Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag trodde att jag, mamma, lillebror och hans tjej skulle åka ut till ett ställe där man kunde köpa glass och bada men det visade sig, när jag ringde till mamma, att hon redan var med lillebror och de var ute på promenad. Hon sa dock att vi kunde åka och bada så fort de hade gått färdigt och innan hon gjorde det så hann jag läsa lite mer av Cecilia Khavars Stormningen. Det verkar vara krisläge i kongressen och de högsta instanserna får lov att ta kontakt med varandra. För Trumpsupportrarna är verkligen kapabla att göra vad som helst. För att ta tillbaka Amerika igen. Make Amerika great again. Folk släppas ner för stentrappor, slåss och sparkas med poliserna och använder allt möjligt våld mot det de anser är folkets fiender. Där ingår också journalister som Cecilia Khavar och hon har fått glåord mot sig också även fast hon själv inte varit medveten om det. Det är först när en arbetskamrat berättat det för henne som hon förstått det och insett allvaret i det hela. Jag pratade om det med mamma också eftersom jag precis hade läst om det. Men det kanske hade varit smartare att hålla tyst om det. Jag känner mig inte så smart i alla fall när jag berättat om det. Men det är väl en bra tystnadsdödare i alla fall. Man kan ju alltid prata om något annat efteråt om man skulle känna för det. Och just då skulle vi ju åka och bada i Råby. Mamma skulle bara gå upp och hämta badkläder. Sen kunde vi åka. Och även fast jag själv inte har körkort så var det en väldig frihetskänsla att åka iväg så där. När vi kom fram så behövde Bella kissa och bajsa. Sen gick vi mot badet och bytte om. Först mamma, sen jag. Vi tog lite fika och pratade lite om vad vi skulle göra framöver men jag ville i badet då jag började bli lite otålig. Och jag måste säga att det var så skönt att bada igen! Jag har inte gjort det nog många gånger den senaste tiden. Jag har ju tänkt, förstås, att jag ska ta bussen eller cykla till Hjortensbergsbadet men det har inte blivit av helt enkelt. Och det gör väl inte så mycket heller när man har en sjö att bada i. Det blev några vändor fram och tillbaka som jag krålade. Jag vet ju att jag behöver gå ned i vikt men jag orkade inte bada hur länge som helst. Men det var en stund där, som jag bara låg i vattnet, utan att göra någonting. Jag kommer inte ihåg att jag hade den känslan någon gång när jag var i Dalarna. Det var som jag glömde bort allt jag gjorde i Dalarna när jag åkte hem igen. Allt gick tillbaka till vardagslivet så fort och det var både till gott och ont. Gott för att jag behövde komma hem. Jag behövde komma tillbaka till mitt vanliga liv igen med allt vad det innebär. Ont för att jag ju glömde allt jag gjort i Dalarna. Hur var det till exempel att bada i ån? I Bäcka? I Orsa? I Bonäs? I Kättbo? Allt jag gjorde var som bortglömt men jag har ju till och med varit till Tiberget och tagit kort. Men det är som försvunnet nu när jag förlorade mitt gamla konto. Så klart ligger ju bilderna i telefonen så det kanske jag kan lägga upp inom en snar framtid. Kanske rent av nu? Fast nu skriver jag ju så det går ju inte. Skriver om alla möjliga saker. Det är en sak som jag känt att jag gjort alldeles för lite den senaste tiden. Skriva alltså. Klart jag har ju delat texter om att skriva men då var ju mitt mål att bli utgiven. Är de det fortfarande? Är det så svårt som vissa säger att det är? Eller är det lätt att bli avundsjuka på varandra för att det visar sig att det är lättare än man tror att skriva något riktigt bra? Jag hoppas på det senare? Jag har lätt att distraheras av annat annars. Det finns så mycket; youtube-klipp, filmer och sociala medier. Men det är inget jag far illa av i alla fall. Så vi var i Råby ett tag och badade. Ibland dök jag och kände mig som en fisk i vattnet. Var en fisk i vattnet enligt mig själv. Jag ville inte gå upp. Ville bara vara kvar. I vattnet. För det var så skönt. Men till slut fick jag lov att gå upp. Så klart. Annars skulle jag ju ha varit kvar där hela dan och det gick ju inte. Så vi åkte hem till mamma och vi åt kåldolmar och hemgjorda köttbullar med potatis, potatissallad, brunsås och grönsaker. Till det såg vi på Ronja och jag måste säga att det inte verkar stå så bra till med henne nu med sin vän Birk. Det är den där satmaran eller vad den nu heter som är ute efter blod. Efter det fick jag skjuts hem och eftersom jag inte behövde handla så åkte vi direkt hem till mig. Efter det har jag inte gjort annat än att sitta här och skriva. Jag har tänkt mycket på det vad jag ska skriva den närmaste tiden egentligen. Ska det bara bli dagboksanteckningar eller vill jag skriva något annat? Jag vet inte riktigt. Det finns ju hur många tips som helst i tidningarna Skriva om hur man ska skriva men om man inte gör det så kommer man inte komma någonstans i över huvud taget. När jag gick skrivarutbildning på Folkuniversitet så sa de att det var viktigt med rutin och det känner jag inte att jag haft någon gång. Eller det har varit så mycket annat som distraherat mig från skrivandet. Som youtube-videos och filmer. Men jag ska skriva om saker som Lugero Sömnväktaren och när han är på besök hos psykologen eller när jag var i Tonys pizza och vek kartonger och plötsligt kände en kall bris från väggen. Väggen som sedan visade sig vara gjord av papper och gick sönder och ut vällde en hög med snö. Eller något liknande. Jag har ju idéer i alla fall. Det gäller att vara rädd om dem bara. Men det är ingen fara. Jag har texter från när jag gick i Brunnsvik på 2013-talet så jag är bra på att vara rädd om mina texter… 

Jag har nog antagligen blivit avtrubbad eftersom jag inte blir lika skrämd längre av det jag brukade bli skrämd av. Min mörkerräddsla har exempelvis försvunnit. Och med den de lite hemskare drömmarna. Jag tror inte längre på att någon skulle komma och mörda mig helt slumpmässigt. Samhället är inte sådant. Däremot är jag mer rädd för fattigdomen i sig. Att man eventuellt inte skulle kunna ha råd med egen sjukvård och att det eventuellt skulle kunna leda till ens egen död. Det är en fruktansvärd tanke! Men likväl sann.
Så jag räds inte döden eller vad som händer efter den. Jag låtsas bara hur det skulle kunna tänkas vara i dessa dödsvärldar. Försöker göra dem så realistiska som möjligt. Det känns ju inte så svårt när man tänker på hur stelt och enformigt gudstron är. Det svåra är nog snarare att försöka förstå sig på de som tror på gud. Men det känns ju som det är grupptrycket i dessa sammanhang… tyvärr! Och jag förstår varför inte mamma blev kristen. Till vilken nytta skulle tron ha mer än att den eventuellt lindrar en sorg efter en död.
Man ska inte säga att man tror något man inte tror. Men det kanske bringar stålar, det kanske bringar populäritet och en själv kanske kan leva loppan. Ja man kan leva loppan, men samtidigt glöms ju allt annat bort om tankeverksamheten ska ägnas åt en tjock bok med en orealistisk fantasivärld.
De säger ju att det ska vara fritt att tro vad man vill. Och vissa gånger är det tillåtet. Vissa gånger bara överdrivet. Dessutom ett sätt att se ner på de lägre samhällsklasserna. För när man väl ställer sig där på golvet och börjar be med en massa andra tokar i någon sekt så bryter man ju kontakten med verkligheten. Och det kan gå riktigt illa. Det har vi ju erfarenheter ifrån.

Jag har spelat så minecraft att jag blivit alldeles trög i huvudet. Men det är väl på sin plats med en dagboksanteckning. I morse lämnade jag av hunden Bella som hade sovit hos mig under natten. Vi hade det så gosigt där hon till en början legat med huvudet över min arm men la sig på golvet sen. Sen hade jag medicinstöd och någon gång ringde överförmyndarnämnden och frågade om jag fortfarande ville ha en ny god man. Och jag svarade att ja det ville jag. Så då sa de att de skulle fortsätta leta. Någon gång ringde också Patrik och frågade om han kunde komma. Först sa jag att han kunde komma ett men han ville komma tidigare så då var det bara för mig att göra mig ett par rostade pågenlimpor med ost på och pulverkaffe. Han kom vid halv tolv och vi gick genom skogen. Jag berättade att Överförmyndarnämnden hade ringt men då sa han att han ju hade hjälpt mig när jag blivit blåst på pengar. Jag såg aldrig på det sättet. Jag har aldrig känt att min nuvarande förvaltare har jobbat för mig utan bara gjort det nödvändiga. Jag har aldrig känt att jag fått någon connection med honom och det är väl det som är det viktiga? Eller varför finns ens gode män i så fall? För jag vet att min förra god man hade blåst mig på pengar men han gick det åtminstone att prata med. Så att de nu börjar närma sig en ny god man är mycket goda nyheter för mig. Patrik fick se min odling men hann inte med att stanna på kaffe. Resten av dagen har jag mest ägnat åt att spela minecraft. Jag har också läst en del av Stormningen av Cecilia Khavar. Jag har inte så mycket att skriva om den för tillfället mer än att det ju var väldigt konstigt att kongressen stormades. Jag har också tänkt skriva mer men vet inte när jag ska göra det. En fredagskväll vill man mest spela minecraft. Men jag har ju gjort lite grann den här veckan i alla fall. På måndagen klippte jag häckar och i tisdags så rensade jag landet på jobbet. Jag vill inte bevisa något dock vilket jag inte vet varför jag skulle göra annars. Men jag hade kunnat också spela mer minecraft. Men jag hade också kunnat läsa mer Stormningen som jag borde göra. Det är lite av ett dilemma för mig; vad man ska göra. Jag borde ha frågat min god man att betala för Word också för det jag har nu, wordpad, är inte alls lika bra. Jag är glad att jag kan öppna mina dokument i över huvud taget men jag kanske kollar upp någon text som ni vill läsa. Vi får se… 

Har precis sett The nun 2 igen. Den var mycket mörkare än jag mindes den. Ska jag orka gå igenom hela filmen bit för bit? Kanske inte hela filmen men bitar. Det visade sig, trotts allt, att denna demon inte var död trotts allt. Valak. I början bränner hon en präst levande. En annan gång tar hon död på en levererare av mat. De kommer fram till att de måste leta reda på ett par ögon. Men mer tänker jag inte avslöja av filmen. För det tycker jag är upp till er att ta reda på. Vad jag kan säga är att den här filmen kändes mer elementär än första filmen. Elementär på ett sätt som bara en innerlig bön kunde lösa. För det är ju först och främst en religiös film. Som ska lösas med religiösa medel. Hur får ni ta reda på själva. Om ni vill ta reda på det förstås. Det kan ju inte jag veta. Tystnaden har varit öronbedövande den senaste tiden. Är det för att jag bytt konto? För det kan jag säga att jag själv är ovan vid. Det är så mycket jag förlorar. Minnen, texter, bilder och videor. Det är så tråkigt att Facebook gör så här mot mig. Men vad ska jag göra? Jag får arbeta på det jag har. Förstås. Så tillbaka till filmen; skulle jag rekommendera den? Absolut? Den får fem av fem av mig. Den rörde vid en del av mig som kändes djupt mänskligt. Något jag inte känt på länge. Kanske tänker jag på att mormor och morfar var religiösa? Att det faktiskt kunde vara något fint? För det var det! Även om jag själv inte alltid ville erkänna det. Så mår vi nog alla bättre av att göra något så simpelt som att be… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag såg färdigt på videon där Dualdgaming spelar Grounded och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Jag låg och vilade lite innan jag gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Väl på jobbet behövde jag inte byta om men jag skulle fortfarande rensa ogräs från landet. Det gick hyfsat fort, jag tror jag var färdig ett, så jag hade gott om tid att göra vad jag ville efter det. Veronika kom på besök. Det gjorde också en vikarie som jag tror ska jobba i stället för Patrik på måndag. Jag vattnade lite och sen tog jag bussen hem igen. Det blev en kort dag idag men jag hann i alla fall berätta vad jag hade gjort på semestern för Patrik och vi kom överens om att vi skulle ta promenad i Brandholmen på fredag. Annars har jag inte gjort så mycket annat idag. Mer än att spela minecraft då. Och jag kanske såg färdigt Grounded efter jobbet när jag tänker efter. Och jag har börjat titta på She-hulk på Disney plus. Jag har också tänkt att jag ska skriva mer om drömmar även fast jag inte kallar de drömmar. Så klart är det man drömmer om natten drömmar men det som hände i Brunnsvik för tio år sen är något annat än drömmar. Det var mitt undermedvetna som varnade mig för att jag höll på att bränna ut mig. Vilket jag också gjorde sen. Men innan dess så drömde jag om oändliga sommarängar och övergivna fäbodar. Jag tänker inte beskriva det mer än så. Vad det var har jag även idag svårt att beskriva. Men jag har sagt det att jag ska försöka lyssna på de drömmar jag drömmer idag för att förstå de drömmar jag drömde då. Men de drömmar jag drömt idag har oftast varit obegripliga och utan mening. Det är ju så det blir när man överger en idè. Hjärnan förstår inte vad det är vad man vill ha sagt och därmed blir drömmarna röriga och obegripliga. I alla fall till en viss gräns. Vill jag verkligen leva i en verklighet där jag inte vet vad jag vill göra? Elle ska jag för en gångs skull skriva den där berättelsen? Den där berättelsen som varit så tydlig i mitt huvud de tio år sen jag gick i Brunnsvik? Berättelsen som började i en soffa i mitt internat Folkhemmet i Brunnsvik…