Elden slickade hans ben än en gång. De här gången fanns det ingen utväg. Inget som skvallrade om att något skulle förändras. Men något skulle förändras utan att han märkte det. Det skulle börja regna och därför skulle elden släckas. Men just där och då brann det. Inte för länge till. Det kunde ju till och med han själv fatta att om det inte fanns något som kunde brinna så kunde det inte brinna länge till. Men att det skulle bli som det skulle bli hade han inte kunnat lista ut. Det kom som lätt duggregn som svalkade av hans brända kropp. Elden slocknade och det kändes som hade blivit född på nytt. En obeskrivligt underbar känsla. Som han bara ville leva i. Och vara i. Så länge som det nu bara gick…

Snart började solen titta fram också. Och när den gjorde det så började små gröna skott titta fram i jorden. Det var som livet var tillbaka på den plats som en gång i tiden hade varit helvetet. Och han kände att han nog kunde leva så här bra länge utan att det skulle bli för jobbigt på något vis. Varför det skulle bli jobbigt visste han inte. Han befann sig på den absolut bästa platsen i världen. Vad skulle vara jobbigt i så fall?

Han började gå och den blöta jorden klibbade sig fast på hans nakna fötter. Han var verkligen naken, alltså inte bara rent fysiskt, utan också mentalt. Han var naken inför världen och han visste inte vad han skulle känna för det. Som tur var fanns det ingen där som kunde se honom. Trodde han. Men Lugero kunde alltid se honom. Var han än var. Och snart skulle han dyka upp också. Och slå till honom ännu en gång. Inte för att det fanns någon anledning till det egentligen men drömmen var långt ifrån över så Lugero ville att han skulle fortsätta. Var exakt visste han inte riktigt men han kände på sig att han skulle hamna i en labyrint härnäst…

Oväntat möte 

Han hade aldrig träffat en så märklig filur förut. Den här filuren, som kallades Pajas, kunde trotsa gravitationen och kliva upp för trädstammar som om de vore mark. Något sa honom dock att han hade fastnat i en dröm. Annars brukade ju Lugero kunna hjälpa folk ut ur sina drömmar. Men Pajas var så långt in. Han hade sett så många märkliga saker. Oförklarliga saker. Kanske det var Lugero som behövde lära sig av Pajas? Han brukade ju var så formell annars men det var ju av en anledning. Drömmarna gjorde honom så. Så han hade något att lära sig av Pajas? Kanske att inte vara så formell? Det kände i varje fall att han kunde vara mindre av… 

Kreativt skrivande 

Flödesskrivning 

Nu är det väl meningen att jag ska skriva om inget särskilt. Men jag kan inte låta bli att beräta om när jag var på Pressbyrån nu innan skrivarkursen. Jag handlade någon proteindricka och två Merflaskor och satte mig där man tävlar på hästar. Plötsligt kom det två gubbar till och satte sig där. Den ena hälsade jag på och den andra började prata om sina får. Mitt i Nyköping. Så man får vara med om mycket en dag på stan. 

Vårtecken 

Vårtecken för mig är när blommorna kommer fram. Det brukade va att jag fick pollenallergi men nu har jag inte känt något så jag vet inte om jag är allergisk längre. Jag brukade få ta medicin och nässpray och ögondroppar. Men nu antar jag att jag kan njuta av våren utan allt det. Helt säker är jag inte dock; det finns ju många olika sorters pollen. Och man borde ta medicin i förebyggande syfte. Men hittills har kunnat njuta av att snön har smält, gräset har blivit grönt och jag kan snart börja odla. Våren är inte bara positiva känslor dock. På stor grund av pollenallergin. Men även så kommer känslor av vemod och rädslan att dö. Varför vet jag inte. Men det är väl lite så jag är som person antar jag… 

Gestalta lila 

Jag antar att skogsdamen som är med i boken om Lugero har lila som sin favoritfärg. Jag är dock osäker; det finns så många sätt att beskriva färgen lila på. Som en blomma, som ett tyg eller något helt annat. Jag tänker att det här helt enkelt är något jag behöver öva på. Det blir helt tomt i mitt huvud när jag tänker på lila. Kanske för att jag är man och lila tillsammans med rosa oftast förknippas som tjejfärger? Tyvärr men det kan komma med en massa andra rädslor som den för homosexualitet eller queer. Därför hade det varit lättare att beskriva färgen lila i ett vänsterperspektiv. De är mer för rött i å för sig men om de skulle beskriva färgen lila så skulle de beskriva den som en klasskampfärg. Jag hade en dröm en gång där jag var i centrala Stockholm och att jag där träffade vänsteraktivister. Eller de hade ett hemligt tillhåll där, bland tågbanor och längst inne i tunnelbanesystemet. 

Skrivtips 

Skriv bara skriv! 

Disciplin 

Låt fantasin visa dig vägen 

Inget är spikat, inte ens när det är skickat till förlag 

Det behöver inte vara sammanhängande 

Inte vara rädd för att skriva 

Sätt av en tid för skrivande 

Deadline 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag gjorde mig en Varma koppen potatis och purjolök och gick till bussen. Väl på jobbet var det bara att byta om och sen gick vi till garaget där vi tog ut släpvagnen och ställde den framför lokalen. Sen körde Patrik med sin privatbil och fäste släpvagnen på den. Vi tog sen arbetsbilen och åkte och kollade vid Rosvalla om det fanns jord där. Jag misstänkte att det var på det första stället som vi inte hade åkt in på och det hade någon annan sagt också. Av någon anledning så åkte vi till det andra stället där det bara fanns grus först men han gjorde en U-sväng och vi åkte till det första stället. Och visst fanns det jord där! Rätt mycket till och med! Så nu kommer de väl åka dit imorgon och samla på sig jord och lägga i pallkragarna så när jag kommer tillbaka på fredag så står det förmodligen pallkragar med jord där som jag kan odla i. Men jag kommer förmodligen inte sätta ner frön på fredag utan det blir nog veckan efter. Och efter det åkte vi till Patrik och hämtade hunden Bosse. Jag kan inte låta bli att skriva om min arbetskamrat som ibland känns för mycket. Jag vet att det jag hade skrivit den gången var orättvist och elakt men jag tycka att det blir för mycket på något vis. För mycket att alla ska vara vänner med alla och att det inte ska vara någon konflikt. Men så blir det konflikt i alla fall och då blir det så väldigt aggressivt. Det känns som man går på ett minfält. I alla fall blev det ingen konflikt på jobbet som tur var. Men saker jag är trött att höra är “Varför var du inte på pizzerian?” eller “Varför var du inte med på det här?”. För att jag inte är intresserad helt enkelt. Acceptera det och gå vidare med era liv. I alla fall. Vi åkte tillbaka till arbetslokalen med hunden Bosse och jag bytte om. Jag gick kort därefter och jag stannade till vid gamla odlingslotten och strödde ut lite gröngödsel och hade jord på. Så nu kommer det förhoppningsvis växa gröngödsel där om ett tag. Efter det gick jag till ICA knuten och handlade Varma koppen, mjölk, knäckebröd, chips och choklad. Jag tog den närmaste bussen hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla mina varor. Efter det har jag haft många samtal från både god man, mamma och pappa. God man var nog värst. Han låter mig aldrig leva. Jag fattar inte hur han fick det här jobbet egentligen. Han är allt annat än snäll. Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag får byta god man snart. Jag har nog egentligen inget mer att säga om den här dan. Jag har tänkt att jag mest ska spela minecraft så jag ska nog göra just det. Jag orkar egentligen inte med människor längre. Men får göra det bästa av situationen. Hur nu det ska gå till; jag får ju inte ha något bank-ID. Så jag kan inte ha Disney plus eller Prime video. Jag kan inte ens ha reklamfritt på Spotify. Vem vill leva så här egentligen? Inte jag i alla fall. Men nu gör jag det. Och det är så irriterande… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen grönsak och gick till bussen. Väl på jobbet så var det bara att byta om. Det var bara jag och en till arbetskamrat. Och så klart arbetsledaren. Men det antar jag att ni vet vid det här laget. Vi kan ju inte arbeta om vi inte har någon arbetshandledare. Idag så sopade vi i alla fall grus. Och efter det skulle vi åka och hämta jord vid Rosvalla. Vi hittade dock ingen jord utan fick åka tillbaka till arbetslokalen tomhänta. Jag bytte om och fick skjuts till biblioteket. Väl där läste jag tidningen Skriva. Och efter det gick jag till Stora torget och åt min baguette. Efter det gick jag tillbaka till biblioteket där jag tog bild på SN och mig själv och läste lite själv. Lagom till att klockan blev lite över fem började jag gå mot Folkuniversitetet men svängde av vid Esspressohouse och gick in på Pressbyrån. Kaffemaskinen var dock trasig men jag köpte i alla fall en proteindrink, Mer päron- och äppeldricka. Jag satt där man tävlade om hästar och med tiden kom det fler och fler och satte sig där. I alla fall två gubbar. Den ena hälsade på mig och ett en korv som han köpt. Den andra började prata om sina får. Mitt i Nyköping. Förutom de två gubbarna så var det en säkerhetsvakt och en personal där. Efter ett tag gick jag därifrån i alla fall. Och kom i tid till lektionen. Men vi var inte i salen som vi brukade vara i utan en bredvid. Det var ju sista lektionen så vi fick lite tips på hur man gör för att hålla igång skrivrutinen. I stort handlar det att hålla igång den rutinen precis som så mycket annat i livet. Som att gå till jobbet, gå till affären, man avsätter en tid och så håller man det. Eventuellt sätter man deadlines för sig själv också. Jag kommer skriva mer om det senare. Men sammanfattningsvis skulle jag säga att det var en mycket bra sista lektion. Jag har fått de verktyg jag behöver för att fortsätta skriva. Men jag kommer fortfarande behöva läsa tidningen Skriva. Anser jag själv i alla fall. Och jag tror inte att jag kommer hinna läsa ut bokcirkelboken i tid… 

Han befann sig i en snöstorm. Snön nådde upp till midjan på honom och det var så gott som omöjligt att ta sig någonstans. Men han försökte i alla fall och var han än tittade så såg han det vita snötäckta landskapet. Men inte länge till för plötsligt minskade snömängden och han fann sig själv ståendes på en is. Han visste inte hur han hamnade där men nu när han var där så ville han utforska mer. Han gick allt längre och längre ut på isen och det verkade som ju längre ut på isen han kom desto längre och längre bort sträckte sig isen. Till slut såg det ut som den sträckte sig till horisonten. Och han fick akta sig för att inte halka. Det var så vanskligt att vara så långt ute på en hal is. Men han hade ingenstans att ta vägen nu. Det var som han hade nått vägs ände. Som att han inte längre hade någonstans att ta vägen. Det var då som isen sprack. Men det var inte som tiden gick jättefort utan det var som den gick jättelångsamt. Som att han flög medan han bit för bit föll ner i mörkret nedanför isen. Isen brast i tusentals bitar som glänste som diamanter i mörkret. Det här mörkret var så omänskligt avgrundsdjupt. Och hur mycket han än försökte så kunde han inte vakna. Det var först när han kallsvettig upptäckte att han var i sin säng som han insåg att den svartklädda personen måste ha något med det hela att göra.