Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag såg att UFOsxm hade lagt ut en video där han spelade på minecraftservern Bedrock men hann inte se den eftersom jag hade vaknat så sent. I stället så spelade jag minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Gick till bussen som tog mig till jobbet och bytte om. Idag skulle vi klippa gräs och jag fick gå med gågräsklipparen på ett ställe där gräset var jättehögt. När jag skulle klippa det så gick gräsklipparen jättesegt. Det lät som den höll på att ge upp och det påminde om något i mitt liv som jag haft svårt att sätta ord på. Kanske att jag har svårt att gå upp på mornarna ibland. Att man är som en trögstartad maskin ibland. Och det verkar inte vara mycket som funkar. Kanske om jag hade tagit en kaffe men jag har ju ingen kaffebryggare än i alla fall. Så jag fortsätter vara en trögstartad maskin, för ett tag i alla fall, på jobbet. En sak blev jag glad på jobbet i alla fall och det var att en person sa att han tyckte om mig. Jag hade bytt från gågräsklipparen till åkgräsklipparen. Jag hade kunnat skriva något annat nu som att en portal plötsligt öppnade upp sig till en annan värld. Kanske om det jag drömt om mest om den senaste tiden. Ett soligt paradis med palmer och varmt vatten. Kanske det bara är en dröm men det är min dröm i alla fall. Det brukar vara mer dramatiskt i mina drömmar. Om jag skulle beskriva dem så skulle jag tappa bort er på vägen. Så jag låter bli och sparar mig till en separat text i stället. När jag var färdig med jobbet så ringde jag mamma som inte svarade. Vi hade gått till garaget och börjat skölja av de båda gågräsklipparna och åkgräsklipparen så att de inte tog in en massa gräsklipp i garaget. När det var gjort så bytte jag om. Efter det gick jag till ICA knuten. Ungefär halvvägs så ringde jag mamma igen. Inget svar. På ICA handlade jag sushi, Varma koppen, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, paj och choklad. Inte heller då ringde mamma. Jag tog bussen hem och när jag var framme och gick till min lägenhet så ringde mamma. Har jag för mig. Hon sa att hon hade haft telefonen på ljudlöst. Så det var ingen fara med henne. Vi fick ses imorgon i stället. Så jag gick hem och satte på radion, datorn och packat upp alla varor. Jag såg färdigt ett videoklipp av Whataboutit om SpaceX. Jag har även sett det där videoklippet där UFOsxm spelar minecraft. Jag har även börjat se på The conjuring på HBO max men egentligen borde jag nog läsa Stormningen av Cecilia Khavar så att jag blir klar med den någon gång. Så det är väl lite det jag planerar att göra den närmaste tiden. Läsa och lyssna på P2… 

Tiden efteråt visste Kasper inte riktigt vad han skulle göra. Lugeros ord ekade inom honom. Att han visste vem han var. Precis allt. Hans bördor och rädslor. Hur kunde han veta det? Hade han snokat i hans privatliv? Oftast brukade det ju vara tvärtom… 

Resten av dagen så var det ovanligt många personer som kallsvettigt vaknat upp från någon dröm och Lugero hade försvunnit. Kasper började bli desperat. Om inte allt löste sig snart så visste han inte vad han skulle ta sig till. Det var ju inte han som var patient utan den där Lugero. Och ändå fick han honom att känna sig som en patient… 

Han behövde komma hem. Ta det lugnt och laga någon god mat. Det hade varit en lång dag med ovanligt många som hade drömt hemskt. Vad var det de sa? Att de hade drömt om floder av blod? Och att marken hade varit gjord av kött? Varför skulle man drömma sådana saker? Men det fanns andra drömmar också. Men de var inte lika tydliga. Eller det var i alla fall vad hans patienter hade sagt. De hade frågat honom om han kunde ge dem något som kunde få dem att sluta drömma så hemskt. Men han fick förklara att det inte var så drömmar fungerade. Visst; han kunde ge något mot desperation eller ångest men han kunde knappast styra över drömmarna… 

För det krävdes något annat. Något han inte hade. Hade Lugero det? Han kunde ju inte veta eftersom han inte var här längre. Men nu skulle han inte tänka på det längre; nu skulle han äta och sedan gå och lägga sig… 

Dagen därpå var Lugero spårlöst försvunnen. En arbetskamrat tog honom åt sidan. Hon sa att hon ville visa honom något. I ett av rummen hade plötsligt ett svart hål uppenbarat sig. Ingen av dem hade någon aning om var den tog vägen någonstans men Kasper gissade på att det hade något med den märkliga mannen att göra. Han sa att de fick hålla det här rummet stängt men sa också att han skulle undersöka hålet. Hon sa: 

“Är du säker? Du vet ju inte vart det leder!” 

“Just därför behöver det undersökas. Vi kan inte ha saker som vi inte förstår när vi ska ta hand om patienter som vi åtminstone försöker förstå. Vi behöver veta vad vi har att göra med och vi behöver göra det nu! 

“Ok. Men snälla! Var försiktig!” 

“Tack! Det ska jag vara…” 

Han tog en plåt i taget. Sprutade upp och ner, upp och ner. Det var som han var i trans och det hade blivit en vana. De andra hade visat honom hur han skulle göra. Att det skulle gå fort. Och det gick fort eftersom degen inte satt så hårt fast som något annat skulle göra. Vad för något hade han svårt att ge exempel på eftersom det enda han kunde tänka på var deg, deg och deg. Ångorna steg upp mot ansiktet. Gjorde honom alldeles våt. Han tänkte att bara han gjorde färdigt de här plåtarna så skulle han kunna fortsätta med att vika kartonger sen. Han tittade ner längs med korridoren. Hörde inget ljud. När han gick ner för korridoren kunde han inte se några arbeta. Han gick till kartongerna och började vika dem. En i taget. Tyckte känna sig en kall bris från någonstans. Om man var van brukade det här gå fort. Men var va de andra? Och varför började det bli så kallt helt plötsligt? 

Han tog en paus i vikandet. Höll väggen på att guppa? Det kunde inte stämma. Vad skulle han göra nu? Han tittade på väggen som han var osäker på om det var en vägg längre. Han gick fram till väggen och kände på den. Det var papper. Hur hade det här gått till? Han tryckte på den och den gungade. Han tryckte lite hårdare och den guppade ännu häftigare. Han fick lov att flytta kartongerna för att komma åt väggen mer ordentligt. Han tryckte hårdare än någonsin och ett hål öppnades i pappersväggen. Ett iskallt hål som han drog ur handen ur. Men han kunde inte sluta nu; han drog en stor pappersslamsa och en hög med snö vällde ut på golvet. I revan från där han rivit pappret syntes nu ett snöklätt landskap. Själv stod han fortfarande i ett bageri, osäker på vad han skulle göra, men kunde inte låta bli att kliva ut i det snöklädda landskapet. Och så fort som han gjorde det var han fast… 

Om jag minns rätt så badade jag mer förra året. Det var som jag badade varje dag. Som att jag var som en fisk i vattnet och snart kunde andas under vattnet också. Så mycket badade jag. Men det är väl lätt att glömma när vardagen upptar så mycket av ens tankar. Att man faktiskt har semester också. Men i mitt fall handlar det också om att ha en bättre relation med mamma. Vilket inte varit det lättaste ska jag säga. Jag föredrar väl att vara med pappa. Men vi har den aktiviteten, att bada, gemensamt i alla fall. Jag och mamma. Eller vad man nu ska säga; det kommer ju dröja ett tag till att jag kan börja köra bil. Men badandet är ändå lite utmanande. Det krävs att man faktiskt byter om och går i det där vattnet som inte alltid är så välkomnande. Har ni till exempel varit till havet och badat? Jag misstänker att det var lite för mycket alger i havet när jag var och badade den gången storebror var på besök också. Man utsätter sig lite för en risk när man badar. I och med att man inte kan andas under vattnet. Än. Om det nu skulle bli som i den där filmen Waterworld. Det gäller att andas lite då och då för att inte bli alldeles för ansträngd. Men det är en känsla som slår det mesta. Man känner sig verkligen som en fisk i vattnet om man vet hur man ska simma för att komma fort frammåt i vattnet… 

Idag vaknade jag sent. Kanske vid ett-två-tiden. Det känns som jag levt i drömmarna den senaste tiden. En gång drömde jag att jag paddlade kanot. Och de jag paddlade kanot med hade gjort det så länge att man kunde säga att de hade gjort det hela livet. Det var helt klart en dröm om kanotklubben här i Nyköping. Men sen så drömde jag något annat. Jag kan inte komma ihåg vad. Bara att det kändes som jag drömde väldigt länge och levande. Jag vet att det inte är bra att befinna sig i drömmarna men jag har svårt att hindra dem. Jag vet att det är långt ifrån alla drömmar att ta körkort och köra till något fjäll någonstans men ibland måste man väl låta drömmarna tala också. Jag gjorde mig i alla fall ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag såg färdigt något videoklipp av Boloxed där han spelade moddat Half-life 2. Jag har sett på när UFOsxm spelat moddat minecraft. Jag såg på någon video om alla jumpscares som finns i The conjuring-franchisen. Jag såg på när Matinbum byggde på sitt kontor i någon slags lada någonstans. Också har jag sett färdigt Lilo och Stitch-filmen på Disney plus. Hittills har jag tänkt skriva om när jag jobbade på Tonys pizza. Inte specifikt jobbet utan något annat som egentligen inte hände där. Vad händer när man leker med verkligheten? Man börjar tro att det verkligen hänt. I det här fallet tyckte jag mig känna en kall bris. Upptäckte ett snöklätt landskap. Gick vilse och höll förfrysa mig själv. Fast alla vet ju att det inte hände på riktigt. Eller?