Det här är egentligen ett några dagar gammalt inlägg som jag glömt lägga upp men jag vill ändå skriva här så att ni vet hur livet ser ut för mig just nu. Jag smsade min advokat och frågade om vi kunde göra något åt att Facebook stängt av mig och att jag fortfarande inte tycker att min förvaltare är bra. Han svarade att han inte hade uppdrag för mig längre men om jag ville boka tid för rådfrågning med honom så skulle det kosta 2700 kronor. Jag har inte svarat honom sen dess av förklarliga skäl. Så det ser ut som att jag kommer förlora mitt tio år gamla konto med alla sina bilder och texter och videor. Visserligen orkade inte alla att läsa alla mina texter men det är en förlust för mig. Däremot så har min förvaltare betalat så att jag får en uppgraderad bloggadress som nu i stället för att heta WordPress.ekologisk.se bara heter ekologisk.blog vilket jag tycker blev mycket snyggare. Dessutom har jag en massa funktioner som bara betalande bloggare har och som gör det mycket enklare att hålla det stilistiskt snyggt. Nu när det har gått några dagar också så närmar jag mig jobb också. Imorgon kommer jag förmodligen åka till mamma, på fredag skulle jag hämta ut nya nycklar och i helgen skulle jag vara hundvakt. Så jag har mycket att se fram emot den närmaste tiden. Jag har också skrivit ett blogginlägg om Stormningen i USA. Jag har nog inte, dock, på långa vägar lyckats beskriva hur bedrövligt de har det där. Jag läste att en person hade kallat Cecilia Khavar för motbjudande. Inte kul att höra men jag kommer fortsätta läsa den boken i alla fall tills jag är klar med den. Sen kan jag äntligen börja med Marcus Birros Släng alla kartor. Och sedan resten av böckerna jag köpt och som jag borde läsa eftersom jag just köpt dem. Och lite då och då kanske jag läser tidningen Skriva också. Förutom att skriva något själv. Förresten ser jag fram emot serien It Welcome to Derry väldigt mycket också. Så det kommer jag nog också skriva om när den väl kommer ut i october. Men nu ska jag fortsätta läsa Stormningen och befinna mig i USA… 

Vad ska man tänka om att jag plötsligt börjat intressera mig för folkbildning då? Eller ja; plötsligt är det väl inte precis eftersom jag i hemlighet har burit på Brunnsvik i tio år nu. Men inte på det sätt som de flesta skulle tro. Nog för att det vore intressant att skriva om Brunnsviks historia och allt som hänt där men jag är inte riktigt intresserad av det. Jag är mer intresserad av det undermedvetna. Och det kan vara rätt oberäkneligt. En gång låg jag till exempel i soffan i mitt internat när det knackade på fönsterrutan. Världens resa började där och då. I det okända. Som jag var rädd för. Men det verkade rätt harmoniskt för tillfället. Som att det ville att jag skulle må bra. Men det ville inte släppa taget om mig. Och det gjorde mig lite rädd. Nu, tio år senare, kan jag undra vad den där drömmen betydde egentligen. Vi har ett helt annat politiskt läge. En helt annan verklighet. Som jag inte kommit ikapp. Dagdrömmare är knappast de som sätter agendan i dagens politiska klimat. Idag gäller det att var barnmördare och folkmordsanhängare. Världen har blivit upp och ner, visst, men vi kan vända den rätt igen. Och våga drömma. Om ett annat samhälle. Låter jag för nostalgisk när jag säger så? Ja men låt mig vara det då! Eller till en viss gräns förstås. Det är inte bara positivt att drömma. Men ni behöver inte vara rädd för mina drömmar. De är ändå inte begripliga. De är på sin höjd surrealistiska. Gigantiska. Och oskrivna. De har varit det för ett tag nu. Men förhoppningsvis ska jag börja skriva om dem mer nu när jag börjat läsa. Läsa mer. Om det som händer i USA… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med kaviar på och pulverkaffe till. Jag hade lite svårt att veta när jag skulle gå upp eftersom jag skulle iväg till Fåfängan vid ett-tiden. Jag tror jag kom upp någon gång vid tio-elva-tiden och kom iväg vid tolvtiden. Jag hade packat ner en vattenflaska och ett äpple och en tidningen Skriva som jag kunde läsa. Men inget kunde förbereda mig på den värme som skulle vara utanför min dörr. Ungefär halvvägs, vid biblioteket, så fick jag lov att stanna till för att dricka och jag drack upp så gott som halva flaskan. Det här kommer inte räcka till vägen hem tänkte jag förskräckt. Resten av vägen var det lite uppförsbacke och det vet de flesta om som har varit till Fåfängan. Också det krävde mycket vatten. Men väl på plats så fanns det ett café där som jag kunde köpa en Mer äppeldricka som jag kunde dricka. Jag köpte också mig en kaffe eftersom jag tyckte att jag hade gott om tid. Sen började rundvisningen och den började, som det hade stått på Facebook, vid kaffeboden och vi gick ner till gamla bomullsfabriken. Eller det var någon fabrik av något slag i alla fall. En gång i tiden hade det varit ett ställe där man hade vävt tyg och lakan och andra saker. Det sades många intressanta saker och det fanns broschyrer om det någonstans som jag inte visste var det var någonstans. Men nu var det väl främst ett lägenhetshus och vandringen fortsatte till fotbollsplan. Också den gammal och K-märkt. Jag hade tagit kort på väveriet och gjorde så också här, vid fotbollsplan. Också den hade en massa historia som jag inte kommer ihåg nu. Sen gick vandringen upp till psykiatrin som jag tänkte var lite märkligt för jag trodde ingen skulle våga gå dit eftersom det är just en psykiatri. Att man skulle få möta våldsamma patienter eller liknande. Men det pratades mest om skulpturer där. Jag antar att det var bra för mig själv att komma tillbaka dit eftersom det hade blivit så dramatiskt när jag var där senast. Det där med att polisen hade kommit och hämtat mig och skjutsat mig till psykakuten eftersom jag hade börjat prata om filmmusiken till The dark knight och de inte hade vetat vad jag hade pratat om. Sedan hade de kollat om jag hade haft några hallucinationer eller var påverkad på annat sätt. För att slutligen bli bältad. När jag tänker efter så kanske jag måste skriva om det för att komma över det. Men jag slipper helst. Jag har andra, roligare, saker att skriva om. Som att jag varit på rundvandring och områdena runt omkring. Där psykiatrin låg nu hade det förut varit kolonilotter förresten. Kan vara intressant att veta om man vill veta vad som låg där psykiatrin ligger nu. Men det pratades mycket statyer och en hette frigörelsen. Sen var det två till som jag inte kommer ihåg namnet på. Men jag kommer ihåg att det var ett väldigt fint område trotts allt. Man kan inte gå runt och bära på gamla oförrätter. Det mår ingen bra av. Men vem har sagt att det är lätt att skriva? Det gäller att vara försiktig med det har för det kan vara skört som glas och gå sönder. Det känns som det gått sönder för mig. I och med att jag blockerats på det gamla kontot. Men jag får ta av det jag har. Vandringen fortsatte till gruvhålet i Hållet och sedan fick jag lov att ta kort på den del av skogen jag har för mig mig att jag tagit på mitt gamla konto. Det är så mycket som försvinner, bilder, minnen. Jag hoppas allt löser sig trotts att det är svårt att fatta hur Facebook tänker ibland. Det var ett väldigt nostalgiskt kort jag tog i alla fall, på trädet och stenen som egentligen är ett berg men det ser man knappt i fotot. Med det kommer år av foton och känslor som bara går upp i rök. Om det finns ett foto som beskriver allt det så är det just det. När jag ännu bodde i Oppeby. Och jobbade på Tonys pizza. Det borde jag också skriva om! Jag har så mycket som jag borde skriva om! Hela tiden! Men jag orkar inte tänka på allt som jag har varit med om. Jag får inte tänka på allt som jag har varit med om. Det är en stor skillnad där; orkar eller får. Jag har inte skrivit nog så mycket som jag borde om Tonys pizza. Varför fick jag inte gå tillbaka dit efter att jag hade flyttat från mamma? Alltså jag hade ju allt; bostad, det enda som saknades var jobbet och det fick jag inte gå till. Varför? Nu jobbar jag ju på ett nytt ställe och nu är mina tankar fyllda av gräsklippning, trimning, sopning, skräpplockning, städning och skräpslängning men jag kan ännu undra hur livet hade sett ut om jag ännu jobbade på Tonys pizza. Och ibland ser jag deras pizzor i affärer och andra ställen och jag tänker bara; kul för dem! Men jag fick inte jobba kvar. Det har gått många år nu. På något sätt kändes jag politiskt skyddad också när man bakade pizzor som förmodligen gick till gameande ungdomar som förmodligen inte tänkte på politik. Skyddad för vi var så rika på mångfald och det var inte bara svenskar som jobbade där. Blev hon ledsen för att jag inte tyckte om musiken som spelades där? Eller blev hon ledsen när jag spelade upp min filmmusik av The dark knight där? Eller varför skulle hon bli ledsen? På sin höjd tyckte hon nog att det var konstigt. Men hon vara slug som en räv när vi hade möte och hon sa att det inte är alla som kan ha ett sådant jobb. Jag var en sådan person, menade hon, lite underförstått så där. Men nu har det gått många långa år sen jag jobbade på Tonys pizza. Och jag är inte ens säker att jag vill jobba där längre. Men då måste jag göra andra arbetsuppgifter, som att klippa gräs, och det är jag inte heller säker på att jag vill. Det är väl någon vecka kvar tills jag börjar jobba i alla fall så jag har gott om tid och fundera vad jag vill göra av livet. Hade jag varit framgångsrik så hade jag jobbat kvar på Tonys pizza. Nu vet jag inte vad jag är. Och det gör mig så ledsen. Men jag har skrivandet i alla fall. Och jag skriver om arbetet för att jag känner att något är fel och enda sättet att veta vad som är fel är att skriva om det. Det finns en massa saker jag ser fram emot framöver; det verkar finnas någon släktforskargrupp i Nyköping som är väldigt populär. Den kanske jag går på! Det finns också ett biodlingssällskap i Nyköping som jag funderat på att gå på. Sen vet jag inte hur det kommer gå med skrivandet. Jag borde egentligen gå en skrivarkurs igen så att jag kom igång med den där berättelsen om Lugero Sömnväktaren igen. Men kanske det handlar om rutin bara? Jag vet inte riktigt. Allt är så nytt för mig. Efter rundvisningen så satt jag i alla fall kvar på Cafét och åt en varm ostbulle. Jag hade ganska bråttom hem sen för det kändes som jag hade varit där för länge. Jag var inte med grillningen. Och när personalen kom så höll jag på att få psykbryt på honom eftersom jag tycker att man inte behöver vara med på alla arrangemang som hålls. Just nu har jag bara ätit lite nudlar men jag funderar på att laga till något mer. Det har varit en, minst sagt, händelserik dag. Ibland önskar jag att livet inte var så alarmistiskt hela tiden. Alltså konstant hela tiden! Kan det liksom inte ta det lugnt en stund och göra något annat? Ja typ cykla till Fåfängan… 

När jag bodde i Skattungbyn var min räddning från tristessen lyssnandet på Heart. Det brukar jag göra, lite då och då, nu också. Annars brukar det var så mycket killar i musikbranschen. Precis överallt; Genesis, Mike and the mechanics, Toto, Pink floyd. Man blir rätt trött på alla killar som är i musikbranschen. Därför var det väl en ganska stor räddning för mig att börja lyssna på Heart. Jag vet inte vad de andra tyckte om att jag lyssnade på Heart men de sa inget så jag antar att det gick bra. Till skillnad från We can´t dance så var det här lite hårdare. Bad animals. Men det behöver ju inte betyda att det inte var bra. För det var bra. Och jag lyssnade på det konstant. Nästan maniskt. Sen hade vi resten av kursen att tänka på också. På odlingarna och vadmalsvävningarna. Och jag hade ju verkligen lämnat det gamla livet bakom mig. Tyvärr. Det var som en avgrundsdjup ångest inom mig. Ett mörker som inget ljus kan undfly. Jag visste att det var det liv jag hade valt nu men det gjorde det inte mindre ångestfyllt för det. Där andra såg grönskande ängar såg jag död och misär. Det var sån jag var. Och jag kunde inte rå för det. Eller jo det kunde jag nog men jag valde att inte rå för det. Så gick det året också och sen flyttade jag till mormor. Och de kunskaper jag lärt mig i Skattungbyn tog jag med mig till Bonäs. Åtminstone några av dem. Men nu hade jag verkligen lämnat det gamla livet bakom mig. Desperat insåg jag att jag inte var något av den person som jag hade varit i Brunnsvik. Allt jag såg var död och förmultnelse. Det fanns ingen räddning längre. Fast nu vet jag bättre. Det finns alltid en räddning. Och min har varit Vänsterpartiet. Alla gånger jag varit på deras möten har varit som en räddning från detta avgrundsdjupa mörker. Och jag lever ännu i detta avgrundsdjupa mörker men räddas varje gång av Vänsterpartiet som förhoppningsvis inte åker ur Riksdagen nästa val och att vi därmed får en diktatur… 

Men om jag skulle skriva om ett album jag tänkt på extra mycket så är det We can´t dance av Genesis. Inte för att jag känt mig särskilt dåligt behandlad av min pappa, men Örjan hade varit jättearg på mig. Var lyssnandet på det här albumet ett sätt för mig att läka mina sår? På vissa sätt ja. Jag hade dock svårt att ta till mig av musiken där jag satt i Rosa huset i Mora. Jag hade brukat lyssna på Mike and the mechanics. Men både Genesis och Mike and the mechanics har ju nära band till sig. Så jag var inte främmande för den musiken. Men när just den där No son of mine spelades så var det som något band bröts. Med Brunnsvik. Skulle jag någonsin kunna komma tillbaka dit? Det skulle jag och det gjorde jag också. Men känslan jag hade känt innan med att det var väldigt mycket mitt hem fanns inte längre där. På ett sätt hade jag alltid hade jag alltid bott hos mamma. Men nu skulle jag ta körkort och söka jobb också. Så jag försökte fortfarande bli vuxen. Så lyssnandet av We can´t dance var ett sätt för mig att försöka bli vuxen. Genom att bryta kontakten med Brunnsvik. Och försöka ta körkort. Sen att jag inte tog körkort har jag fått leva med de tio år sen jag slutade Brunnsvik. Men inte bara det utan det har blivit värre. Säger de. Jag får inte ta körkort. Men i det här albumet så tar man upp ett annat känsligt ämne. Att arbeta sig själv till döds. Driving the last spike. Det kan inte vara meningen att mitt liv ska se ut så här. Jag vet att det är många byråkrater som jag kommer få debattera med för att få det där körkortet men i slutänden kommer det att vara värt det. Nu när det är semester så har jag inte tänkt på att ringa någon. Men det är väl bra att sätta upp små mål för sig själv; ut och vandra med pappa, cykla och bada i badhuset, på något sätt börja ta körkort igen. Hur det ska gå till har jag ingen idé om. Att som min förvaltare säga, att det är slutgiltigt, att jag inte kan ta körkort. Det är för mig bortom ondskefullt. Det finns en särskild plats i helvetet för sådana personer, anser jag. Men det här albumet är också på många sätt hoppfull. Det måste vara det om man ska orka leva. Självmord är inget alternativ. Har min god man mött personer som önskat livet ur sig? För i så fall skulle det förklara hans beteende. Men jag vill inte dö. Jag vill leva. Och jag vill framförallt ta körkort. Men just nu är det avlägset. Som en avlägsen dröm. Var det inte det jag försökte skriva om förut? När jag bodde i Mora? Det var mycket som hände i Mora; jag insåg bland annat att det var upp till mig om jag ville få saker att hända. Det kunde handla om körkortet, men behövde inte handla om det. När jag flyttade till Skattungbyn sen så övergavs alla dessa drömmar om att ta körkort och söka jobb. Jag slutade också lyssna på Genesis och började lyssna allt mer och mer på Heart…