Så nu har jag alltså lämnat Skattungbyn, packat ur… en del av grejerna ur internatet och flyttat till min mormor i Bonäs.
I fredags var vi för sista gången på Mora Folkhögskola för att vissa upp våra vadmalsplagg. Jag själv visade upp mina nästan färdiga vadmalsbyxor som jag hade nålat upp för att i över huvud taget få på mig dem. Vi fick även höra tal från vår rektor, äta tårta och hade det allmänt trevligt med några av de lärare vi hade i hantverk plus våra egna. När festligheterna började ta slut och när vi hade tagit farväl av en av klasskamraterna som skulle ner till Falu-trakterna infann sig en tomhet inom mig: Det kändes som jag befann mig på slutet av en mycket lång resa som hade börjat i slutet av Brunnsviktiden då min farmor hade gått bort. Ända sen den tiden hade jag känt en ändlös tomhet som under tiden i Skattungekursen hade omvandlats till något värdefullt, även om vägen dit vissa gånger hade känts ogenomförbar eftersom jag hade gått emot mitt skrivarliv genom att börja en kurs i ”ekologisk odling och hållbar livsföring”.
Bredvid mig satt en av våra lärare Åsa Ringström. Jag berättade för henne att ”det var här allting började”. Då berättade hon att hon också hade gått en kurs där, fast redan under 99- till oo-talet. Det var lite svårt för mig att fatta; då hade ju jag bara varit en liten ungvasker som inte förstod mycket om världen! Och då hade hon alltså redan gått en kurs på en folkhögskola…
Det fanns även ett annat minne i tankarna! Ett minne där jag och mina kurskamrater lägger upp potatis på Kåres magasin för solning. När vi nästan är färdiga slås jag plötsligt av en bild från Ludvika. Det är precis innan man kommer in Ludvika, innan man åker över en liten bro som leder in till Ludvikas centrum. Jag tänkte på alla de gånger jag hade åkt över den bron; första gången när jag precis kom från en körresa på Gotland, alla gånger jag hade åkt där med mina klasskamrater för att inhandla mat till helgen, alla gånger jag åkt fram och tillbaka till mammas hem i Mora och sista gången som även var sista gången Brunnsviks Folkhögskola existerade i Brunnsvik…
Sista gången hade varit det definitiva slutet för Brunnsviks Folkhögskola. Men det var definitivt inte slut för mig; nu väntade istället en tid med arbetslöshet och djup ångest! Att jag hade lämnat skolan tidigare än jag hade tänkt lämnade djupa sår inom mig! Och när kursen hade slutat; när vi hade ringt ut skolan med de hundrasju år som den existerat och när vi hade blivit avtackade av vår lärare Örjan Svedberg kändes det som det inte fanns något kvar för mig; jag hade sumpat chansen att följa med på Berlinresan, jag återkom aldrig förrän det sista evenemanget KOM som höll till i Folkets Hus i Ludvika och var med på den sista utringningen av Brunnsviks Folkhögskola. Det kändes som jag hade gjort mitt där och att platsen bar på allt för svåra minnen av ångest, desperation, tårar och vrede över vår ledning som hade lämnat oss helt i sticket. Nu ville jag istället börja om mitt liv hemma hos mamma i Mora och det tog tid att återupprätta ett gammalt liv som jag trodde jag hade lämnat…
Den sommaren och den hösten gick jag rastlös och rotlös till arbetsförmedlingen. Oengagerad och ointresserad gjorde jag saker jag inte hade minsta lust med! Vad jag ville var att jag skulle få börja om mitt gamla liv på landsbygden, men jag hade ingen aning om hur jag skulle göra! Men så tipsade min körledare mig att jag kunde börja på studiemotiverande folkhögskolekurs på Mora Folkhögskola. Jag pratade med Arbetsförmedlingen om möjligheten att börja där. Det passade mig perfekt eftersom man behövde ha varit arbetslös i tre månader om man gått ut med fullt gymnasiebetyg och det hade det gått om bara några dagar. Så jag anmälde mig direkt och kom in i en värld av omtänksamhet och engagemang.
Jag kände mig som en liten unge bland mina nya kurskamrater, men hade här dock chansen att göra något vettigt! Allt blev så mycket roligare när vi hade en gemensam bakgrund bakom ryggen. Här fick vi chansen att visa vad vi gick för; vi fick laga mat, hålla på med film och bild, samhällsorientering, konst, matte, idrott och friluftsliv! Jag kom in i vardags- och skollivet efter ett liv i bottenlös ångest och jag fick en chans att göra någonting av mitt liv. Jag blev tipsad om Skattungekursen, men då hade jag onödiga fördommar om att det var en plats för hippies. Men jag valde ändå att ta den chansen eftersom jag förstod att odlingen kunde vara en bra livlina om man ska ägna sitt liv åt skrivande.
Efteråt var det nog ett av de klokaste beslut jag tagit; aldrig har jag lärt mig så mycket som jag gjort i Skattungbyn! Och då tänker jag framförallt på vem människan egentligen är i olika sammanhang och hur olika personer samverkar i olika situationer. Och då kan jag dra paralleller till när jag stod i Kåres magasin och stirrade på den solande potatisen då jag plötsligt slogs av en bild från Brunnsvikstiden. Egentligen innehöll den så mycket mer än det, men just då vågade jag inte tänka på så mycket mer eftersom min resa inte var slut än.
Nu är min resa äntligen slut och nu vågar jag äntligen tänka tillbaka på den tid som gått. Nu har jag äntligen hittat mig själv i mitt skrivande och förstått varför jag under så lång tid haft för svårt med det.
När jag gick från Mora Folkhögskola den dagen kändes det som jag lämnade en del av mig själv; en del som var fylld av ångest av desperationer efter alla motgångar den haft. Istället klev en annan del fram, fylld av ny energi, engagemang och framförallt en nyfikenhet över vad livet kan tänkas ha att bjuda på.
En ny resa har börjat…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag såg en liten bit av när Dualdgaming spelade Grounded men fastnade i minecraft i stället. Jag gjorde en Varma koppen med sparrissmak och tog bussen för första gången sen semestern till jobbet. Väl på jobbet kastades jag in i jobbet på direkten. Det var någon som pratade med min arbetshandledare och om jag förstått saken rätt så var det något som inte hade fungerat när vi var borta. Jag tror det var storleken på häcken men jag är osäker. Jag bytte om men sa att jag ville ha ett par shorts så jag fick ett par shorts. Sen gick vi och hämtade verktyg för att klippa häcken med. Jag frågade om jag kunde rensa ogräs i pallkragen men han sa att jag kunde göra det senare. Inte trodde jag att det skulle ta hela arbetsdagen att klippa de där häckarna. Att gå in i häcken och klippa av de där små träden var mycket svårt. Det var saker i vägen och ibland kunde det även vara taggar på plantorna. Och jag ville egentligen inte gå in för långt men de behövde ju klippas så jag fick offra mig själv lite grann. På mig fastnade alla möjliga grejer som smuts och små sniglar jag inte lagt märke till. Det kändes som jag hade blivit en del av naturen där och naturen var en del av mig. Det var tur att vi var fler som jobbade där för det där hade jag aldrig orkat själv. Och törstig blev jag också; när vi kom tillbaka efter att ha slängt de här häckresterna så drack jag upp mer än halva vattenflaskan. Men vi var långt ifrån färdiga med att klippa ner häcken när jag och en till arbetskamrat stod och tittade på vår arbetshandledare med han klippte häcken. På ett ställe stötte han på problem eftersom det var en hel stubbe i häcken och det skulle inte gå att ta bort med en vanlig häcksax. Det behövdes något grövre som vi inte har för tillfället. Men det var ingen som tänkte ta bort stubben för tillfället i alla fall eftersom vi inte kunde ta bort den. För en stund undrade jag vad jag skulle göra; för en stund så klippte jag ner några små träd och klippte en del häckrester eftersom de behövde bli mindre för att få plats i bilen. Men efter ett tag så gick vi i alla fall till bilen och körde till där vi hade klippt häcken. Vi turades om, jag och Olav, att bära häckresterna till bilen. Där klippte Patrik häckresterna i mindre bitar så de fick plats i bilen. De häckrester som var längst bort fick vi ta bilen för att komma åt. Det var för långt att gå, sa Patrik. Och jag kunde inte annat än att hålla med. Jag började bli rejält trött. Jag har inte hunnit berätta vad jag gjort på semestern för Patrik men tänker att jag gör det senare. Annars är det ju lätt att det kan kännas som att det blir för mycket arbete om man kastas in med en gång. Men jag tror jag har gott om tid att ta igen när jag rensar ogräs imorgon. Vi åkte i alla fall till Rosvalla och slängde alla häckrester. Allt som allt gick det mycket fort men som sagt gick det åt över en halv vattenflaska när jag kom tillbaka. Jag bytte om och ringde mamma. Jag kunde komma, sa hon. Hon hade sovit men skulle gå upp nu. Det blev en promenad från Harg till Oppeby och det behövdes nog efter allt arbete nere i häckarna. I alla dessa grenar och taggar och andra otäcka saker som finns där nere. Nu låter det i å för sig som det bara är otäckt i häckarna. Men om man arbetar snabbt så brukar det gå ganska bra trotts allt. Det är bara det att taggarna gör ont. Det gör de! Och det kommer man inte undan! Särskilt inte när man har shorts. Så kanske det var en ganska dålig idé att ha shorts på sig trotts allt? Kanske. Men det hade nog å andra sidan blivit för varmt med byxor på sig. Så man får väl offra sig lite för jobbet. Och de där taggarna! De kändes knappt! Eller så var jag så snabb att jag inte kände dem. Jag vet inte riktigt. Vad jag vet är att jag tagit med mig en del av naturen när jag tagit en promenad från Harg till Oppeby. Hunde Bella var väldigt glad att se mig och jag fick ta ut henne så att hon fick kissa och bajsa av sig. Jag var rejält trött när jag gick till lägenheten igen för jag vet inte om jag berättat det förut men mamma bor ju på tredje våningen. Och det finns ju ingen hiss så jag fick ta trapporna och gå upp med Bella. Mamma skulle laga pasta med köttfärssås. Jag kunde ha hjälpt henne men det verkade inte som hon ville ha någon hjälp så jag lät henne sköta det där själv. Jag satte på tv;n och såg på Sommar med Ernst som jag ju hört ska sluta nu. Kanske någon ny programidé kommer upp i stället för det. Jag vet ju inte men jag kan chansa på att eftersom det finns en publik för Sommar med Ernst så vill de inte helt lägga ner den idén utan skapa en ny liknande den de kört nu i några år. När det var mat satte vi på Ronja Rövardotter på Netflix och vi är inne på andra säsongen. Jag blev rejält sorgsen när de hade fångat Birk och när Ronjas pappa sa att han inte hade något barn när Ronja gått över till “fiende-sidan” som Ronjas pappa kallar det. Man undrar hur den här serien ska fortsätta och om Ronja någonsin ska kunna accepteras av sin pappa igen. När första avsnittet var slut så bytte jag över till vanlig tv igen och de sände Tina på besök där hon besökte Glenn och lagade god mat varav en som jag tänkt laga själv. Pasta med pesto är det. Men det skulle nog krävas en blender för det så det får jag väl önska mig i födelsedagspresent. Efter det såg vi lite på En plats i solen som var i Grekland och mamma sa, förvånande nog, att hon hade varit där. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade pågenlimpa, mjölk, chips, dricka, pajer, glass och choklad. Jag stod och försökte köpa månadskortet på mitt reskort men han som stod bakom kassan verkade inte riktigt förstå hur man gjorde. Han förklarade att han i vanliga fall inte brukade stå där och fick lov att ringa en som kunde förklara hur man gjorde. Han ursäktade sig i alla fall för krånglet så det var ju bra i alla fall. Efter det gick jag till bilen där mamma pratade med Micke som befann sig i Rädbjörka och vi fick lov att byta telefonnummer så att han kunde skicka en bild på odlingen till mig och den bilden la jag sen upp på Instagram. På vägen ringde jag också upp lillebror. Jag var så där känslofull som jag brukar va och sa att jag tyckte att han hade växt upp lite för fort. Att han fortfarande är ett litet barn för mig, trotts att han tagit körkort och har tjej. Vi kom överens att vi kunde träffas på onsdag när han kom hem från jobbet i alla fall och kanske äta något ihop. Kanske potatissallad och något att grilla. Jag kanske lägger upp några bilder på det i så fall på antingen Instagram eller Facebook. Jag har lite krångel med att koppla mitt nya konto med Instagram eftersom det är kopplat till mitt gamla konto. Väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla mina varor. Jag satt på balkongen med en glass och la upp bilder på maten jag ätit hos mamma och odlingen i Rädbjörka. Jag har tänkt också, när jag får chansen, att jag tar en hjortronplanta från Dalarna och sätter ner i min blomlåda. Det är som sin egen lilla våtmark i blomlådan. Det verkar inte rinna undan något när det regnar eller vattnar. Men det kan hända att vi åker upp till Dalarna innan vintern. Just nu vill jag nog bara sitta och spela minecraft dock… 

Har precis sett Bohemian Rhapsody. I stort sett så handlar hela filmen att älska sig själv. Men jag kunde i princip allt om Freddie innan jag såg på filmen. Många är det gånger man sökt på Queen på youtube. För Queen kan inte bara upplevas genom att höra på den utan man måste se den också. Men det finns saker som man inte visste om Freddie innan man såg filmen. Som att, innan han var medveten om att han var homosexuell, var ihop med en tjej. Såklart upptäckte hon att han var gay så småningom och de fick gå skilda vägar. Men det var inte så lätt att vara gay för honom heller. Det fanns en som, i princip, utnyttjade honom. Vilket väl gick till en gräns. När han fick höra att de försökt få tag på honom för att säga att de ville ha med Queen på Live Aid. Han var rätt besviken på den man han var ihop med då och även de gick skilda vägar. Men han letade upp sin enda och sanna kärlek efteråt. Filmen slutade med Live Aid. Och att han dog i Aids. Han startade någon förening för att bekämpa AIDs innan han dog dock. Vilket jag tror många har dragit fördel av. Som slutord delar jag ett album av Queen. Långt ifrån det bästa från Queen. Men kanske att jag börjar lyssna mer på Queen nu när jag sett filmen. Då kanske jag hittar något annat att dela. Vi får se…

Mitt hjärta började slå allt långsammare. Mina steg blev allt längre och segare. Livet blev en enda stor väntan; en väntan på det stora och ödesdigra slutet.
Men skulle jag bara lägga mig ner och dö? Skulle jag bara ge upp på mina bara stående ben?
”Har jag inte varit nära till att ge upp många gånger för? När ekonomin krisat och relationerna sviktat och dött ut?
Vad mer har jag att leva för? Nu måste jag verkligen lämna skolan, så dåligt som jag mår! Jag måste lämna skolan för att för en gångs skull få reda på vad det är jag kämpar för! För här på Brunnsvik syns inget annat än ruiner!”
Vad finns det då kvar att kämpa för? Ta reda på det du om du kan! Men en sak är säker; Brunnsviks Folkhögskola har varit en skola för arbetarklassen! Och jag hade svårt att se det i ruinerna.
Jag har sett att det är stor skillnad på arbetarklassen nu och då: Arbetarklassen är i krisande behov av en egen skola! Många gånger utan att själv förstå det, precis som det var för mig innan jag började på Brunnsviks Folkhögskola…
Rasmus Karlsson

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag såg på någon video av UFOsxm om olika konstiga resoursepacks man kunde ha till minecraft. Jag tror jag var uppe vid halvtolv-tiden. Gjorde mig beredd att städa även fast det inte blev någon städning. Däremot skrev vi matlista. Jag tänker att det blir gott om tid att städa när jag börjat jobba sen. Så jag vill inte ha några dumma kommentarer om att jag är lat eller liknande. Däremot så hade jag mycket att göra senare. Jag ringde mamma och trodde först att hon skulle komma och hämta mig. Hon sa dock att jag kunde komma med en gång så kunde vi äta så jag stängde av datorn, radion och tog närmaste buss till Oppeby. Väl i Oppeby så bjöd mamma på kassler, ris, stekt potatis, korv med smak av ost och bacon och god orange chicken från Chopchop. Vi fortsatte titta på Oppenheimer medan vi åt men pausade sedan mitt i när vi skulle gå på promenad med en hund som var samma ras som Bella. Alltså Bichon Havanes. Men sen fortsatte vi se på Oppenheimer och den här gången såg vi äntligen klart den. Vi drack pulverkaffe utan mjölk eftersom det inte fanns någon mjölk och åt varsin halva av en punschrulle. Sen åkte vi till där jag ska hämta ut nycklar imorgon och kom fram till att det inte skulle gå att gå dit. Så vi kom fram till att mamma fick skjutsa mig imorgon vid elvatiden. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade oliver, soltorkade tomater, nudlar, bacon, ost, sallad, tomater, mango, mandariner, hamburgerbröd, ägg, mjölk, bregott, chips, Fanta, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, ett storpack panpizzor, pajer, choklad och glass. Sen var det mammas tur att handla men hon handlade inte lika mycket. Vi åkte till jobbet för att titta till pallkragen. Växte inget annat än ogräs där så jag har en del att göra när jag kommer tillbaka till jobbet på måndag. Jag tog tre kort och la upp på Instagram senare. Jag tror jag såg en planta som var rotfrukt där. Annars var allting i princip en enda stor besvikelse. Inte en enda palsternacka. Men det är väl så det blir när man lämnar det ovakat över sommaren. Efter det åkte vi hem till mig och jag fick hjälp att böra in matvaror till min lägenhet. Jag satte på radion och datorn och mamma med hund stannade inte länge. Jag såg på en ny trailer om The Conjuring fyra och kan tycka att den kanske kan vara värd att se trotts allt. Den kändes mer farlig, den här gången, och det säljer väl alltid? Jag har också börjat se på Bohemian Rapsody på Disney plus. Som vanligt svävar mina tankar iväg på annat håll. Jag vet ju att jag ska börja jobba på måndag. Och jag vet att jag ska vara hundvakt över helgen. Jag tror inte jag kommer skriva mycket mer förrän jag börjat jobba dock. Vilket förmodligen kommer innebära att jag sitter och spelar minecraft till långt in på nätterna. Jag kan inte rå för det! Och ibland vet jag inte vad jag gör. Förrän något kräver min uppmärksamhet. Det här har varit en lite annorlunda sommar. Det har inte blivit lika mycket badande men jag har varit till Kättbo och Tiberget. Vilket känns som ett privilegium. Men jag har inte vetat vad det betytt. Det är något jag försökt komma ihåg. Som hade med dessa ställen att göra. Men mest var det nog Brunnsvik jag tänkte på. En plats jag bara tillbringade några korta minuter tillsammans med mamma på väg upp till Dalarna. Jag hade velat tillbringa egentid i Ludvika, en förort till Brunnsvik, och kanske gå på något café eller deras kända bibliotek. Men framförallt hade jag velat läsa mer om Brunnsvik. Jag har ju några böcker. Och Örjan Svedberg hann bara skriva Hoola Bandola band innan han gick bort. Kanske var det så, att när han ringde mig och var så arg på mig, att jag hade framstått som så mycket bättre än honom. Och nu är han död. Det ödet kommer ingen av oss undan. Det finns saker jag vill skriva innan jag dör dock. Saker jag vill berätta. Jag har inte alltid bara klippt och trimmat gräs. För ett tag trodde jag att jag var en kändis till och med när jag intervjuades av tidningar. Jag var en del i kampen att bevara Brunnsvik i Brunnsvik. Därför kommer jag försöka lägga upp bilder och texter från när jag gick i Brunnsvik. Det kan vara dagboksanteckningar eller insändare, det spelar mindre roll, vad som spelar roll är att jag inte glömmer var jag kommer ifrån. Vilket kan vara väldigt lätt när Facebook beslutar sig för att stänga av en från ens tio år gamla konto bara så där…