförmedlingen för då fick jag reda på alla mina styrkor och svagheter för att söka jobb. Det bara fanns inget jobb i det jag hade utbildat mig till…

Så vad hade jag gjort för att komma till den dagen? Det var knappt jag mindes någonting av det jag hade gjort på naturguidesutbildningen. Det enda jag försökte göra var att hålla fast vid den där känslan så länge jag bara kunde. Den där separationsångesten. Jag ville inte bli av med den av någon anledning. För den var en påminelse om att jag hade gjort något värdefullt. Och hade jag inte den så skulle jag inte ha någonting kvar. Eller det var ju inte helt sant eftersom jag fortfarande skulle ha mamma och Arbetsförmedlingen men utöver det skulle jag inte ha något kvar. Det gick inte att söka jobb på att man kunde göra upp eld i skogen. Det kanske någon annan kunde försöka intala en men det stämde helt enkelt. Så jag fick lov att börja hitta jobb på annat håll. En sak jag i princip med en gång upptäckte var att allt var så dyrt. Jag hade fått lov att fråga en avlägsen släkting om pengar för att ha råd att fortsätta gå naturguidesutbildningen. Så dyrt var det. Men nu när den var avklarad kändes det ändå som det var värt pengarna. Även om man inte jobbar med det så kan man ha nytta av de kunskaperna när man är ute i naturen vilket man ju är väldigt ofta under sitt liv. Vare sig man ville det eller inte. Och jag kände att jag var redo att lämna Älvdalen nu. För ett nytt liv. Ett liv jag inte visste något om…

Om jag bara hade vetat om alla flyttturer jag skulle få vara med om på Brunnsvik. Hade jag börjat utbildningen i över huvud taget då? Förmodligen inte. Men det är omöjligt att veta vad som ska hända i framtiden och det är det också nu också, när det snart är val i Sverige…