Lugero sa att det var en av hans populäraste drömmar. Han träffade honom mitt bland de röda byggnaderna, promenerandes någonstans bortanför de röda byggnaderna. Var någonstans visste inte Elias, men Lugero sa att han kunde följa med om han ville se var han skulle någonstans. De gick till något bibliotek av något slag. Allt var upplyst, gatorna, biblioteket, allt. Lugero satte sig i något slags kontor som låg bredvid biblioteket. Han sa att det tillhörde någon död rektor men var numera övergiven. Han sa att om Elias ville veta vad som fanns djupare i hans undermedvetna så behövde han gå djupare i sitt sinne. Djupare än han någonsin gått. Han tog med honom till den del av biblioteket som vette mot Wässman. Han tog tag i Elias och kastade honom mot fönsterrutan. Fönsterrutan sprack och med den världen utanför. Det var som världen fanns i skärvorna. En ny glasruta trädde fram. Ännu en. Och efter det ännu en. Men efter den fönsterrutan tog det slut. Det smällde inget mer. Däremot var det kallt och han fann sig själv liggande i flera meter djup snö…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen sparris. Jag tror inte jag spelade något minecraft men jag kanske hann spela lite. I alla fall så gick jag till bussen som tog mig till jobbet och väl på jobbet var det bara att byta om. Idag så städade vi soprummen som var mycket smutsiga. När det var gjort tog vi en promenad och eftersom jag skulle få skjuts så bytte jag om. Jag ringde mamma men hon sa att hon var i Dalarna och skulle vara det till torsdag. Jag fick i alla fall skjuts till ICA knuten där jag handlade mjölk, chips, Mer päron- och apelsindricka, glass och choklad. Efter det tog jag den närmaste bussen hem och väl hemma så satte jag på radio, datorn och packade upp alla varor. Nu funderar jag vad jag ska göra härnäst. Jag funderade på att ringa god man och fråga om vi kan öppna upp ett bank-ID men kommer han vara lika omöjlig som förut? Till slut har jag väl inget annat val än att ringa honom trotts allt för jag kan inte leva utan dessa streamingtjänster. Så, så har min dag sett ut. Inte mycket, jag vet, men så har jag inte gjort så mycket idag heller. Eller så kanske jag har mer att skriva om än jag först tänkt. I alla fall så lyssnar jag på Mares nu. Kanske lyssnar på Batman begins senare… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Till lunch åt jag Varma koppen grönsak och sen gick jag till bussen. Väl på jobbet gick vi promenad och vi gick längs med ån. Hunden Bosse var med också. Vi gick tillbaka till arbetslokalen och tog ut utemöbler. Några gick för att hämta tvätten. Jag satte mig på en av utestolarna. Vi tog ut en av pallkragarna och hade jord i den. Sen satt jag och spelade My little universe för ett tag. För ett tag så satt jag bara där och njöt av solen. Det gjorde alla andra också. Jag tror klockan blev något på halv tre innan jag bestämde mig för att gå därifrån. Inte av någon speciell anledning egentligen utan jag blev väl bara för uttråkad till slut. Jag hade väl suttit där i någon timme trotts allt så jag hade fått mer än väl mycket soltid idag. Jag gick till ICA knuten och handlade mjölk, chips, Mer päron- och apelsindricka, vegetariska chicken nuggets, Tonys pizza och paj. Efter det åkte jag hem eftersom mamma är i Dalarna och att jag därför inte kan gå till henne. Väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla mina varor. När personalen kom så värmde jag på halva pizzan och efter de gått en panpizza. Jag har kört parkourrace med en person till och håller på och ser på Stamsites stream just nu. Jag börjar bli trött på att vara singel. Alltså seriöst; jag är jättetrött på att vara singel. Jag vet inte vad jag gör för fel heller; min lillebror hittade någon innan mig. Han har jobb, bil och tjej. Något säger mig att vi kommer bygga förintelseläger härnäst där såna som jag gasas ihjäl. Vem nu såna som jag är. Jag vill inte tro att jag är som alla andra som bor här i boendet. Jag har en egen idé och ibland känns det som jag hamnat i en återvändsgränd. Nästan hela tiden faktiskt. Men jag tror jag vet vad som behöver ändras för att jag ska kunna fortsätta skriva. De texter jag skriver om handlar om någon slags resa i det undermedvetna. Jag experimenterar och tänjer på medvetandet. Och ibland känns det som jag skriver om alldeles för många landskap. Vad som får mig att fortsätta skriva dock är nog händelserikedomen. Landskapet skiftar ständigt färg och form. Och det är något eget; det är nog ingen annan som tänkt att man kan skriva så här…